NASARE na3sare2, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr sv. dial. nasare, gårdfarihandlare från Västergötland; sannol. avledn. av NASA, v.2, l. av månsing nas, nasare]
(i sht vard.) kringvandrande mansperson vilken (ofta ss. en mera tillfällig syssla) idkar försäljning av smärre handelsvaror, ”dörrknackare”. SD(A) 1927, nr 107, s. 32.(Portvaktsfrun) kände till alla bettlare, nasare .. (m. fl.), som brukade hemsöka de där kvarteren. SvD 13/8 1933, Söndagsbil. s. 2.SocÅb. 1941, s. 51.
Ssg (mera tillf.): NASAR-BANA, r. l. f. om ngns levnadsbana ss. ”nasare”. Walfridsson Luffarl. 82(1933).
SAOB
