publicerad: 1945
MÄNGA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(mänga c. 1755—1807. mängia c. 1755. mänja 1780)
Etymologi
(†) blandning (se d. o. 1 b). Schultze Ordb. 2959 (c. 1755). En mänga af 2 delar kalk emot en del fin lera. Rinman Jernförädl. 231 (1772). Möller (1807). — jfr LER-, STYBBES-MÄNGA.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content