publicerad: 1946
NAVLE na3vle2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. NAVEL na3vel2, r. l. m.; best. -n ((†) -elen Rosenstein Comp. 187 (1736), Fries BotUtfl. 1: 71 (1843). Anm. Sg. best. navlen kan, i sht i språkprov från ä. tid, äv. hänföras till formen navel); pl. navlar; förr äv. NAVLA, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(naffl- i ssg c. 1550 (: nafflört). naf(f)la 1541 (oblik form), c. 1635 (nom.)—1785. nagle 1649. navel (naf-, nafv-) 1703 osv. navle (naf-, naff-) 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. nafle, äv. navel; motsv. d. navle, isl. nafli, mnt. navel, fht. nabalo (t. nabel), feng. nafela (eng. navel); avledn. av NAV; eg.: det navlika]
1) ärrliknande, rund fördjupning (med mer l. mindre upphöjt mittparti) på den i mitten av bukväggen hos människan o. andra däggdjur belägna punkt där navelsträngen varit fäst. VarRerV 6 (1538). Tin naffle är såsom een rund skåål. HögaV 7: 2 (Bib. 1541). Desman (som är en samkat blodhläfwer kring Desmekattans nafla). Schroderus Comenius 328 (1639). Lagom långe Klingor, som wijd pasz kunna räckia en medelmåttig Man up till Naflan. Porath Pal. 2: L 2 b (1693). Kan någon sitta slö och stirra på sin nafle, när dessa toner (dvs. vårens alla ljud) komma tumlande ur skogen! Forsslund Djur 105 (1900; med syftning på det beskådande av naveln som utgör en i sht indisk form för ostörd meditation). Af hunger ligger naflen / mot våra ryggebast. Karlfeldt FridLustg. 117 (1901). jfr: Fructa herran och wijk ifrå thet onda, thet warder tinom naffla helsosamt, och widherqueker tijn been. SalOrdspr. 3: 8 (öv. 1536; Vulg.: umbilico; Bib. 1917: din kropp).
2) († utom i ssgr) navelsträng. Titt slechte haffuer icke skoret tigh nafflan bortt tå tu född wardt. Hes. 16: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: din navelsträng). Bloden som fostret uti modren föder, flyter genom naflan. Rudbeck Atl. 1: 313 (1679). Rääf Ydre 1: 117 (1856).
3) i bildl. l. oeg. anv. av 1, om ngt som till sin uppkomst l. form l. placering i mitten av ngt påminner om en navle (i bet. 1). — jfr DAL-NAVEL. — särsk.
a) [efter motsv. anv. av lat. umbilicus o. gr. ὄμφαλος, navle] (i sht i vitter stil) bildl., om mittpunkten (medelpunkten) i ett område o. d. Rudbeck Atl. 1: 313 (1679). Verldens nafvel. Nybom SDikt. 1: 144 (1846, 1880; om Rom). Varje hem är jordens navel. Berg Grieg Skepp. 122 (1925).
c) zool. om urgröpningen (umbilicus) vid pelarbasen i en snäcka. Retzius Djurr. 210 (1772). 2NF 3: 826 (1905).
d) bot. om fördjupning l. yta på en växtdel där denna förut stått i förbindelse med annat organ (t. ex. ett frö med frösträngen); fröärr. EconA 1808, mars s. 75 (på potatis). Lundström Warming 230 (1882; på frö). LB 2: 474 (1901; på potatis). jfr FRÖ-NAVEL.
e) bot. hos vissa lavar, om fästet vid underlaget. Westring SvLafv. 2: 162 (1805). 2NatLiv 574 (1931).
f) om sköldbuckla; numera bl. (i fackspr.) oeg., om mittpunkten på kottfjällens ”sköldar”. Rudbeck Atl. 3: 69 (1698). SkogsvT 1905, s. 172.
g) tekn. om det till formen runda, sträva o. skarpkantiga märke på glas som vid blåsning av enklare glasvaror uppstår vid häftjärnets lossande. UB 4: 513 (1873).
h) i ssgr som utgöra namn på växter som ha (runda) blad med en fördjupning i mitten; jfr JORD-, JUNGFRU-NAVLE.
Ssgr (i allm. till 1): A: (1, 2) NAVEL-ARTÄR. anat. om var o. en av de artärer som leda blodet från fostret till moderkakan. Hygiea 1840, s. 412. —
(1, 2) -BAND. (navel- 1697 osv. navle- 1805) band varmed det nyfödda barnets navelsträng ombindes före avklippningen; i sht förr äv. om navelbinda. Hoorn Jordg. 1: 279 (1697). 2NF 19: 374 (1913). —
-BINDA, r. l. f. binda varmed (kompressen på) navelstumpen o. (sedan denna fallit av) navelstället på ett spädbarn omlindas. Svalin Ordl. (1847). 2NF 19: 374 (1913). —
-BLÅSA, r. l. f. [jfr nylat. vesicula umbilicalis] embryol. gulblåsa. Sönnerberg Loder 589 (1799). —
(jfr 3 b) -BORR, n., l. -BORRA, r. l. f. (-boran, -båran, sg. best. c. 1740. -båret, sg. best. c. 1740) (†) om analöppningen hos fisk; jfr borr, sbst.2 1 c. Broman Glys. 3: 546 (c. 1740). —
-BROCK. (navel- 1704 osv. navle- 1791) med. o. veter. brock i naveltrakten. CollMedP 11/10 1704 (hos människa). Florman HästKänned. 109 (1794; hos föl).
-BROTT. (navel- 1802—1889. navle- 1749) (†)
2) veter. visst slags sadelbrott som förorsakas av trycket av bakre delen av sadeln mot hästryggen. Bure Häst. 19 (1802). KrigVAH 1857, s. 112. —
(2) -BUNDEN, p. adj. (†) obst. om foster vid huvudbjudning: som har navelsträngen lindad omkring sig, i sht omkring halsen. Cederschiöld HbBarnm. 151 (1822). Tholander Ordl. (c. 1875). —
(3 d) -FLÄCK. bot. det ställe i fröämnet där frösträngen är fäst (chalaza). Arrhenius Bot. 220 (1845). LmUppslB 1225 (1923). —
-GROP.
(3 h) -GRÄS. (navel- c. 1613—1889. navle- 1638—1805) (†) växten Cotyledon umbilicus Lin.; jfr jungfru-navle. Forsius Min. 54 (c. 1613). Björkman (1889). —
(1, 2) -INFLAMMATION. (i fackspr.) inflammation gm infektion i navelstumpen l. navelsåret.
(3 e) -LAV. bot. benämning på vissa lavar som äro försedda med fäste.
-LIK, adj. (navel- 1697 osv. navle- 1652—1898) (i sht i fackspr.) Wollimhaus Ind. (1652). Fries BotUtfl. 3: 356 (1864). —
(3 d) -LINJE. bot. av frösträngen bildad, vanl. upphöjd linje som går från fröärret till navelfläcken. Marklin Illiger 427 (1818). Arrhenius Bot. 220 (1845). —
(1, 2) -PULSÅDER~020. (navel- 1766—1872. navle- 1805) (numera mindre br.) anat. navelartär. Bergman Jordkl. 426 (1766). SvTyHlex. (1851, 1872). —
(1, 2) -RING. (numera mindre br.) anat. om den ring av bindväv som omger navelkärlen. VetAH 1809, s. 39. Nafvelbråck förekommer stundom hos späda djur och beror därpå, att nafvelringen är för vid eller ej slutit sig tillräckligt. LB V. 2: 135 (1908). —
-SKÅDARE. [jfr t. nabelbeschauer] om person som oavvänt beskådar sin navle (o. därigm försjunker i ostörd meditation). Indiens nafvelskådare. Strindberg Hafsb. 29 (1890). —
(3) -SNÄCKA. zool. snäcka av familjen Naticidæ; i pl. äv. om familjen Naticidæ. UB 3: 566 (1873). Rendahl Brehm 22: 39 (1931). —
(1, 2) -SNÖRE. (förr) snöre som användes för avnavlingen, navelband. Hoorn Siphra 45 (1715). Cederschiöld Ordl. (c. 1847). —
(3 h) -SPRÅNGS-GRÄS. (†) växten Bupleurum rotundifolium Lin., som förr användes mot navelbrock. Franckenius Spec. D 4 a (1638). Lind (1749; under bruch-kraut). —
-STRÄNG, r. l. m. (navel- 1635 osv. navle- 1666—1809)
1) den av blodkärl o. en slemmig vävnad bestående, stränglika bildning som förenar fostret med moderkakan; jfr navle 2. (Hon vittnade att hon) seet blodh i mun och nässan på barnet och nafuelstrengen warit om halssen. BtÅboH I. 7: 2 (1635). Avklippningen av navelsträngen. Lindbom BlodSj. 335 (1937). särsk. bildl. Hansson Kås. 15 (1897). Hemlighetsfulla nafvelsträng / djupt emot jordens sköte. Levertin Dikt. 5 (1901; om modersmålet).
(2) -STUMP. det stycke av navelsträngen som sitter kvar vid bukväggen de första dagarna efter födelsen o. sedan faller av. Hoorn Jordg. 1: 153 (1697). —
(3) -SVIN. zool. svindjur av underfamiljen Dicotylidæ, som har en körtel med navellik mynning på ryggen, varur ett illaluktande sekret avsöndras; särsk. om arten Dicotyles tajacu Lin., pekari. NF (1887). Rosén Djurgeogr. 40 (1914). —
-SÅR(ET). särsk. om det sår som uppstår, då navelstumpen faller av. Murberg FörslSAOB (1793). Å många anstalter underlåter man att bada barnet, tills navelsåret är fullt läkt. Jundell Barn. 2: 22 (1927). —
-UNGE. [sv. dial. navlaunge] (†) om missbildad gåsunge som har en del av äggets gula fasthängande i en blåsa vid underkroppen. Dahlman Reddej. 109 (1743). —
(3 d) -ÄNDA, r. l. f. lant. på potatis: den ända där navlen sitter. QLm. 1: 16 (1833). Man kan .. alltid skilja mellan en ”nafvelända”, vid hvilken knölen är fäst vid ”ålen”, och en ”kronända”. LB 2: 464 (1901). —
-ÖPPNING. (navel- 1834—1893. navle- 1738, 1749)
1) (mindre br.) anat. den öppning i bukväggen som åstadkommes gm avlägsnandet av navelsträngen. Florman Hushållsdj. 149 (1834). Lundell (1893).
(3 h) -ÖRT. (navel- c. 1550—1640. navle- 1745, 1755) (†) = -gräs. 2LinkBiblH 4: 73 (c. 1550). Linc. (1640; under acetabulum). Möller 1: 27 (1745, 1755). jfr Fries Ordb. (c. 1870).
B (†): NAVLE-BAND, -BROCKBAND, -BROTT, -GRÄS, se A. —
(3 h) -HANEFOT. växten Batrachium heterophyllum Gray l. annan art av samma släkte. Franckenius Spec. D 2 b (1659). —
-LIK, -PULSÅDER, se A. —
(3 h) -SPRÅNG(S)-ÖRT. = navel-språngs-gräs. Franckenius Spec. D 1 a (1659). Rudbeck HortBot. 88 (1685). Serenius Kkkk 3 b (1757). —
-STRÄNG, -SVULST, -ÖPPNING, -ÖRT, se A.
Avledn.: NAVLA, v., -ing. [jfr d. navle] till 2: avnavla. Hoorn Siphra 44 (1715). Sedan naflingen egt rum .. rengöres barnet med varmt vatten. Hallin Hels. 1: 346 (1885). SvUppslB (1934: navling). jfr avnavla. —
NAVLAD, p. adj. (i fackspr.) till 3: försedd med en (navellik) intryckning. Frukten är et aflångt bär, i spetsen naflat. VetAH 1757, s. 237. (Svamphatten kan till formen vara) naflad, med en mindre intryckning i midten. Smitt Svamp. 19 (1863). BotN 1892, s. 151 (om blåbär). särsk.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content