publicerad: 1947
NORDEN nω4rden, r. l. m. l. f., äv. n.; förr äv. NORDET, n. Anm. Med neutralt genus förekommer norden i bet. 3, i sht i sådana uttr. som det fria, höga norden o. d. (Lanærus Försök 86 (1788: det kalla Norden) osv.), där ordet dock lika ofta användes ss. r. l. m. l. f. (Tegnér (WB) 2: 214 (1816: den frälsade Norden) osv.), dels efter possessivpron., särsk. i uttr. vårt norden (Linné Bref I. 1: 330 (1733) osv.), där det neutrala genus numera är ensamt brukligt (jfr (†): Vår Norden. Swedberg Lefv. 110 (1729)), dels ngn gg i uttr. ett fritt, enat norden o. d.
Ordformer
(norden 1640 osv. nordän 1689. noordet 1541 (i bet. 1 a))
1) (†) = NORR II o. NORD II 1. RP 8: 142 (1640). (En vind) som meer går til Norden (än till öster), är Nord-Nordost. Palmchron SundhSp. 18 (1642). Vinden blåste merendels från Norden. Landell Bligh 18 (1795). Kökskammaren ligger åt norden. Blanche Bläckst. 5 (1846). Vinden hade kastat sig i norden. Afzelius Sag. IX. 2: 118 (1860). — särsk.
a) om den nordligaste delen av himmelssfären. Han strecker vth Noordet på ingo, och henger iordena vppå intet. Job 26: 7 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. (1861); Bib. 1917: nordanrymden).
b) = NORD II 1 d; äv. övergående i adverbiell l. adjektivisk anv. Rosenfeldt Tourville 123 (1698). Segla norden till osten ifrån cap farväl. Murberg FörslSAOB (1793). Vinden är norden till osten. Därs. Nordost till norden. Jungberg (1873).
2) (†) = NORDAN III 2. Hwar Sunnan wjker ther wil Norden Foten fästa. Spegel GW 72 (1685). Den skarpa norden strör de gula löfven kring fälten. Bergman VSmSkr. 30 (1823).
3) = NORD II 3; vanl. om Skandinavien (med Finland o. Island); ofta övergående i anv. ss. territoriellt egennamn; äv. med poetisk personifikation. Långt uppe i yttersta l. höga norden. Den skandinaviska norden. (”Svea” önskar:) Så långt skal bårto blj Kung Carols (XI:s) sista stun / Såm kalla Nordän sig från heta Söder sträkker. LykkoPris F 1 b (1689). Mannen (dvs. ”vår första fader o. kung”) war här i Norden infödd Kungebarn. Rudbeck Atl. 4: 142 (1702). Det var en tid det bodde uti Norden / En storsint ätt, beredd för frid som krig. Geijer Skald. 1 (1811, 1835). Ack jag vill lefva, jag vill dö i norden! VSvFolksång. 2 (1845). Om det finnes något fog att kalla oss Nordens fransmän, så (osv.). Nilsson FestdVard. 53 (1925).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content