publicerad: 1945
MÄLE mä3le2, sbst.2, n.; best. -et; pl. -en ((†) = (Rudbeck Bref 330 (1688))); förr äv. MÄLA, sbst.
Ordformer
(mäl' 1644, 1668. mähla (me-) 1689—c. 1694. mä(h)le c. 1680 osv.)
Etymologi
1) (numera bl. tillf., arkaiserande) mål, målföre, röst; läte; talförmåga; äv. oeg., om sångröst; äv. i sådana allittererande förb. som mål och mäle, mun och mäle, mod och mäle. (De) klagade .. öfver .. (prästens) ”swaga måhl och mähle”. Cavallin Herdam. 4: 407 (cit. fr. c. 1680). Detta dunderslag utskräckte dem mod och mäle. Dalin Arg. 2: 289 (1734, 1754). Din fader Dager, .. / som sjelf förstod de foglars mäle. Ling Agne 71 (1812). (Jag sjöng) hela 3 åren i kyrkan samt med alla andra scholares som mål och mäle hade. Ahnfelt StudM 1: 54 (1857). (Pojken fick några så kraftiga slag) att han nära mist både mun ock mäle. Landsm. VIII. 3: 197 (1899). — särsk.
a) övergående i bet.: dialekt, språk. Han hade bearbetat sitt ursprungligen bredt skånska mäle till den mest tadelfria högsvenska. Lundegård Prins. 150 (1889). Böök ResSv. 34 (1924).
b) (†) oeg. l. bildl., övergående i bet.: rätt att tala, talan, ”röst”. (Kristinas förmyndare) träde könlig fram til Hennes Majestet, / Och lägge nid sijn Macht, sitt Mäl' och Myndigheet. Stiernhielm Jub. 124 (1644, 1668). Frese Pass. 99 (1728).
3) (†) glosa, fras, term. Sedan anno 3600 kom Aristoteles och efter honom åtskilliga andra, hvilken drog tilsammans icke allenast te mälen (terminos) som the förra vijse brukade uti naturliga ting, utan och alla hantverkares mälen. Rudbeck Bref 330 (1688).
4) (numera bl. tillf., arkaiserande) yttrande, ord; meddelande, tillkännagivande; berättelse, rykte; tillmäle o. d. Dina Gudar skifta mälen. Ling Agne 72 (1812). Hotande ord och smädliga mälen. Johansson HomIl. 20: 202 (1848). Rykten och mälen så vida förs. Ferlin Barfotab. 31 (1933). — jfr ALL-, EFTER-, FÖR-, FÖRE-, GEN-, TILL-, UT-MÄLE.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content