NERNÄSA ne3r~nä2sa, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sannol. ssg av NER (se NED, adv.) o. NÄSA, sbst.2, möjl. urspr. med tanke på en (ss. bestraffning l. till förödmjukande av ngn utförd) nedtryckning av näsan (jfr uttr. få en näsa, slå l. knäppa ngn på näsan, NÄS-BRÄNNA, sbst., NÄS-KNÄPP); jfr sv. dial. nedernesa, nernesa, om skammen av att få bannor o. d.]
(i vissa trakter, vard.) om ngt som innebär l. uppfattas ss. en mer l. mindre förödmjukande behandling, bestraffning l. tillrättavisning av ngn, ”näsbränna”, ”bakläxa” o. d. Gunnarsson var mer än en människa i det ögonblicket. Men visserligen fick han strax efter en första nernäsa. Eklund Folk 26 (1918). Att Mateusz fått sig en nernäsa och blivit till ett åtlöje i byn. Wester Reymont Bönd. 2: 67 (1924). Slutligen få motionärerna samt även regeringen sig en ordentlig nernäsa genom att utskottsmajoriteten säger ifrån, att (osv.). NDA(A) 1926, nr 70, s. 6.
Avledn.: NERNÄST, p. adj. (i vissa trakter, vard.) skamsen, ”slokörad”, ”långmunnad” o. d. Vi gick där på hemväg så väldigt nernästa. Vi hade gått för att skriva in oss i skolan och få beröm för redan förvärvade kunskaper, men lort på lång sticka fick vi. Martinson Mor 35 (1936).
SAOB
