SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MÄNGA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(mänga c. 17551807. mängia c. 1755. mänja 1780)
Etymologi
[substantivering av MÄNGA, v.1; jfr MÄNG]
(†) blandning (se d. o. 1 b). Schultze Ordb. 2959 (c. 1755). En mänga af 2 delar kalk emot en del fin lera. Rinman Jernförädl. 231 (1772). Möller (1807). — jfr LER-, STYBBES-MÄNGA.
Spoiler title
Spoiler content