publicerad: 1947
NORDAN nω3rdan2, adv., prep. o. sbst.; ss. sbst. r. l. m. ((†) n. Rudbeck Atl. 1: 173 (1679: starckt wästnolan; i bet. III 2), Atterbom LÖ 2: 213 (1827, 1854; i bet. III 2)); best. =.
Ordformer
(nolan 1655 (adv.)— 1690 (: Nolanwäder). nolen 1589 (prep.). noran 1679 (prep.)—1714 (: noran till). nordan (-dh-) 1522 (adv.), 1526 (sbst.) osv. norden (-dh-, -enn) 1526 (: nordhenfieldt)—1588 (prep.), 1771 (: nordenom). nålenn 1588 (prep.). nåran 1602 (: nåranäffter))
Etymologi
[fsv. norþan, adv. o. prep., motsv. d. norden, adv., isl. norðan, adv. o. prep., mnt. norden, adv. o. sbst., fht. nordana, adv., feng. norðan, adv.; med den germ. adverbialändelsen -ana (jfr DÄDAN, HÄDAN, FJÄRRAN m. fl.) bildat till NORD; jfr NORDEN, sbst.]
I. adv.
2) i norr, norr ut.
a) († utom i α) i förb. med omedelbart efterföljande prep. l. adv. Anders Staffansons gardh, som er liggiandis nordhan widh kloster gardh. JönkTb. 108 (1522). Som fienden med flotten hade liggat nordan i Callmars sund (osv.). Bolinus Dagb. 79 (1679). särsk.
α) (numera mindre br.) i de stundom hopskrivna förb. nordan för l. om, förr äv. ifrån (jfr III 1 b β), norr om (ngt); stundom utan utsatt huvudord: i norr; (närmast) norr ut. (Huset är) belæget .. wpa laanga gatune westan til(,) nordan for skomake[re] brinken. OPetri Tb. 84 (1525). Nordan ther ifrån (dvs. från Färjestaden) haffwer fienden uppbrändt een wälbygder herregård. Bolinus Dagb. 65 (1679). Att de blodröda norrsken vi sågo nordenom, kunde inte betyda annat, än orlog. Wallenberg (SVS) 1: 218 (1771). Högberg Utböl. 2: 136 (1912: nordanför). Östergren (1933: nordan om).
β) i förb. nordan på, på norra delen av (ngt). (Han) lett skiuta bort all wernen och wigskåler (dvs. bastioner) nordan på Slottedt. Svart G1 91 (1561). Murenius AV 307 (1655).
γ) i förb. nordan ut, norr ut; äv. hopskrivet. Messenius Disa 6 (1611). Nordanut skönjas / Nattliga fjällar; / Väldiga Jättars malmrika rum. Atterbom Siare 1: 11 (1841).
b) (föga br.) i uttr. där nordan, uppe i norr. Fjällen där nordan. Fröding ESkr. 2: 192 (1895; i resebrev fr. Norge). Östergren (1933).
II. (†) prep.: norr om (ngt). Itt .. kiöpe godz i Borgå, benempd Hyndhora by, nordan oona (dvs. ån). BtFinlH 3: 103 (1539). Hafwet, som nordan Swerige är. Rudbeck Atl. 1: 351 (1679).
III. sbst.
1) (numera bl. i högre stil, ålderdomligt) = NORD II 1, NORDEN, sbst. 1, NORR II; företrädesvis (se dock b) i uttr. från nordan, från norr, i nordan, i norr. The warda kommandes frå .. nordhan och swnnan. Luk. 13: 29 (NT 1526). Rudbeck Atl. 2: 160 (1689: i nordan). Dock kunna de omrörde olägenheter förekommas dymedelst, at Asp-trän planteras åt nordan. Trozelius Rosensten 49 (1752). Vi (dalkarlar) komma från sunnan och nordan / till manliga rådslags fullbordan. Karlfeldt FridLustg. 111 (1901). Bergstupor, där uven i sunnan satt .. och tjöt mot uven i nordan. Högberg Frib. 8 (1910). — särsk.
b) i förb. med omedelbart efterföljande prep.
α) (starkt ålderdomligt) i förb. nordan efter, från norr; äv.: i norr; äv. hopskrivet. Assur kom vthaff berghen Noordan effter, medh een stoor macht. Judit 16: 3 (Bib. 1541). Hon kom thijt nåranäffter. UppsDP 13/3 1602. Högberg Frib. 221 (1910: nordanefter).
β) i förb. nordan (i)från, från norr; äv. hopskrivet. En å, som nordan från faller ut i Venern. Strinnholm Hist. 1: 250 (1834). I unge stridsmän, gån, / I nordanfrån, I sunnanfrån, / Prediken vishet, tänden ljus. Nybom SDikt. 2: 124 (1839, 1880). Östergren (1933: nordan från).
γ) (numera mindre br.) i förb. nordan till, i norr, åt norr; äv. hopskrivet. På then andra sidhonne aff tabernaklet som war nordan til. 2Mos. 36: 25 (Bib. 1541). Nordantill är landet bergigt. Murberg FörslSAOB (1793). LoW (1911).
2) nordlig vind, nordanvind; jfr NORDEN, sbst. 2. Then tijd .. / Eij hörde wästan hwast bland späda träden susa, / Eij nordan fara kring och vthi watnet brusa. Spegel ÖPar. 16 (1705). När ett häftigt Nordan råkar at rasa med fulla krafter, faller (osv.). Mörk Ad. 1: 22 (1742). Vi ha här bra kallt — jemn nordan. Retzius BrFlorman 89 (1830). En isig nordan ven kring knutarna. Siwertz JoDr. 5 (1928). — jfr VÄST-NORDAN.
IV. [specialanv. av I—III] ss. förled i ssgr. — Anm. I vissa fall är det svårt att avgöra, om ordet utgör förled i en ssg l. är använt ss. självständigt adj. med bet.: nordlig. En Nordan och Nordwäst wind. Månsson Siöb. 14 (1644). En .. oförmodad köld, som härrörde .. af stark nordan och nordvästan blåst. Thunberg Resa 2: 198 (1789).
2) för att beteckna läge norr om ngt l. läge l. befintlighet l. hemmahörighet o. d. i ett nordligt område l. i norra delen av ngt; se NORDAN-BYGD, -DEL(EN), -FJÄLL, -FJÄLLS, -LAND, -SKOG m. fl.
Ssgr (i allm. till IV 2): NORDAN-BLOSS. (†) eg.: norrsken; anträffat bl. i jämförelser o. bildl. Hiortzberg YttDom. 3 (c. 1740, 1756). Bellman Gell. 132 (1793). —
-BYGD. (i vitter stil) nordlig bygd; bygd längst norr ut i ett område. Topelius Fält. 4: 552 (1864). Sveriges nordanbygd. LfF 1908, s. 192 (om Norrbottens län). —
-DEL(EN). (†) den norra l. nordligaste delen av ett område. Nordandelen aff Swerige. Rudbeck Atl. 2: 554 (1689). —
-FJÄLL. (i poesi l. vitter stil) fjäll (långt upp) i norr. Wallin Vitt. 2: 280 (1807). Se ljus vid ljus en vinterkväll / Från sunnanhav till nordanfjäll. Ps. 1937, 530: 2. —
-FJÄLLS, förr äv. -FJÄLLT, adv. (-fjälls 1787 osv. -fjällt (-fieldt) 1526) [efter nor. nordenfjells] norr om Dovre fjäll; jfr -fjälsk. G1R 3: 113 (1526). Där Dovrefjällsvägen når fram till den första bygden nordanfjälls. Hesselman MarLångh. 140 (1930, 1935). —
-FJÄLSK. [efter nor. nordenfjelsk] befintlig norr om l. hörande till området norr om Dovre fjäll. Noriges nordanfjällska folksdialekter. Palmblad Norige 63 (1846). särsk. i uttr. (det) nordanfjälska Norge, Norge norr om Dovre fjäll. AB 1865, nr 31, s. 2. Hesselman MarLångh. 141 (1930, 1935). —
(IV 1) -FLÄKT. (i poesi l. vitter stil) jfr -vind. Möller (1790). Kalla nordanfläktar. Wirsén Dikt. 41 (1876). —
(IV 1) -IL. (†) jfr -vind o. il, sbst.2 1. Murberg FörslSAOB (1793). Vildare än nordanilen / Hasta sekler öfver jorden. Stagnelius (SVS) 1: 281 (c. 1815). —
-LAND. (i poesi l. vitter stil) land l. bygd (långt uppe) i norr (särsk. i Skandinavien); ofta i pl. best. (vanl. i formen -landen). Detta dunkla, romantiska nordanland. Hammarsköld SvVitt. 2: 197 (1819; om Lappland). Svalan snabbt sin kosa styr / På nytt till nordanlanden. Östergren Dikt. 132 (1871). TurÅ 1942, s. 75. —
-LINJE(N). (†) nordlig bredd. Canariæ(-öarna) .. äre belägne i Zona Temperata 28 Grad Nordan-Linien. Rålamb 4: 78 (1690). —
-SKOG.
1) (i poesi l. vitter stil) skog i norr (l. i norden l. Sverige). Aftonrodnan kröner / Min synvidds gräns i enslig nordanskog. Atterbom LÖ 1: Dedik. 4 (1854). Rydberg Dikt. 1: 36 (1876, 1882). Linnæan, nordanskogarnas blomma framför andra. 2NatLiv 643 (1931).
2) [fsv. nordan skogh (KrLL)] (numera bl. ngn gg om medeltida förh., arkaiserande) i sg. obest.: den del av Sverige som är belägen norr om Kolmården, Tylöskogen o. Tiveden, svearnas land. Dalin Hist. 2: 260 (1750). Hagström Herdam. 1: 1 (1897).
3) (i poesi l. vitter stil, numera föga br.) i sg. obest., om Sverige ss. ett skogigt land i norr. Så fann man klagande med ned-släppt Mod och Hänner / Den möö af Nordan-skog. Dahlstierna (SVS) 88 (1698; med hänv. till landslagen). Ack! om ett Manhem och dess ättartal / En saga går bland oss från gamla dar, / Och Nordanskog var alltid ej så kal. Atterbom SDikt. 2: 81 (1812, 1838). Skalden (dvs. J. O. Wallin) slog sin harpa, och det sköna / stod mellan bergen opp och log / och såg sig om i Nordanskog. Tegnér (WB) 8: 49 (1839). —
-SKOGS, adv. (i sht om medeltida förh., arkaiserande) i den del av Sverige som ligger norr om Kolmården, Tylöskogen o. Tiveden. Messenius Christm. 237 (c. 1616; möjl. till -skog 2). Weste (1807). Skogar och vatten utgjorde en naturlig gränsskillnad mellan länderna nordanskogs och sunnanskogs. SKN 1844, s. 53. Heidenstam Folkung. 2: 273 (1907). —
(IV 1) -VIND, r. l. m. vind från norr, nordan. All Kåhl warder plantat, så at Nordanwinden honom icke medh Kiöld öfwerfaller. Risingh LandB 54 (1671). Nordanvind föder regn. Ordspr. 25: 23 (Bib. 1917). —
(IV 1) -VÄDER. [fsv. nordhan vädher] (numera i sht i poesi l. vitter stil) vind från norr; (o)väder med nordlig vind. SalOrdspr. 25: 23 (öv. 1536; Bib. 1917: Nordanvind). För nordanvädret kalla / Se liljorna förgås. Hedborn Minne 263 (1835). Nordanvädret, som började häromdagen friskade i ordentligt i går. SDS 1946, nr 341, s. 28. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content