publicerad: 1945
MÅTTA mot3a2, sbst.2, r. l. f. (jfr anm.); best. -an; pl. -er (äv. att hänföra till sg. måtte l. måtto, †, SthmStadsord. 1: 67 (1638)), -or († utom i ssgn MEDELMÅTTA, HSH 37: 66 (1554), Annerstedt UUH Bih. 2: 307 (i handl. fr. 1687)); jfr anm.; l. (numera bl. i bet. 5, men där nästan uteslutande) MÅTTO mot3ω2, r. l. f. (2Kor. 7: 9 (NT 1526) osv.), äv. (numera föga br.) n. (Frey 1843, s. 176 (: i fullt måtto), Fridholm Unamuno MostT 181 (1927: i kroppsligt motto); se vidare under pl.); best. (†) -on (2Kor. 1: 6 (NT 1526), Rundgren Minn. 2: 207 (1883)); pl. (†) = (AOxenstierna 2: 356 (1619), Ps. 1695, 10: 3), ss. n. äv. -on (Spegel Dagb. 28 (1680), Warburg Ehrensvärd 316 (cit. fr. c. 1798)); se vidare anm. samt pl. under formen måtta; förr äv. MÅTTE, r. l. m. l. f. (G1R 1: 34 (1522), Därs. 2: 11 (1525), 2RA 3: 536 (1734)) l. n. (se nedan under pl.); best. (äv. att hänföra till sg. måtta l. måtto) -en (OPetri 1Post. 118 b (1528), SkrGbgJub. 6: 347 (1595)); pl. (ss. n.) -en (Bark Bref 1: 20 (1702: i alla måtten)); se vidare anm. samt pl. under formen måtta. Anm. 1:o Sannol. gm inflytande från uttr. över måttan (se 7 c γ) förekom i ä. tid i uttr. över alla måttan, över (alla) de måttan (se 7 c δ) formellt en pl. måttan (förutsättande en sg. måtta med neutralt genus). Det är ovisst, huruvida denna form, liksom en i samma uttr. förekommande sidoform måtton, som dock anträffats äv. i andra fall, värkligen uppfattats ss. pl. 2:o I äldre ex. (särsk. till 5 d) är det stundom ovisst, huruvida formerna måtte o. måtto äro sg. l. pl.
Ordformer
(maathä (i bet. 5) 1557. matte (-tthe, -æ) (i bet. 5) 1522—1528. matto (-tth-) (oblik kasusform) G1R 1: 7 (1521), OPetri Clost. D 4 b (1528). måta (-th-) (i bet. 5) 1613—1676 (: måthor, pl.). måte (-th-) i bet. 3 1605, i bet. 5 1589—1595 (: måthenn, sg. best.), i bet. 7 1526 (: måten, sg. best.)—1558. måto (måtho, moto) (eg. oblik kasusform) i bet. 3 1590—c. 1650, i bet. 5 1589—1729, i bet. 7 1526 (: måton, sg. best.)—1536. måtta (måttha, motta) i bet. 1 1554 (: Måttor, pl.), i bet. 3 1615 osv., i bet. 5 1521—1912, i bet. 7 1526 osv. måtte (måtthe, motte, motthe) i bet. 3 1528—1698, i bet. 4 1581, i bet. 5 1522—1734, i bet. 7 1537—1695. måtto (måttho, motto, mottho) (eg. oblik kasusform) i bet. 2 1541, i bet. 3 1527—1786, i bet. 5 1523 (: j alla motto), 1526 osv., i bet. 7 1526—1744)
Etymologi
[fsv. mata, f., mate, m., mått, lämpligt förhållande, sätt m. m.; jfr d. maade, senisl. máti; av mnt. māte (motsv. fht. māza), avljudsbildning till meten (se MÄTA, v.2); jfr MÅTT, sbst.4, MÅTTA, v.2]
2) (†) storlek, dimensioner; jfr MÅTT, sbst.4 3 a. The (dvs. tapeterna) woro all widh ena måtto. 2Mos. 36: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: alla våderna fingo samma mått).
3) [efter mnt. to mate; jfr sv. dial. (Värml.) te måters] (†; se dock a α) i förb. till måtta l. måtto l. måtte, till pass, lägligt, till nytta l. fördel l. gagn l. behag; ofta i uttr. göra ngn till måtta, göra ngn till lags. (Eder skrivelse) vm then Span, som är j kyrckiehärbergen hoss eder, att han icke skall wara eder till motte. G1R 15: 64 (1543). (Han) haffuer .. (jordstycket) till Engnat, rödt och brändt, sigh till måtho. ÅngermDomb. 13/6 1635, fol. 87. Thet förtrytar mig högeligen icke kunna giöra en länsman till måtta uthi mitt Embetes förrättande, uthan han skall lägga sig der uthi. VDAkt. 1710, nr 363. Det vill mycket till att göra alla till måtta. Landsm. XI. 2: 14 (1896). — särsk.
a) i uttr. komma till måtta.
α) (numera bl. i vissa trakter) komma till nytta l. väl (l. så l. så) till pass, passa (bra). Samma swar komma och her medh wel til motto. OPetri PEliæ f 3 a (1527). Så kommer thet oss ilde till måtte, att wij icke få wårtt affradt vtt. G1R 15: 448 (1543). (Hans oförskräckthet att hålla tal) kommer honom i sällskapslifvet till måtta vid tusen olika tillfällen. Sturzen-Becker 2: 186 (1861). Allting kommer till måtta för en hungrig mage. Granlund Ordspr. (c. 1880). Östergren (1932).
β) för att beteckna att ngn kommer till en plats i rätta stunden l. just som ngt försiggår där l. att ngn överraskar en annan, då han är i färd med ngt; stundom med av prep. med inledd bestämning angivande det som försiggår l. den person som överraskas. HH XIII. 1: 38 (1562). Der hade Aman i husett komitt tilmåtte medh honom, att han hade tagitt nidh aff weggen någre knipper Mårder. SthmTb. 23/4 1586. Han kom thill måtho then tidh skipbyggiarenn lågh på m[ester] Adams hustru borthe i jth suinahus. SkrGbgJub. 6: 314 (1593). Ekeblad Bref 2: 192 (1660).
b) i uttr. ligga väl till måtto l. vara väl till måtto belägen, ligga väl till, ha ett utmärkt läge. Stadhen Oenium, som .. wäl til måtto beläghen war. Schroderus Liv. 840 (1626). HC11H 13: 2 (1697).
4) [jfr fsv. äptir sinne matto ok makt] (†) bemyndigande, rättighet, makt. Thes förplichter iag migh Iacob Hille icke wile haffue måtte eller macht någen annen sam(m)e Hus försättie. SthmTb. 28/1 1581.
5) († utom i a—d) sätt; skick; avseende, hänseende; mån, grad; anträffat bl. i förb. med prep., i sht prep. i (uti); ofta i uttr. i lika måtto (måtta, måtte), på samma sätt, likaledes, äv.: i samma mån l. grad. Vort kriigxfolk kom i gode motte (dvs. lyckligen) in paa gulland oc ginge bönderne them strax til hande. G1R 1: 230 (1524). Iuda ligger jemmerligha, hans portar stå j een ömkeligh måtto. Jer. 14: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: dess portar äro förfallna). Vthi like måtte förskickades och Lasse Pederson till att bestalla Nyköping. Svart G1 30 (1561). Migh tyckes Gästren all' i lijka måtto drikka. Lucidor (SVS) 220 (1672). Danska Sändebudet påminte i enträgnaste måtto om de 50000 gyllens betalning. Dalin Hist. III. 1: 219 (1761). (Jag skriver psalmer för Frigel) och låter honom tala visdom för mig, i musikalisk och annor måtto. MoB 7: 79 (1809). I ansenlig måtto. Atterbom Minnest. 1: 210 (1847). — särsk.
a) (i högre stil, fullt br.) i sådana uttr. som i synlig (förr äv. synliga l. skinliga), osynlig måtto, på ett synligt osv. sätt, i synlig form l. gestalt; i lekamlig (förr äv. lekamliga) l. kroppslig måtto (förr äv. måtte), i kroppslig gestalt, i kroppsligt avseende; i andlig (förr äv. andliga) l. yttre l. utvärtes l. inre l. invärtes l. världslig (förr äv. världsliga) l. timlig måtto (förr äv. måtte l. måtta), i andligt osv. avseende. Både i andelige och lekamlige motte. RA I. 3: 5 (1593). At .. (Kristus) är uti synlig måtto ifrån Ollioberget upfaren til Himbla (osv.). Swebilius Cat. 2: 48 (1689). Många af jordens i utvärtes måtto store och mägtige .. befinnas invärtes .. små och obetydlige. Livijn 1: 173 (1817). Ett i lekamlig måtto väl omhuldadt lif. Wikner Pred. 58 (1872). (N. N.) var väl utan allt tvivel den mest berömde och i yttre måtto glänsande av de tre (landskapsmålarna). SvD(A) 1929, nr 310, s. 6.
b) (i skriftspr., numera föga br.) i uttr. i möjligaste (stundom görligaste) måtto (förr äv. måtta l. måttan l. måtton), i möjligaste mån, så mycket som möjligt. Dock conserveras Skogen i görligaste måtto. HC11H 12: 146 (1697). Thet har han ock i möjeligaste måttan beflitat sig om. SvPrästProt. 2: 24 (1723). Ett .. bemödande, att i möjligaste måtto befordra nästans Andeliga och timliga välfärd. Hagberg Pred. 4: 102 (1818). SFS 1920, s. 219.
c) (fullt br.) i uttr. i högsta (stundom yttersta) måtto (förr äv. måtta), förr äv. (ut)i högsta måttan l. måtton, i högsta grad, ytterligt; förr äv. i högre måtta, i högre grad; förr äv. i ringaste måtto(n) l. i minsta måtto, på minsta sätt, i minsta mån. Alle wore försaagde, kleenmodige och i högsta måtton ängzlige. Spegel Dagb. 144 (1680). Ey heller kunde jag i ringesta måtto skönja, at ... Block MotalaStr. 2 (1708). Nå du är ock oförskiämd i högsta måttan. Gyllenborg Vill. 66 (1721). CAEhrensvärd (SVS) 1: 215 (1782: i högre måtta). Det var i högsta måtto obilligt att (osv.). Schartau Pred. 250 (1797). Ekelund NAllmH II. 1: 136 (1838: i minsta måtto). Nordenstreng Magnússon Borg. 193 (1921: i högsta måtto).
d) i en mångfald uttr. med bet.: på alla l. mångahanda l. flera sätt, i alla osv. avseenden, på något l. intet l. detta l. annat sätt, på så sätt o. d.
α) (numera föga br.) i all (arkaiserande äv. alla l. allo) måtto (förr äv. måtte), förr äv. på alle måtto l. i alla måttor l. måtton, på allt resp. alla sätt, i alla avseenden, i allo; förr äv. i alla andra måtto(r), på alla andra sätt, i alla andra avseenden; förr äv. i all den måtte l. alla de måtter, på allt det resp. alla de sätt (som osv.). Han skal Som mich Hopas wara .. eder tiil tiænisth i alle motthe. G1R 1: 2 (1521). Gud hafwi lof Som sijna naader laater skijna j alla motto. Därs. 54 (1523). Udi all then måtte jag kan bewise e. f. N. min ödmiuke tienst och thet konung:e hus min tilplichtige besworne edh. RA I. 4: 603 (1598). AOxenstierna 2: 356 (1619: i alle andre måtto). RP 8: 259 (1640: på alle måtto). (Konungen lämnade) officerarne deras bagage i alla måtton orubbad. Spegel Dagb. 28 (1680). SFS 1941, s. 176.
β) (numera i sht i högre stil) i mångahanda (förr äv. margahanda) måtto (förr äv. måtta l. måtte), förr äv. i många måttor (måtta, måtte, måtto, måtton) l. i mången måtta, på mångahanda sätt; förr äv. i allahanda l. någrahanda l. tveggehanda (o. d.) måtto, på allahanda osv. sätt resp. i allahanda osv. avseenden. Then .. skadæ for:na vestheras domkirke lidhit haffuer i mange matthæ i thenna feygd. G1R 1: 35 (1522). FörsprRom. 5 a (NT 1526: j tueggia handa motto). Gudh som j förtidhen ofta och j mångahanda motto taladhe till fädhrena genom propheterna, han haffuer nw .. talat till oss genom sin son. Ebr. 1: 1 (Därs.). VDAkt. 1650, nr 12 (: i många måtor). KOF II. 2: 131 (c. 1655: i margahanda motto). Tina nådh är migh i många måtton tedder. Spegel ÖPar. 53 (1705). UpplFmT 44: Bil. 329 (1930).
γ) (i vitter stil) i dubbel, stundom flerfaldig (förr äv. margfaldiga) måtto (ngn gg måtta), på dubbelt resp. flerfaldigt (osv.) sätt. Iag haffuer (o Gud!) (ty werr) j margfalliga måtto syndat emoot tigh och tijn helga bodhord. Liturg. 27 a (1576). En andlig rörelse, som blef i flerfaldig måtto fruktbärande. Atterbom Minnest. 2: 35 (1840). Judas 12 (Bib. 1917: i dubbel måtto).
δ) (i högre stil) i ingen måtto (förr äv. måtta l. måtte), på intet sätt, i intet avseende, icke alls; äv. (numera särsk. i nekande l. därmed jämförliga satser) i någon måtto (förr äv. måtta l. måtte), på något sätt, i något avseende, i någon mån; förr äv. i åtskilliga tillfällen o. måttor, i åtskilliga fall. Plågha eller offörretta i nogon måttha. G1R 1: 7 (1521). Later idher ingen förföra j någhon motto. 2Tess. 2: 3 (NT 1526). Effter hon vdj ingen måtthe hadhe förbrutedt sitt, kunne man (osv.). HH XIII. 1: 52 (1562). All kongelige gunst och nådhe, som honom Brudgummen ähr bevijst i åthskillige tilfellen och måttor. AOxenstierna 1: 632 (1653). Man kallar de ord Anomaliska, som i någon måtta afvika från dessa vanliga sätt att declinera. Trendelenburg GrSpr. 95 (1801). 3SAH 2: 13 (1887).
ε) (†) i (en) annan (andra) måtto (måtte), på annat sätt; (i) andra, tredje osv. måtto, på ett annat, tredje sätt, för det andra osv. Teslikes och j tridhie motto göra the icke wel at the icke achta som scrifften rådher til. OPetri Clost. E 1 a (1528). RA I. 1: 192 (1533: i enn annen måtte). Th[et] war .. sagtt aff jtt hastigtt och oberådh motth och jckie wtti anndre måtho. SkrGbgJub. 6: 170 (1590).
ζ) (†) i en eller (stundom och) annan måtto (måtta), i ena måtto (måtte) eller andra (annan), i den ena eller andra måttan o. d., på ett l. annat sätt l. i ett l. annat avseende resp. på det ena l. andra sättet osv. Gudh haffwer oss budhit ath man skal ingom göra skadha j ena motto eller andre. OPetri MenFall C 2 a (1526). Bureus Suml. 5 (c. 1600: vthi een och annan måtta). Schmedeman Just. 984 (1686: anten i then ena eller andra måttan). RB 24: 3 (Lag 1734: i en eller annor måtto).
η) (†) i den l. denna måtta (måtte) l. i de måtto l. i den l. denna måtton (måttan, måtten) l. vid denna måtten o. d., på detta sätt resp. på det sätt (som osv.); i detta avseende; äv.: i detta fall; äv. (varken) i den eller annan måtta (måtte), (varken) i den måtte eller eljest, (varken) i detta eller annat avseende (fall), i denna och andra måtto, i detta och annat avseende (fall), i den som andra måttor, i detta liksom i andra avseenden (fall). Wara vnder laghen är när wij vthan nådh vmgå medh laghsens gerningar, J the motto är synden wisseligha wällugh genom laghen. FörsprRom. 4 b (NT 1526). Att han uthi then måttan gick sin fadher vidt uthöfver. LPetri Kr. 6 (1559). HT 1915, s. 99 (1597: huarcken i den motte eller elliest). Att honom .. hvarken i den eller anner motta mehra besvär och tunga ähn andre hans vederlijkar skall vederfahras. AOxenstierna 2: 267 (1616). Rundgren Minn. 2: 207 (1883: i denna måtton). särsk. förbleknat, i uttr. i den måtton, på sätt och vis, så gott som o. d. Therföre wordo ock aff enom, som j then måtton dödh war, monge födde. Ebr. 11: 12 (Bib. 1541; NT 1526: för ålderskull halffdödher war; Bib. 1917: som var så gott som död).
ϑ) i så måtto (förr äv. måtta l. måtte), på så sätt (att osv.), på det sätt (som osv.); numera bl.: så till vida (att l. som osv.); förr äv. i sådan(a) måtto (måtta, måtte), på så sätt (att). Gudh .. hafwer giordt mektugh tingh mz mich, j såå motta, ath han haffwer (osv.). OPetri MenFall I 5 a (1526). I så motto som nw förberördt är skildes thenne konung Albrect widh rikit. Dens. Kr. 154 (c. 1540). Thetta Qwinnonnes swar, är j så motto rett at (osv.). Dens. MenSkap. 24 (c. 1540). Bleff och Jennss P[er]ss[o]n thill giffuen, för han öffuerffell byffogthenn på gathon(,) i sådan[n]a måtho, ath huadh han th[et] offthare giör, thå skall hanss sack stå öpenn. SkrGbgJub. 6: 263 (1592). I så måtto har han orätt. Weste (1807). (Man) förändrade det auvergnatiska hvalfsystemet i så måtto, att (osv.). Hahr ArkitH 205 (1902).
ι) (numera bl. i ålderdomligt spr., föga br.) i vad måtto (förr äv. måtta l. måtte), på vad sätt; i vilket avseende; förr äv. i hurudana måtto, på vad sätt. Sedhan förtelies tiyo gudz bodhoord, och wthtydes j huad motto the bliffwa hollen eller broten. OPetri MenFall A 2 a (1526). I wette wäll sielffue i hurudana motte eder barn mest vpfödes, nemplig i sielffzwold och all Gudz fortörnilse. G1R 14: 4 (1542). Utij huad måtta jagh kan tiena min K. B. så giör jagh altid gernna. OxBr. 11: 12 (1613). I hvad måtto har jag förtörnat Dig sköna Sophia? Ullman Frök. 42 (1780). Cannelin (1921).
6) om det i visst fall normala i fråga om storlek l. begåvning l. kvalitet o. d.; i ssgn MEDELMÅTTA, sbst.
7) förhållande(t) att ngn l. ngt icke går till överdrift, förhållande(t) att hålla sig l. hållas inom vissa gränser l. att icke överskrida gränserna för vad som är lagom l. passande l. lämpligt, återhållsamhet, måttfullhet, moderation. (Det skall vara) måtta i (l. med) allt. Det är ingen (stundom inte) måtta på l. med ngt, det är ingen hejd på l. med ngt. Rom. 12: 3 (NT 1526). Hwadh tigh löster äät och drick. / Doch, måttan är god thz säger iag. Ps. 1549, Kal. s. 4 a. Måtton är j allo tingom bäst. SvOrds. B 5 b (1604). Det myckna, som du äger .., njut det med dygdens måtta. Wallin 1Pred. 3: 15 (c. 1830). Den som skrifver detta är ej den förste, som yrkat på måtta i bruket af tyska förstafvelser. SvTidskr. 1873, s. 499. Det var inte måtta på, vad man nu fick veta. Siwertz Sel. 1: 82 (1920). (Han försvarade sig) med ett förundransvärt lugn och en sällsynt måtta i uttrycken. Berg Almquist 133 (1928). — särsk.
a) i sådana uttr. som hålla, iakttaga måtta (förr äv. måtto), icke kunna hålla måttan, överskrida måttan; förr äv. hava måtte med sig, hålla måtta, veta måtta (måtte) med l. i ngt l. bära måtto på ngt, hålla måtta i ngt, gå över måttan l. över alla måtto, (i högsta grad) överskrida gränserna för vad som är lagom osv. Hålt måto j all ting. Syr. 33: 30 (öv. 1536). G1R 11: 329 (1537: haffua måtte meth eder). Man moste och så wette någen måtte ther medt, att man icke för myckit grofflige handlede med saken. Därs. 15: 306 (1543). Medh dråp och manslagh haffuer her j Riket waret itt så öffuerdådugt wesende, at thet är gånget öffuer alla måtto. LPetri 3Sänd. B 3 b (1566). I sanning, som i dygd, min son, en måtta vet. Leopold 2: 159 (1794, 1815). Vad har man för att man är försiktig och håller måttan, utropade Nasreddin, full av grämelse. Böök Nasreddin 24 (1928).
b) (†) i uttr. till måtto (måtte), måttligt, lagom, utan överdrift. En dåre leer offuerliwdt, en wijs leer til måtto. Syr. 21: 26 (Bib. 1541). Svart Gensw. K 1 b (1558).
c) i vissa uttr. med bet.: måttlöst, omåttligt, ofantligt, hejdlöst.
α) utan måtta (förr äv. måtto). Jes. 5: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: utan allt mått). Snål var han, snål utan ände eller måtta. Dahllöf Storstygg. 89 (1911).
β) (†) ur l. utur måttan (måtto, måtton). The Danske vore honom uthur måtton fiendske. LPetri Kr. 139 (1559). Lenngren (SVS) 1: 400 (1790).
γ) (numera föga br.) över (förr äv. utöver) måttan (förr äv. måtta, måtte, måtten, måtton); jfr ÖVERMÅTTAN. The wordo stoorligha förskrecte förwndrandes vidh sigh sielffua öffuer måten. Mark. 6: 51 (NT 1526). Hjertat klappade hvar dag / Hårdt och fort utöfver måttan. Böttiger 2: 95 (1857). Sundén (1887). Bergman LBrenn. 142 (1928).
δ) över (förr äv. utöver) all måtta; förr äv. [jfr t. über alle massen, über die massen; se vidare anm. 1 sp. 1893] över alla l. alle måtte l. måtto l. måttan l. måtton l. över (alla) de måttan l. måtton. En ewigh och offuer alla motto wichtugh herligheet. 2Kor. 4: 17 (NT 1526). (Staden är) öfwer alle måttan wäl belägen. Schouten Siam 6 (1675). En mäkta härlig åg öfwer allade måttan kåstelig Ort. LejonkDr. 57 (1689). CIHallman 254 (1778). Schildt Hemk. 145 (1919).
Ssgr (till 7; äv. anslutna till mått, sbst.4): MÅTT-FULL. som håller l. iakttager måtta, som icke går till överdrift, sansad, behärskad, hovsam, moderat; ofta med mer l. mindre abstrakt huvudord. Upmark Lübke 89 (1871). Öfver berättelsen sväfvar .. tyvärr ett stort menniskoförakt, hvars uttryck dock äro måttfulla. PT 1897, nr 30 A, s. 3. Han hade regelbundna vanor och var måttfull även i matväg. HågkLivsintr. 12: 133 (1931).
-LÖS. som icke håller måtta; ofta med mer l. mindre abstrakt huvudord: omåttlig, överdriven, gränslös. Frey 1848, s. 282. Måttlös förtviflan. 2Saml. 30: 76 (1909).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content