SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1946  
NAPP nap4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. napper, dryckesskål, bägare, motsv. isl. hnappr, (mat)skål, mnt. nap, bägare, skål, fht. (h)napf, feng. hnæp(p), bägare; av oklart urspr.]
1) (†) djupt fat, skål. Schroderus Dict. 117 (c. 1635). Dens. Lex. 36 (1637).
2) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) diflaska; särsk.: dihorn. Landsm. XVII. 1: 8 (1671). Slå mjö(l)k i nappen och låta barnet di. Murberg FörslSAOB (1793). Norrl. 14: 55 (1926; om ä. förh.). jfr BARN(A)-NAPP.
3) liten, i spetsen genomstungen hylsa av kautschuk som anbringas på diflaska åt spädbarn, för att barnet skall kunna dia ur flaskan; förr äv. om liknande hylsa av tunn djurhud, linne o. d. (på diflaska l. dihorn); äv. om liknande, icke genomstungen kautschukhylsa (vanl. fäst vid en skiva av ben o. d.) som gives åt barn att suga på (”tröstnapp”). Lindestolpe Skörb. 29 (1721; till dihorn). 2NF 25: 1433 (1917). Nappen (av tunt fårskinn) hopsyddes med gles kastsöm, så att mjölken fick strila mellan stygnen. SvKulturb. 11—12: 99 (1932). jfr DI-, GUMMI-, HORN-, TRÖST-NAPP m. fl.
Ssg: (3) NAPP-FLASKA. diflaska. Östergren (1933).
Spoiler title