[jfr d. naivetet, naivitet, t. naivetät, naivität, eng. naïveté, naivety; av fr. naïvété, till naïf (se NAIV)]
naturlighet, ursprunglighet; omedelbarhet, okonstlat väsen; öppenhjärtighet, uppriktighet, oskuldsfullhet; enkelhet; rättframhet; numera vanl. med klandrande bibet.: barnslighet, godtrogenhet, enfald; menlöshet. CAEhrensvärd Brev 1: 65(1782). Ingen har din (dvs. Franzéns) naivité (såsom skald). Choræus Bref 149(1804). Ej vaggvisornas naivetet nu mera värderas. Polyfem I. 40: 3(1810). Att den älskvärda naiveteten var nära beslägtad med enfald. Ljunggren Resa 149(1871). Cederschiöld o. Olander Upps. 1: 6(1896; hos barn). I försvarsfrågan har han .. röjt en blåögd naivitet, som varit beklämmande. SvD(A) 1935, nr 337, s. 4.— särsk.
a) mer l. mindre konkret, om naivt (förr äv. glättigt l. lekfullt o. d.; jfr b) yttrande o. d. Leopold 5: 27(1801). Lundquist Nepos 16(1875). I dylika naiviteter (som förekomma i Josephi historia av Gevaliensis) låg nog intet stötande för författarens samtid. Schück SvLitH 599(1890). NDA(A) 1932, nr 243, s. 9.
b) (†) mer l. mindre klart övergående i bet.: glättighet, lekfullhet; behagfullhet; friskhet. Flere scener (i Dalins Brynilda) stiga ner till en för sorgespelet otillåtlig naivetet. Leopold 5: 443(1799). Under dansen .. (fick jag) tillfälle att beundra naivetén i hennes samtal. Braun Calle 125(1843). Fru Lenngrens eleganta naivetet har .. alltid behagat. 3SAH XXXVII. 2: 264(1846). Upmark Lübke 557(1872).
