SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KULT kul3t, sbst.2, r. (l. m.); best. -en; pl. -er32.
Ordformer
(förr äv. skrivet cult(e))
Etymologi
[jfr t. kult, eng. cult; av fr. culte, av lat. cultus, vbalsbst. till colere, odla, hylla, hedra, dyrka (jfr EXKOLERA, KOLONAT, KOLONI m. fl.). — Jfr KULTIVERA, KULTUR m. fl.]
i sht rel.-hist. förhållande(t) att gm utförandet av vissa (gm sed l. lag fastställda) ceremoniella handlingar träda i förbindelse med (o. invärka på) en gudom l. ngt heligt l. övernaturligt; dyrkan (av en gudom osv.); sammanfattning(en) av de organiserade yttre formerna för gemensam gudsdyrkan; sätt varpå en gudom (gm olika ceremonier) dyrkas; jfr GUDSTJÄNST. Phosph. 1811, s. 10. I allmänhet synes Druidernas kult hafva varit skum och dyster, förrättad i grottor eller mörka skogar. Nilsson Ur. 2: 152 (1865). Kulten af de döda fäderna lefver ännu stor och stark i Kina. Nyblom Österut 43 (1908). Musiken intog i den religiösa kulten hos assyrierna och babylonierna en viktig plats. Norlind AMusH 54 (1920). Den kristna kulten benämnes oftast gudstjänst. Hellerström Liturg. 5 (1932). En verklig utbildning av den västerländska kyrkans liturgi och kult torde först hava skett genom biskop Ambrosius i Milano. NoK 116: 20 (1933). — jfr AN-, ANDE-, APOLLO-, ASA-, BAALS-, BACKUS-, BILD-, DIONYSOS-, DISA-, DJUR-, DJÄVULS-, DRUID-, DÖDS-, ELD-, FALLOS-, FRUKTBARHETS-, FÖRFÄDERS-, GRAV-, HELGON-, HIMMELS-, HÄST-, IDOL-, KÅLL-, MARIA-, MYSTERIE-, NATUR-, ORM-, SOL-, TRÄD-KULT m. fl. — särsk. bildl.; jfr DYRKAN II 1 b, 2. 2SAH 39: 170 (1864). Den moderna materialisten, som gjort en kult af det brutala verklighetssinnet. Hansson Kås. 43 (1897). Det är något barockt, något alldeles groteskt i den kult, som nu i England ägnas .. (Edvard VII:s) minne. NDA(A) 1933, nr 244, s. 5. jfr FULHETS-, KVINNO-, KÄRLEKS-, LÄRDOMS-, PÄNNING-, SJÄLV-, SKÖNHETS-, SNILLE-, VÄNSKAPS-KULT m. fl.
Ssgr (i sht rel.-hist. o. etnogr.; vanl. hänförande sig till hedniska (icke kristna) förh.): KULT-AKT. kulthandling. KyrkohÅ 1902, s. 105.
-BILD. bild (särsk. plastisk figur) som föreställer en gudom o. är föremål för dyrkan. Ljunggren Resa 34 (1871). Strömbom EgyptK 16 (1928).
-BRUK.
1) i uttr. för kultbruk, för bruk vid kult(en). Bröd för kultbruk. SvUppslB 16: 274 (1933).
2) bruk som hör till en kult; kultceremoni. Uppl. 1: 215 (1902). Hällristningar och kultbruk. OAlmgren i 2VittAH 35: 1 (1926; rubrik).
-BRÖD. användt vid utövande av kult, t. ex. till offer l. sakramentalt bruk l. ss. skådebröd o. d. Fatab. 1906, s. 189. RedNordM 1920, s. 12.
-BRÖLLOP. kultbruk bestående i en (låtsad) bröllopsceremoni. Jungner Frigg 145 (1922). UpplFmT 44: Bil. s. 25 (1930).
-BYGGNAD. konkret: byggnad för kultbruk. De grekiska teatrarne .. kunna äfven betraktas som kultbyggnader. Hahr ArkitH 92 (1902). Roosval FornkristK 100 (1933).
-CENTRUM. centrum för utövande av en kult. Rig 1922, s. 64.
-CEREMONI. jfr -BRUK 2. NordT 1892, s. 312. Hos totemistiska stammar .. bestå ofta de viktigaste kultceremonierna i danser, i vilka de efterhärma sitt totemdjur. Nilsson FestdVard. 85 (1925).
-DANS. dans som hör till en kult. Landsm. 1911, s. 495.
-DRAMA. kultceremoni som består i en dramatisk framställning av ngt, t. ex. av en myt. Flodström SvFolk 427 (1918). SvUppslB (1933).
-FEST. ss. en fest utförd kult. Harkalaset. En kvarlefva af en hednisk kultfest. SvFmT 12: 319 (1905; rubrik). 2SvKulturb. 1—2: 132 (1934).
-FIGUR. jfr -BILD. Hirn Barnlek 199 (1916).
-FORM; pl. -er. form av kult; sätt att utöva kult. Claëson 2: 99 (1859). Dansen är en av de viktigaste primitiva kultformerna. Nilsson PrimKult. 105 (1923).
-FÖREMÅL~002, äv. ~200.
1) vid utövande av kult användt föremål. AtlFinl. 31: 30 (1899). SvD(A) 1934, nr 213, s. 3.
2) om gudom, helgon o. d.: föremål för kult. Kyrkan betraktade helgonen i första rummet såsom kultföremål. Söderblom Gudstr. 106 (1914).
-HANDLING. NF 7: 765 (1883). De med folkens tro förbundna kulthandlingarna, riterna. Hammarstedt SvForntro 1 (1920).
-LEGEND. berättelse (l. samling av berättelser) om en människa som efter sin död är föremål för religiös dyrkan. Söderblom UrRelH 232 (1915).
-MYT. myt diktad i anslutning till en kult (ofta på det stadium då den ännu endast utgör en magisk ritual) o. tjänstgörande ss. förklaring av o. försvar för denna. SvUppslB 16: 273, 275 (1933).
-MÅLTID~02 l. ~20. Fornv. 1933, s. 36.
-ORT. ort där en kult utövas. Piehl Egypt. 111 (1896). Svearnas mest berömda kultort, det praktfulla Uppsala. Alving Uppsala 18 (1923).
-PELARE. pelare (trädstam o. d.) som är föremål för kult. Fornsachsarnas kultpelare Irminsul. 2NF 19: 172 (1913). Nilsson GrRelH 17 (1921).
-PLATS. jfr -ORT. VittAMB 1900, s. 119.
-SAGA. på grundval av en kult diktad saga; jfr -MYT. Berättelsen om Vidofner .. är .. knappast en ren myt, utan snarast hvad jag skulle vilja kalla en kultsaga. Schück LittRelH 2: 155 (1904). Söderblom Gudstr. 357 (1914).
-SED. jfr -BRUK 2. Rig 1922, s. 68. (Skåldrickandet) är .. den sista och den enda levande resten av en fornnordisk hednisk kultsed. Nilsson FestdVard. 39 (1925).
-SÅNG. De babyloniska olyckspsalmerna och andra befryndade utgjutelser eller kultsånger. Söderblom StundVäxl. 1: 103 (1909).
-VAGN. vagn som användes vid en kult. Trundholmspjäsen ger oss anledning att antaga, att man brukat verkliga kultvagnar, vilkas kringkörande utgjort en del av solkulten. Fornv. 1922, s. 100.
Avledn.: KULTISK, adj. i sht rel.-hist. o. etnogr. som hör till l. har avseende på (osv.) kult(en). Fasta kultiska inrättningar och ceremonier. Söderblom StundVäxl. 1: 102 (1909). Fornv. 1934, s. 38.
Spoiler title
Spoiler content