NASIR nasi4r, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er; förr äv. NASIRÉ, m.||ig.; best. -n l. -en; pl. -er; förr äv. NASIREER o. NASAREER, m.||ig.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(nasir 1855 osv. nasiræer 1834. nasireer, pl. 1863. nazareer, sg. 1582. nazareer, pl. 1541—1863. nazir 1541—1839. naziré 1843. nazireer, sg. 1777. nazireer, pl. 1755. naziréer, pl. 1904)
Etymologi
[jfr t. nasir(äer), nazir(äer), eng. nazarite, nazirite, fr. nazir(éen); ytterst (delvis gm förmedling av den latiniserade formen nazaræus) av hebr. nāzīr, avskild, invigd]
(i fråga om ä. judiska förh.) rel.-hist. person som (för viss tid l. för hela livet) helgades åt Jahve gm ett särskilt löfte (avlagt av honom l. henne själv l. före hans l. hennes födelse av föräldrarna). På mitt hoffuudh haffuer aldrigh ingen rakoknijff kommet, ty iagh är en Gudz Nazir aff modherliffuet. Dom. 16: 17(Bib. 1541). 1Mack. 3: 49 (Därs.). Lindblom IsrRel. 120(1936).
