[jfr d. nihilisme, eng. nihilism, fr. nihilisme; av t. (nylat.) nihilismus; till lat. nihil, ingenting]
1) i sht filos. åsikt(en) att ingenting värkligt existerar; förnekande av moraliska l. religiösa värden o. d.; ytterlig skepticism. Etisk, religiös nihilism. Boëthius Sedel. 308(1807). Ett exempel, huru någongång de lärdas tvister antaga charakteren af en nog fullständig nihilism. SvLittFT 1835, sp. 148. (Kellgrens ytligt skeptiska o. tröstlösa)lefnadsåsigt är en under en epikureisk likgiltighet fördold nihilism, som anser lifvet och alla dess andliga syften och förhoppningar för en dröm, en ”villa”, ett intet. BEMalmström 2: 122(c. 1860). Den moraliska nihilism, som medföljer det moderna kriget. SvD(B) 1944, nr 36, s. 4.— särsk.
a) (†) i uttr. nihilism av ngt, förnekande av ngts existens; äv.: förintande av ngt. Hela det öfriga systemet (dvs. förnekande av existensen av en yttre, objektiv värklighet), som .. går ut på rena nihilismen af all realitet. Leopold 4: 238(c. 1820). Järta 2: 445(1828).
b) avoghet mot l. motarbetande av ngt (som man anser gagnlöst l. skadligt), strävan att avskaffa l. förinta ngt bestående. Hedin Tal 2: 99(1883). jfr FÖRSVARS-NIHILISM.
2) [jfr NIHILIST 2] (förr) om ryska liberala rörelser under 1860- o. 1870-talen, vilkas anhängare förnekade alla normer i politik, moral, religion o. litteratur; senare om en revolutionär rörelse i Ryssland under kejsardömets tid, som gjorde sig känd för attentat mot högt uppsatta personer. NF(1887). Den ryska nihilismen, likasom den feniska rörelsen på Irland, har en rent politisk karakter. Schauman o. Christierson Gide 28(1897). Mortensen Strindbg 8(1931).
SAOB
