SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1947  
NORR nor4, förr äv. NÖRR, adv. o. sbst.; ss. sbst. n. (Rosenfeldt Vitt. 247 (c. 1690), LoW (1911)) ((†) r. l. m. l. f. Arvidi 153 (1651), Murberg FörslSAOB (1793)); best. (anträffat bl. ss. m. l. f., †) -en (Arvidi 153 (1651)).
Ordformer
(noor 1689. noorr c. 1690. nor 1559 (: nor upå)1763 (: Norstreckets). norr 1536 osv. når 1550 (: når Sydon) c. 1630. nårr 1588 (: Nårr vth)1782 (: nårr op). nåår c. 1585. nör 1525 (: nør om)1606 (: nör vth). nörr 1541c. 1660 (: nörr på). nöör 1528 (: nøør vth))
Etymologi
[fsv. nor(r), adv. o. sbst., av ett (icke anträffat) ä. norþr, varav äv. fsv. nordh, adv. o. sbst., nordher, adv. (se NORD o. NORDER); formen nörr (fsv. nör(r)) beror på inflytande från nörra (se NORRA)]
— jfr VÄST-, VÄSTER-, ÖST-, ÖSTER-NORR.
I. († utom i b) adv.: i l. åt l. mot norr (i bet. II). Wädhret gåår södher vth och kommer Nörr igen. Pred. 1: 6 (Bib. 1541; ännu i öv. 1792; Bib. 1917: vänder sig så mot norr). Magneten wender sigh altijdh Norr. Muræus Arndt 4: 99 (1648). Then ene Swenske lärde mannen (under reformationstiden) skref lengst norr; then andre söder .. sina gudeliga skriffter. Swedberg Schibb. b 2 a (1716). Imedlertid begifva sig Dal-Karlarne om natten, igenom en svår väg, en mil längre norr. Hülphers Dal. 6 (1762). — särsk.
a) i uttr. där norr, uppe i norr. Biän kalla de biörnen der når ursus. Axehielm (c. 1630; under biän).
b) i förb. med omedelbart efterföljande prep. l. adv. (varmed ordet stundom sammanskrives l. sammansmälter till en ssg); jfr II c. — särsk.
α) (†) i förb. norr för, norr om (ngt). En Gammal Barn-Kammar norr för SätesStugan. OfferdalKArk. N II 1, s. 40 (1693).
β) (†) i förb. norr (ut)i, i den norra delen av (ngt). Hall KultInt. 18 (i handl. fr. 1631). Han seglar norr i sjön. Sundén (1887).
γ) (†) i förb. norr ifrån (jfr II c β), norr om (ngt). Nårr iffrån Wittenbärg är en stoor liungbacke. Bolinus Dagb. 21 (1667).
δ) i förb. norr om (norrom); vanl.: i nordlig riktning från (ngt). Nør om skarntorg[et]. OPetri Tb. 84 (1525). Norr om kyrkan var det ej hederligt att begravas. Nilsson FestdVard. 23 (1925). särsk. utan utsatt huvudord, i uttr. angivande färd o. d. från en plats i Sv. l. Finl. landvägen runt Bottniska viken. BtVLand 2: 23 (1760). Hafvet har åter hindrat correspondancen. Detta skickar jag norrom. Choræus Bref 124 (1803).
ε) (†) i förb. norr omkring (norromkring), = δ slutet. OxBr. 5: 316 (1625). Sedan jag gjort et misslyckadt försök, at med en Resande öfver hafvet afsända hosgående papper, .. så skickar jag dem nu norr-omkring. Porthan BrSamt. 283 (1803).
ζ) (†) i förb. norr på (norrpå), på den norra delen av (ngt); jfr II c γ. Gyllenius Diar. 15 (c. 1660). Norr på gården står en liten stuga. Murberg FörslSAOB (1793).
η) (†) i förb. norr upp, norr ut. Rosenfeldt Nav. 29 (1693). Mot slutet af månaden reser jag .. till Regna, en romantisk prestgård längst norr upp i Östergöthland. Atterbom Minn. 644 (1819).
ϑ) i förb. norr ut (norrut), i nordlig riktning; åt norr; i norr. OPetri Tb. 229 (1528). Norrut gränsar Ludamar til stora öknen Sahara. Ödmann MPark 163 (1800). Hellström Malmros 51 (1931). särsk. (†) i det bildl. uttr. falla norr ut. Faller trääd vthi sin ondsko, så faller thet Norr vth, och blifwer förordnat til helwetes ewiga eeld. Phrygius MRosengren B 3 a (1608).
ι) (†) norr över (norröver), norr ut över l. genom (ngt); norr om (ngt); jfr II c ε. Verelius Herv. 2 (1672). En åcker, galga lyckan kallad, norr öfver staden. VRP 28/4 1735. Han geck norröfver skogen. Murberg FörslSAOB (1793).
II. sbst.: det väderstreck som man på den sida om jordekvatorn där bl. a. Europa är beläget har rätt bakom sig, om man vid (astronomisk) middagstid står vänd mot solen; äv. om jordaxelns slutpunkt på angivna sida om ekvatorn l. om den del av jorden som från en viss punkt l. ett visst område räknat ligger i nämnda väderstreck; äv. i fråga om motsvarande förhållanden på himmelssfären; vanl. i prep.-uttr. Rummet ligger l. vetter åt l. mot norr. Det blåste friskt från norr. Långt (längst) uppe i norr. Frankrike gränsar i norr till Belgien. Var ha vi l. var är norr här? Norr och södher haffuer tu scapat. Psalt. 89: 13 (öv. 1536). Dagen efter S. Pauli dag syyntes een regnboga i nörr. HH 20: 131 (c. 1565). Mit igenom tysland från söder til nor. Rudbeck Atl. 1: 591 (1679). Det suckade så tungt i norr — / Det var en sorgegök. Snoilsky 3: 40 (1883). Det är alltid från norr, som Kina under långliga tider haft mest att frukta, från där omkringströvande ”tatariska” ryttarfolk. Ymer 1935, s. 113. — särsk.
a) (†) i det bildl. uttr. ett norr för ngns magnet, om ngn l. ngt som utövar stor dragningskraft på ngn. Här fins väl i Ert Hof et Norr för hans Magnet. Dalin Vitt. II. 5: 156 (1738). Livin Kyrk. 145 (1781).
b) i uttr. i norr och söder (l. söder och norr) i riktningen från norr mot söder (resp. från söder mot norr). Vägen går (rakt l. rätt) i norr och söder. Latituden i Norr ock Söder. VetAH 1741, s. 264. jfr (†): De Ohrter som äre rätt Norr och Söder ifrån hwar andra, hafwa en Meridian. Rosenfeldt Nav. 5 (1693).
c) i förb. med omedelbart efterföljande prep. (varmed ordet stundom sammanskrives l. sammansmälter till en ssg); jfr I b. — särsk.
α) (föga br.) i förb. norr emot (norremot), mot norr. Det branta, norremot sluttande berget. PT 1904, nr 252, s. 3.
β) i förb. norr ifrån (norrifrån), från norr; jfr I b γ. Holm NSv. 31 (1702). En broms kommer farande norrifrån. Jer. 46: 20 (Bib. 1917).
γ) i förb. norr på (norrpå), förr äv. norr uppå, norr ut; jfr I b ζ. G1R 29: 111 (1559). At Siöfart Norr uppå fast swårare mon tykkias / Än then i Söder skeer. Spegel GW 100 (1685). I de stora skogarna norrpå smälte snön icke mera undan. Nyblom FantH 24 (1910).
δ) i förb. norr åt (norråt), åt norr, norr ut. Hestanar .. gingo nörr åt. Sak. 6: 6 (Bib. 1541). När han varit .. till ett lappviste norråt upp efter älfven hade han (osv.). Berg Sjöf. 23 (1910).
ε) i förb. norr över (norröver), norr ut; jfr I b ι. SD(L) 1897, nr 229, s. 4. Han tog ut bilen igen och började köra norröver. Siwertz HemBab. 171 (1923).
Anm. 1:o I substantivisk anv. förekommer ordet äv. i uttr. på Norr, angivande befintlighet l. läge i stadsdelen NORRMALM [fsv. norremalm, nyrramalm, nørremalm; jfr MALM I 2 c] i Stockholm (l. i motsv. stadsdelar av andra städer). Stads-Bryggare. Hr. Carl Ehrengren på Norr. Henel 1729 160 (1730). Friare-resan eller Flickorna på Norr. Dramatiskt skämt i två akter med sång. Säfström (1851; boktitel). 2:o Som ett slags oböjl. adj. förekommer ordet i uttr. Norr Mälarstrand, namn på en gata i Stockholm.
Ssgr (i allm. anslutna på en gång till I o. II. Anm. Av praktiska skäl behandlas här också ssgr som eg. äro bildade till norra, adj.): A: NORR-AMERIKAN. (†) nordamerikan. AJourn. 1813, nr 121, s. 1. Schulzenheim ÅmVetA 1816, s. 36.
-AMERIKANSK. (†) nordamerikansk. VetAH 1776, s. 143. AdP 1789, s. 676.
-BAGGE, se d. o. —
-BLOSS. (†) norrsken. Swedenborg RebNat. 1: 291 (1719). Tessin Bref 1: 213 (1752).
-BO, m.||ig. (†) nordbo. Franzén Skald. 2: 145 (1825).
-BOTTENS-, -BOTTNING, -BOTTNISK, se d. o. —
-BYGD. (mindre br.; se dock slutet) bygd i norr. Utdrivningen av skog i norrbygderna. GbgMP 1930, nr 6, s. 5. särsk. (fullt br.) i uttr. Norrbygdens vattendomstol, domstol för handläggning av vattenmål från norra Sv. SFS 1918, s. 1475.
-BYGGARE. (norr- 1783. norre- 1637) (†) person som bor norr ut. AktsamlKungsådreinst. 87 (1637). Porthan BrSamt. 89 (1783).
-EMOT, se norr II c α. —
-FINNE, m.||ig. [fsv. norfinnar, pl.] (numera knappast br.) nordfinne. Porthan 5: 153 (1772). Schlyter Ordb. 464 (1877).
-FINSK. (numera knappast br.) nordfinsk. Franzén Minnest. 3: 417 (1839).
-FÖNSTER. fönster som vetter åt norr. En krukväxt, som står i ett norrfönster. Wägner Silv. 82 (1924).
-GÅENDE, n. = nord-gående, sbst. Vid denna tid af året är omöjligt att erhålla mönstring å fartyg på norrgående. SD(L) 1900, nr 546, s. 3.
-GÅENDE, p. adj. = nord-gående, p. adj. a. GHT 1896, nr 70 A, s. 3. Norrgående nattåget. Blomberg OronM 45 (1918; titel på dikt).
-GÖK. (norr- 1750 osv. norra- c. 1880. norre- 1853) gök som hörs gala i norr (första gången man hör göken på året). Norgöken; sorggöken. Ihre Superstit. 53 (1750). Zilliacus Templ. 17 (1931).
-HAV(ET). (norr- 16741780. norre- 16121635) (†) om Norra ishavet l. Norska havet l. norra Atlanten; jfr nord-hav. Tempeus Messenius 2 (1612). Af .. (Enare träsk) uthflyter andre stoore Jnsiögar in i Stoora Norrhafwet. BtVLand 6: 6 (1674). Norr-Hafvet, som ligger imellan Europa och America up emot Norra Polen. Regnér Begr. 99 (1780).
-HIMMEL. om den norra l. nordligaste delen av himlavalvet. Ek Idyll 70 (1922).
-IFRÅN, se norr II c β. —
-KRONA(N). (†) astr. stjärnbilden Norra kronan (se krona 4 j). Rålamb 4: 5 (1690).
-KVINT, m. l. r. bärgfink (häckande i Norrland). Linné Fauna nr 198 (1746). 3NF 7: 365 (1927).
-KÖPINGS-, se d. o. —
-LAND, se d. o. —
-LEDNING(EN). (†) jfr nord-stjärna 1. (Eng.) Cynosure .. (sv.) karlvagnen, nor-ledningen. Serenius (1734, 1757; under cynosure).
-LJUS, n.
1) (†) norrsken. Ling As. 209 (1833).
2) dagsljus som ett rum (t. ex. en ateljé) får (enbart) från norr. TT 1902, Ark. s. 60. Norrljus är behagligt att arbeta vid. Wirgin Häls. 4: 352 (1939).
-LÄNDARE, -LÄNDSK, -LÄNNING, se NORRLAND, avledn.
-MAN, m.||ig.
1) (†) eg.: person bosatt i ett nordligt område, norrlänning. Jtem Helszinghar och normen szom j langhan tiidh aff monghom herrom forbudet ær, segla och föra fethalie aff landet. G1R 1: 328 (1524).
2) (†) nordisk viking, nordman, normand. Vnder .. Carolo Calvo inföllo Normännerne (så kallades the Danske och Norske) vthi Franckrijke hooptahls, och höllo ther jämmerligen huus. Brask Pufendorf Hist. 184 (1680). Hwasser VSkr. 3: 83 (1857).
3) [fsv. norman] invånare i Norge, person från Norge. Lind (1749). De namnkunnige sjöröfvare, som i några hundra år plågade Engeland, Nederland och Frankrike, bestodo af Svenskar, Danskar och Norrmän. Botin Hist. 1: 7 (1789). Siwertz JoDr. 96 (1928). särsk. i utvidgad anv.
a) om norskt fartyg. Anholm Gog 12 (1895). Holmström Däck 47 (1927).
b) sjöt. rak l. bågformig grov järnpjäs som vid ankarets fällande hindrar kättingen att oklara sig på bråspelet. NF 2: 1241 (1878).
Avledn.: norrmänsk, adj. (†) till norr-man 2: normandisk. Gjörwell (o. Bergklint) Sam. 221 (1775). Omkring sig hade .. (Bohemund) samlat kärnan af de Italienska Riddarne och de förnämste Norrmänske äfventyrare. 2SAH 7: 202 (1815).
-OM, se norr I b δ. —
-OMKRING, se norr I b ε. —
-POL. (norr- 16831832. norre- 16821690) (†)
1) = nord-pol 1. Dhen kalla Norrepohlen. RelCur. 150 (1682). HSillfBohusl. 26 (1828).
2) = nord-pol 2. VetAH 1767, s. 317. Den ena ändan af en magnet är norrpol och den andra sydpol. Agardh Bot. 2: 87 (1832).
-PÅ, se norr I b ζ, II c γ. —
-RUM. rum som vetter åt norr. Ett litet norrum på tredje våningen. Hellberg FrödingM 105 (1925).
-SIDA. (norr- 1550 osv. norre- 16421661) norra sidan (av l. om ngt). ArbogaTb. 4: 75 (1550). Snön låg ännu djup på bergens norrsidor. Wallquist Doktorn 89 (1935).
-SKEN, se d. o. —
-SLUTTNING. nordsluttning. TLandtm. 1897, s. 650. Senkommen snö låg ännu fläckvis kvar på norrsluttningarna. Nilsson Bombi 103 (1932).
-STJÄRNA. (norr- 15381812. norre- 16761708) (†) = nord-stjärna 1. VarRerV 3 (1538). Tegnér (WB) 2: 87 (1812). särsk. bildl., = nord-stjärna 1 slutet. FoU 20: 385 (1676). Jag tackar Hennes Kongl. Maj:t .., som varit en Norrstierna för mina betraktelser, när de seglat, at upsöka Qvinnodygder. Dalin Arg. 2: 449 (1734, 1754).
-STRECK. = nord-streck. Rålamb 1: 87 (1690). Skala och norrstreck skola anbringas å (lantmäteri-)kartan. SFS 1933, s. 302.
-UT, se norr I b ϑ. —
-ÅT, se norr II c δ. —
-ÖVER, se norr I b ι, II c ε.
B [möjl. eg. till norra] (†): NORRA-GÖK, se A.
C [i flertalet fall eg. till norra] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): NORRE-BYGGARE, se A.
-BÄNK. Linné Sk. 36 (1751). Längs den sängarne motsatta, norra långväggen står en väggfast bänk, norrebänk. Nilsson HallMus. 90 (1902).
-DEL(EN). (†) Norredelen af Swerige. Rudbeck Atl. 3: 741 (1698).
-GÖK, -HAV(ET), -POL, -SIDA, -STJÄRNA, se A.
Spoiler title
Spoiler content