SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1946  
NASKA nas3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. naska, smågnaga, pyssla, snatta, ge sig i väg m. m., d. (dial.) naske, nor. naske, t. naschen; sannol. av ljudhärmande urspr. l. delvis avledn. av NASK, n. — Jfr SNASKA]
1) (†) gnaga smått, smångnaga, knapra. Lucidor (SVS) 106 (c. 1670). Spegel 312 (1712).
2) (†) (på ett hörbart sätt, med välbehag) äta ngt välsmakande, i sht sötsaker; snaska; äv. i uttr. naska på ngt. Om .. Döttrarna .. wänja sigh til at frossa och naska, så (osv.). Schroderus Albert. 1: 36 (1638). Barn vilja alltid ha något att naska på. Callerholm Stowe 230 (1852).
3) (†) (trots förbud) ta litet av (den på fat upplagda) maten, ta en smakbit av (ngt). Bordtienarenar skola icke naska aff faten. PErici Musæus 1: 139 a (1582). Såsom mångehanda maat ther igenom warder förderffuat, när man .. naskar ther aff. EErici Glaserus E 4 b (1610). Linc. (1640; under catillo).
4) (†) snatta; jfr FNASKA 8. Jagh känner en Man her Tömmetaska, / Han hafwer begynt bland Folcket naska. Arvidi 186 (1651).
5) (†) fingra (på); jfr FNASKA 7. Visb. 1: 73 (1573).
6) (föga br.) (gå omkring o.) snoka efter (ngt); jfr FNASKA 5. Att gå och naska och nosa effter äta och dricka. Fernander Theatr. 296 (1695). Der .. gick räfven och naskade efter råttor. Strindberg Blomst. 82 (1888).
7) (†) laga sig i väg, ”knalla” sig av, ”pallra” sig i väg; äv. refl.; jfr FNASKA 4. At wij oss snart hedan naske. Hund E14 304 (1605). Naska tigh genast ååt Brunszwijk. Messenius Sign. 26 (1612). Den, som vill til hofva naska, måste ha knif och skied i taska. Dalin Hist. III. 1: 513 (1761).
Särsk. förb.: NASKA I SIG. (†) till 2: (på ett hörbart sätt, med välbehag) förtära (ngt), ”sätta” i sig (ngt). Schroderus Modersch. 128 (1642). IErici Colerus 1: 309 (c. 1645).
NASKA SIG AV. (†) till 7: ”knalla” sig av. Rondeletius 74 (1614).
Avledn.: NASKARE, m.||ig. (†) till 3: tallriksslickare. Linc. (1640; under catillo).
Spoiler title
Spoiler content