SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1942  
LÄRA 3ra2, l. 3ra2, v. lär l. (numera i sht i arkaiserande stil) lärer, -de, -t, -d (pr. ind. sg. akt. lär SvOrds. C 4 a (1604) osv.; -ar LPetri Œc. 18 (1559); -er Mat. 5: 19 (NT 1526), Östergren (1932). pr. ind. sg. pass. läres Grubb 847 (1665) osv.; lärs Sätherberg Dikt. 1: 16 (1859, 1862) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Trendelenburg GrSpr. 25 (1801; i bet. II 2)); jfr LÄRA, sbst.
Ordformer
(le(h)r- 1546 (: lerefedher), 15541674 (: lehrbreeff). lä(ä)r- 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. lära, lära, lära sig, lära sik, utbilda sig; jfr d. lære, isl. lǽra; av fsax. lērian l. feng. lǣran, lära, lära sig, motsv. got. (ga)laisjan (med analogiskt s), lära (jämte (ga)laisjan sik, lära sig), fht. lēren (t. lehren), av ett germ. laizian, kausativum, med bet.: komma ngn att veta, till got. pret.-pr. lais, jag vet, eg.: jag har efterspårat (jfr got. laists, spår, se LÄST, sbst.3). Ordet står i avljudsförh. till fsax. līnōn (med bortfallet r), fht. lirnēn (t. lernen), feng. leornian (eng. learn), av ett germ. lizenōn, bli vetande, lära sig, inkoativ bildat av p. pf. lizena-. — Jfr LIST, sbst.1, LÄRA, sbst.]
I. undervisa samt i användningar som utgå från denna bet.
1) undervisa (ngn) om (ngt), meddela l. bibringa (ngn) insikter l. färdigheter i (ngt) l. kunskap om (ngt) (vanl. med särskild tanke på insikternas osv. jämförelsevis fullständiga tillägnande); äv., med avs. på djur: dressera (ngn) till (att göra ngt). Lära ngn (att) spela, rita, sjunga. Lära ngn en visa, en kortkonst. Herre lär oss bidhia, så som och Ioannes lärdhe sina läriungar. Luk. 11: 1 (NT 1526). (Män) the ther wore j scrifftene wel forfarne och kunde wel lära the andra gudz ordh. OPetri Clost. A 3 a (1528). Hwem hafwer lärdt osz thenna Bönen, Fader wår? Swebilius Cat. 2: 61 (1689). (I vissa fall) skall Klockaren lära Församlingens ungdom stafva, läsa och förstå Christendomens stycken (m. m.). Wallquist EcclSaml. 1—4: 256 (1759). Lära en hund at apportera. Weste (1807). Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis. Runeberg 2: 50 (1846). Den konsten (att ordna blommor) hade ingen lärt henne, men hon kunde den ändå. Rydberg Sing. 21 (1857, 1865). I skolorna lär man barnen matlagning. Hammar (1936). Det är inte så lätt att lära folk att vara etiska. SvD(B) 1941, nr 101, s. 9. — särsk.
a) i ordspr. (jfr b α, c slutet). Egget lärer hönan tala. SvOrds. A 5 b (1604); jfr: Ägget wil lähra Hönan wärpa. Grubb 893 (1665). Läre vlfuen Pater noster, han ropar wäl Lamb Lamb. Därs. B 4 b. Om fiendena skulle lära oss stridha, så wil wårt kinbeen suidha. Därs. B 8 a. Ondt är lära gammal hundh kyffua. Därs. B 8 b. Nödh lärer haltan man springa. Grubb 603 (1665). Så skall man lära hundar äta lax och narra palt i almogen. 2Saml. 13: 76 (c. 1690).
b) (utom i Finl. numera ngt vard.) med enbart personobj.: undervisa (ngn), bibringa (ngn) kunskaper; förr äv.: vara lärare l. meddela undervisning åt (ngn); förr äv. i uttr. lära ngn uti l. om ngt, undervisa ngn i l. om ngt; förr äv. i uttr. vara lärd om ngt, ha fått lära sig ngt; äv. bildl. Menniskior, som och doghse äro andra ath lära. 2Tim. 2: 2 (NT 1526; Bib. 1917: undervisa). Ioas giorde thet rett war, .. så lenge Presten Ioiada lärde honom. 2Kon. 12: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: Jojada hade varit hans lärare). Lär först sielffuer, förr än tu andra lärer. Syr. 18: 19 (Bib. 1541). Folket bleff intedt lärdt om Gudz wilia. Svart G1 124 (1561). RA I. 3: 100 (1593: uthi). (Om husbönder icke) med alfwar lära och tukta sine Barn och Underhafwande. StadgEed. 1687, 1: 2. (Den samaritanska kvinnan) som hade nåden af Gud att tala med Jesu och läras af honom. Eneman Resa 1: 41 (1711). Å the åren min syssla var, at lära ungdomen vid Trivial-Scholan. Broman Gl. (1736). Äre vi .. af Historien .. lärde om de skadeliga påföllgder, som (osv.). Botin Hem. 2: 243 (1756). Sjöberg .. förvärfvade med andras lärande sjelf sitt uppehälle. Geijer I. 2: 82 (1828). Topelius Lb. 1: 8 (1860). Stridsropet 1884, nr 5, s. 1. jfr Bergroth FinlSv. 241 (1917). — jfr BARNA-LÄRANDE. — särsk.
α) i ordspr. Then gamble skal man ära, then vnge skal man lära. SvOrds. C 3 b (1604). Ondt för Herren, när Drängen skal lähran. Grubb 645 (1665). Den som andra vill lära, måste veta något sjelf. Granlund Ordspr. (c. 1880). jfr (†): Ägget vil lära hönan. Lind (1749).
β) (†) i uttr. lära ngn på fiol l. flöjt o. d., undervisa ngn i fiolspel, flöjtspel osv. Rudbeck Bref 63 (1670: på Viol). Lindell .. lär mig på flöjt och klaver. MoB 3: 5 (1756).
γ) (i vitter stil, föga br.) i uttr. vara l. bli lärd till ngt, vara l. bli fostrad till (att vänja sig vid) ngt. JGOxenstierna 2: 72 (1796, 1806). Med några starka mått blir faran undanröjd, / Och våra medborgsmän till lydnans plikter lärda. Remmer Ces. 14 (1829). VLitt. 1: 514 (1903).
δ) (†) övergående i bet.: upplysa. Skulle the innan år och dag, sedan the nogsamligen lärde, vardnade och tilsagde äre, vara förtenkte sig utur landet begifva. RA I. 3: 102 (1593).
c) med enbart sakobj. l. infinitiv betecknande det som ngn undervisar i: undervisa i (ngt), ge undervisning i (ngt); utom i Finl. numera bl. i vissa ordspråksartade uttr. 1Tim. 6: 2 (NT 1526; Bib. 1917: undervisa). Schola hålles på det sätt innom Soknen (Sundborn), at Klockaren lärer räkna, skrifva och läsa Svenska. Hülphers Dal. 450 (1762). Professor Ågren som lär Geografien vid Carlberg. Bremer Brev 1: 279 (1834). jfr Bergroth FinlSv. 241 (1917). — särsk. mer l. mindre oeg. i vissa ordspråksartade uttr. Fåfeng gonga(n)de lärer mykit ondt. Syr. 33: 29 (öv. 1536). Lättia lährer laster. Grubb 492 (1665). Marknan lährer kiöpet. Därs. 519. Förfahrenheet lährer konsten bäst. Därs. 662.
d) [möjl. efter fr. apprendre qc à qn] (i vitter stil, numera bl. tillf.) i uttr. lära ngt åt ngn l. lära åt ngn att göra ngt, lära ngn (att göra) ngt. Bellman Gell. 139 (1793). Tegnér (WB) 1: 121 (1804). Han lärde den (dvs. en visa) åt mig. Atterbom 1: 319 (1824). Jag lärde hennes namn åt näktergalen. Böttiger 2: 169 (1857). Heidenstam Svensk. 1: 174 (1908).
e) (utom i Finl. numera ngt vard.) utan obj.: undervisa; i p. pr. äv. i adjektivisk anv., om framställningssätt o. d.: docerande; ss. vbalsbst. -ande, undervisning. Hwar dagh haffuer iach sitit när idher j templet, lärandes. Mat. 26: 55 (NT 1526; Bib. 1917: undervisat). Föruthan predikande och lärande i församblingen, hafver jagh mykit arbeet .. användt på kyrckiones bygningh. OxBr. 12: 256 (1637). Andras Feel Lära bäst. Grubb 28 (1665). Han nyttjade alltid mot mig en lärande ton. Elgström (o. Ingelgren) 181 (c. 1809). Mottag afskedssången / i Templet, der du snart en mensko-ålder lärt. Tegnér (WB) 4: 81 (1824). Om .. (konsten) på indirect sätt kan sägas lära, så lärer hon dock aldrig genom lärdomar. Skandia 1: 316 (1833). Klockarn och kyrkovaktmästarn lärde. Bengts Vargt. 81 (1915). Glad var han (dvs. läraren i latin) och lärde utmärkt. Lagergren Minn. 1: 289 (1922).
f) i det ironiska l. hotfulla uttr. jag skall (förr äv. vill) lära dig (l. honom osv. att osv.), dvs. jag skall lära dig att låta bli att osv., jag skall vänja dig av med att resp. jag skall vänja l. få dig till att (göra så l. så); äv.: jag skall låta dig osv. veta vad du går för, jag skall läxa upp dig osv. Kommer hijt vp til oss, wij wilie wel lära idher. 1Sam. 14: 12 (Bib. 1541). Jag skal lära Er, at narras med mej, jag. Boding Mick. 39 (1741). Men jag skal lära honom, jag, bara han kommer. Björn Fanfan 16 (1786). Så, du vill inte, hva? Jag skall min själ lära dig då! Cavallin Kipling Gadsby 73 (1897). Heidenstam Svensk. 1: 89 (1908).
2) förkunna (se d. o. 2).
a) (i religiöst spr.) med obj. betecknande Guds ord, evangelium, ngn trossats (ngn gg med obj. betecknande Kristus): förkunna, i tal o. skrift utveckla (o. söka utbreda), predika; äv. i uttr. lära falskt l. orätt, förkunna falska läror. Mat. 5: 19 (NT 1526). Måghom wij icke weta hwad thenne nyia lärdhomen är som tw lärer? Apg. 17: 19 (Därs.). At han lärde affträdelse jfrå Herranom idhrom Gudh. 5Mos. 13: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: predikade). Jer. 5: 31 (Bib. 1541: falskt). Propheternar kunna icke lära orett. Därs. 18: 18. Hwad som talas och läres (från predikstolen), måste wara reent och tydeligit. Kyrkol. 2: 2 (1686). Låter oss .. vakta oss för alla de läror, som icke lära Christum. Borg Luther 1: 124 (1753). Detta är Fädernas tro, den tro som apostlarne lärde. Tegnér (WB) 3: 111 (1820). Rudin BibEnh. 87 (1887). jfr BILÄRANDE. särsk. (föga br.) pregnant: undervisa om Guds ord; predika Guds ord. Iesus .. lärdhe j theres sinagogor, och predicade rikesens euangelium. Mat. 4: 23 (NT 1526; Bib. 1917: undervisade). HC11H 7: 180 (1686). Olaus (Petri) fick lära i fred. Fryxell Ber. 3: 61 (1828).
b) framställa (ngt) ss. en lära l. lärosats; förkunna. (Galileus) lärer och bewijser att ... Stiernhielm Arch. Q 1 a (1644). Epicurus lärer, att njutning är det högsta goda. Cavallin (1876). NDA(A) 1933, nr 198, s. 1.
c) (mera tillf.) övergående i bet.: berätta; meddela. Ther om lärer Cyrillus en Fabel, och sägher ... Forsius Fosz 298 (1621; nt. orig.: Des leret Cyrillus ein Fabel; Weigere: Lærer). Rid att Beles söner lära / hvad jag sagt: de kränkt min ära. Tegnér (WB) 5: 39 (1825).
3) (†) i uttr. lära ngn känna ngt (jfr II 1 f), ge ngn l. låta ngn få kännedom om ngt, resp. i pass.: få kännedom om ngt. Vmgiänge lährer kiänna folcket. Grubb 833 (1665). Man läres at med förundran känna Konung Carl den XI:tes oändeliga arbete, såsom Lagstiftare, om man (osv.). Schönberg Bref 3: 260 (1778). Hvad erfarenheten omedelbart lär oss känna är (osv.). Rein Psyk. 1: 371 (1876). Jag lär dig känna allt. Bäckström Rol. 66 (1876).
4) med saksubj. (jfr under 1, 3).
a) (†) om lag(text): föreskriva, säga. 1Mack. 4: 47 (Bib. 1541). Lagen lärer oss hvad vi skole göra och låta. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
b) utvisa, visa, meddela; upplysa, åskådliggöra; ”säga”. (En viss dimeter) beståår .. aff twenne Dactylis sampt een lång Stafwelse wid ändan, såsom föliande Exempel lärer. Arvidi 153 (1651). Förfahrenheeten lährer, at (osv.). Grubb 529 (1665). Hvar stranden finnas skulle / lärde ej Magnetens nål. Tegnér (WB) 10: 5 (c. 1825). Vad en återblick lärer. AB(A) 1914, nr 54, s. 4 (rubrik). Det lär .. sunda förnuftet. Hammar (1936).
c) tvinga (ngn) att tänka på (ngt), komma (ngn att göra ngt). Straffet allena lärer giffua acht vppå orden. Jes. 28: 19 (Bib. 1541). Höö månat mon tigh thet lära, / At tu skalt liyan på engen bära. Ps. 1567, Kal. s. A 8 a. Armodh lährer spara. Grubb 420 (1665). Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: / Min bräckta panna, och min vän Bjerkén. Runeberg 2: 111 (1846). Den (dvs. realismen) lärer oss att se hvad vi ha omkring oss med sympatiens blick. Rydberg Varia 144 (1894).
d) (†) om (fram)-tiden: komma att utvisa l. visa l. ådagalägga l. ge besked om (ngt). OxBr. 5: 330 (1625). Hvad nu Gud emedlertijdh göra teckes lärer tijden. Därs. 11: 239 (1645). Huru iagh .. får mitt igen det lärer tidhen. VDAkt. 1666, nr 185. Eurén Kotzebue Cora 80 (1794).
II. inhämta kunskaper o. i användningar som utgå från denna bet.
1) inhämta l. förvärva sig kunskap om l. i l. insikt l. färdighet o. d. i (ngt), lära sig (ngt l. att göra ngt) (se III 1); ofta åtföljt av inf., förr ngn gg av att-sats i st. f. inf. Hurw kan thenne scrifft, effter thet han haffuer thet icke lärdt? Joh. 7: 15 (NT 1526). Iach kan icke meer lära aff min mestare än han weet. OPetri 1Post. 130 b (1528). Om the lära aff mitt folck at the swäria widh mitt nampn. Jer. 12: 16 (Bib. 1541). Arendt .. den .. K. M:t lätt .. hålle udi Ryske skolann att läre tungemåledt. OxBr. 5: 13 (1612). At .. (föräldrarna) sättie (barnen) .. til Skohlan, der at lära läsa och skrifwa. Thyselius HdlLärov. 1: 84 (1625). (I Leipzig) beflijta (de) sigh mycket om höffliga seder att lära. Bolinus Dagb. 19 (1667). Sång-Gudinnor, Nu först lärande Dichta och Spela på Swenska. Stiernhielm Mus. (1668; i titeln). Chymien läres bätre af praxi i et Laboratorio, än af blotta böker. Rydelius Förn. 38 (1719, 1737). Lära gå, lära läsa, lära tänka, lära skicka sig, huru besvärligt, huru svårt! Bremer Grann. 2: 219 (1837). Att (handtvärks-)lärlingen .. må hafva så fullständigt som möjligt lärt yrket. BtRiksdP 1895, X. 1: nr 91, s. 20. Att studenterna i politiken ha mer att lära själva än att lära andra. Ergo 1941, s. 123. — särsk.
a) i ordspr.; jfr b α. Aff thet stoora nöthet lärer vngnöt dragha. SvOrds. A 2 a (1604). Barn skal krype så lenge thet lärer gå. Därs. A 3 a. Liuga lähres vthan Book. Grubb 466 (1665). Dhen något wil lära, han kommer til ähra. Törning 19 (1677). Af andra lär, hvad nyttigt är. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) abs.: (gm iakttagelse, självvärksamhet, övning l. under ngns handledning) införliva kunskaper l. färdigheter o. d. med sitt vetande l. kunnande; inhämta l. skaffa sig kunskaper, färdigheter osv.; äv. i uttr. lära av ngt l. ngn (jfr β), erhålla l. hämta kunskaper o. d. från l. gm ngt l. ngn. Han har lätt, svårt för att lära. Een qwinna läre j stilheet medh al vndirdånogheet. 1Tim. 2: 11 (NT 1526). Herrans fruchtan är begynnelsen til at lära. Ordspr. 1: 7 (Bib. 1541). Hwar ästu sielf-klok kommen frå, / at tu af ingen lära må? Columbus BiblW F 3 a (1674). Hufvudet lärer af hjertat ibland, ej hjertat af hufvet. Tegnér (WB) 8: 24 (1837). Den del af själen, hvarigenom vi lära. Dalsjö Platon 2: 430 (1872). Han lärer med förvånande lätthet. Samtiden 1874, s. 308. Mina officerare (vid Dalarnas frikår) äro antingen för gamla för att lära eller för unga att ha kunskaper. Tegnér Armfelt 1: 268 (1883). Risberg Sof. 33 (1910). — särsk.
α) i ordspr. Han öser watn med såld som lärer vtan book. SvOrds. A 8 b (1604). Man lährer mädhan man lefwer. Grubb 406 (1665). Han lährer snart som willian haar. Dens. 469. Lähra föder wett. Dens. 486. Man blir aldrig för gammal at lära. Rhodin Ordspr. 94 (1807).
β) i uttr. lära av ngt l. ngn, inhämta lärdomar l. ta lärdom av ngt l. ngn; ta varning l. bli ”vis” av ngt l. ngn. Ordspr. 24: 32 (Bib. 1541). Lära af erfarenheten. Weste (1807). Lär (Svea folk!) af hvad andra land, af hvad du sjelf erfarit. Tegnér (WB) 2: 66 (1811). Lära av andras misstag. Östergren (1932).
c) (i fackligt präglat spr.) utbilda sig (till ngt); ss. elev (i sht ss. handtvärkslärling) gå i lära (hos ngn) för att utbilda sig i visst fack (i sht handtvärk). Han lär till skräddare l. guldsmed. Schroderus Dict. 113 (c. 1635). Gesäller .., som uti Boktryckerierne försvarligen lärdt. PH 5: 3300 (1752). Carl Oscar Hessler, som lärt hos bokbindaren L. Christersen. SD(L) 1895, nr 293, s. 1. (Att) lära till tandsköterska. SvD(A) 1931, nr 246, s. 21. — jfr HALV-LÄRA. — särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. lära till ngt (t. ex. en värksamhet o. d.), utbilda sig i ngt, få lära sig. Thet (dvs. vad som hör till jaktkonsten) har hon lärt til noga. Stiernhielm Fägn. 70 (1643, 1668). Hvar och en gör som han har lärt till, och talar som han har vett till. SvFolks. 328 (1849).
d) (numera bl. tillf.) i uttr. lära på ngt, utbilda sig i (sysslandet med l. hanterandet l. skötseln l. förfärdigandet av) ngt. Frågades honom till, om han .. hafuer .. lärdt på vrwärk eller segerwärk. VRP 1661, s. 42. De som ha en smal kropp, böra intet lära på blåsinstrumenter. Linné Diet. 2: 68 (c. 1750). Nu ska han lära på fiske. Strindberg Hafsb. 212 (1890). (De) lärde på handtverk i Lund. SDS 1899, nr 522, s. 3. Strindberg NSvÖ 2: 55 (1906).
e) (†) i p. pr. i adjektivisk anv.: studerande; äv. substantiverat, om person. Vid alla .. (Théels) operationer tilsades .. en mängd af Lärande at vara närvarande. Hagströmer ÅmVetA 1797, s. 22. Den lärande ungdomen. Prosperin Därs. 1797, s. 29. Stenhammar 263 (1798).
f) [efter t. kennen lernen] i uttr. lära känna ngn l. ngt (jfr I 3), se KÄNNA 3 b, 5 slutet.
2) inhämta l. inlära (se INLÄRA 3) (ngt) så att man (minns det o.) kan återberätta det l. (noggrant) redogöra för det l. ord för ord återge det l. fullkomligt behärska en viss färdighet l. ett visst förfarande o. d.; särsk. i uttr. lära ngt utantill (förr äv. utan); jfr III 2. Ingen kunde lära then sången. Upp. 14: 3 (NT 1526). Min son, wilt tu wijs warda, så lär bodhorden. Syr. 1: 26 (Bib. 1541). Så skall ungdomen .. (i andra klassen) lära paradigmata declinationum et conjugationum wäll uthan till. Thyselius Bidr. 47 (1637). Schroderus Comenius 16 (1639: vthan). At han omöjeligen kan lära sin Catechismum. Wallquist EcclSaml. 1—4: 163 (1699). Ingen lärer sin konst på första dagen. Serenius L 2 a (1734). (De stavnings-)regler .. du lärt i skolan. Schück o. Lundahl Lb. 1: 31 (1901). — särsk. abs., i uttr. lära utantill, förr äv. utan. Helsingius (1587: vthan). Lind (1738: utan til). Jag .. hade (icke) svårare än andra att lära utantill. De Geer Minn. 1: 11 (1892).
3) (få) erfara, få veta; lära känna (jfr KÄNNA 3 b); inse; komma underfund med (ngt); jfr III 3. Aff then femte (bönen) lärom wij osz haffwa en syndogh wmgängilse. OPetri MenFall H 8 a (1526). Hijt Jordemaskar hijt! här kunn' I rättligh lära, / Hur' fåfängt all ting är. Lucidor (SVS) 148 (1671). Utaf ritningen lärer man, at domkyrckans architectur varit (osv.). Corylander LundDomk. 23 (1756). Med skäl kunde det sägas om Bourbonerna, att de ”ingenting lärt och ingenting glömt”. Pallin NTidH 155 (1879). Den som reser omkring som censor vid svenska läroverk får uppleva mycket och lära mycket. SvD(B) 1941, nr 110, s. 9.
4) (numera i sht i högre stil) (få) vänja sig vid l. öva sig i (att göra ngt); jfr III 4. Tit. 3: 14 (NT 1526). O Stalbror, lär dijn Lust, och Laster dämpa. Stiernhielm Parn. 1: 9 (1651, 1668). Den har för Döden ingen fara (dvs. fruktan), / Som lärdt i tankar dö förut. Frese VerldslD 116 (1723, 1726). Här fanns ett folk i Suomis land, / Det fins ännu: vid sorgens hand / Det lärt att bära öden. Runeberg 5: 58 (1860).
III. refl.
1) inhämta l. förvärva sig kunskap om l. i l. insikt l. färdighet o. d. i (ngt); utbilda sig i (ett yrke o. d.); ofta med särskild tanke på att man jämförelsevis fullständigt tillägnar sig ett begränsat lärostoff l. dyl. (så att man erhåller tillräcklig utbildning l. vana för visst ändamål); äv. (med avs. på vana, beteende o. d.): tillägna sig, lägga sig till med; ofta åtföljt av bestämning inledd av prep. av o. angivande den l. det som är källan till kunskaperna osv.; jfr II 1. Dhet lilla iagh kan (av hebreiska), hafwer iagh sielf lärdt migh af bökerna. ConsAcAboP 2: 295 (1661). Åtskillige lands-församlingars Klockare .. (ha) lärt sig åderlåtning. PH 8: 20 (1762). Lära sig folkvett. Björkman (1889). Att de fått lära sig att plantera fruktträd. LbFolksk. 193 (1890). Det yrke han fått lära sig. WoH (1904). En knattrande meteormotor driver oss över Hornavan (som är Sveriges djupaste sjö, alltid får man lära sig något). TurÅ 1935, s. 338. — särsk. i uttr. lära sig känna ngn l. ngt, se KÄNNA 3 b; jfr II 1 f.
2) inhämta l. inlära (se INLÄRA 3) (ngt) så att man (minns det o.) kan återberätta det l. (noggrant) redogöra för det l. ord för ord återge det l. fullkomligt behärska en viss färdighet l. ett visst förfarande o. d.; särsk. i uttr. lära sig ngt utantill; jfr II 2. Lära sig sin lexa. SvTyHlex. (1851). Lära sig en roll. Schulthess (1885). Han skrev .. ner .. (sitt tal) och .. lärde sig det utantill. Hagberg VärldB 231 (1927).
3) (få) erfara l. veta (ngt); lära känna (jfr KÄNNA 3 b); inse; komma underfund med (ngt); jfr II 3. Huru viktigt är det ej .., att de unga få lära sig värdet och behaget (av trädplanteringar). LbFolksk. 193 (1890).
4) (få) vänja sig vid (att göra ngt mer l. mindre obehagligt l. besvärligt); äv.: tillägna sig förmågan (att uppskatta ngt o. d.); jfr II 4. ”Att gå undan,” så de fallit orden, / ”Har man lärt sig nog och lär sig än ...” Runeberg 2: 90 (1848). (Jag) lärde .. mig snart beundra och värdera den noggrannhet och skarpsinnighet, hvarmed alla ärenden behandlades i Svea hofrätt. De Geer Minn. 1: 120 (1892). Jonas .. lärde sig ta .. hänsyn. Siwertz JoDr. 50 (1928).
5) [jfr t. das lernt sich leicht] (numera bl. tillf.) med saksubj., i uttr. ngt (t. ex. ett förfarande l. en färdighet) lär sig (lätt l. självt l. av sig självt l. dyl.), ngt lär man sig l. inläres (lätt osv.). Dhet onda lährer sigh snart. Grubb 620 (1665). Kiöra och bruka (åkern) lärer sig sielf. Rålamb 13: 8 (1690). Allting lärer sig icke så hastigt. Eurén Kotzebue Orth. 3: 87 (1794). Den konsten lär sig lätt. Lindegren 2: 40 (1806). Hedberg Elisif 36 (1870).
Särsk. förb.: LÄRA AV10 4. jfr avlära.
1) (ngt vard.) till I 1 b, i uttr. lära ngn av med ngt, vänja ngn av med ngt, gm förmaningar förmå ngn att överge ngt (t. ex. en ovana o. d.). Cavallin (1876). Alving Halvd. 119 (1924).
2) till III 4, refl.; i uttr. lära sig av med ngt, vänja sig av med ngt. Beskow Pred. 358 (1901).
LÄRA BORT10 4. till I 1 c: lära andra (ngt, i sht konster, knep o. d.). Weste (1807). (Han) lär i den här föreliggande artikeln bort hur inkas brädspel spelas. GbgMP 1919, nr 20, s. 9. jfr bortlära.
LÄRA IFRÅN l. FRÅN. (†)
1) i uttr. lära ifrån ngn ngt, gm undervisning lära ngn att låta bli (ett fel o. d.); jfr lära, v. I 1. Schroderus Comenius 732 (1639).
2) till I 1 c, i uttr. lära ifrån sig ngt, lära bort ngt. Tit. 2: 3 (NT 1526). Att the schole ware förtenchte att läre samme konst (dvs. att klyva skivsten) ifrå sigh. HB 2: 189 (1580). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
LÄRA IN10 4. jfr inlära.
1) (föga br.) till I 1 b, = inlära 1. Så lärde han (dvs. löjtnant Zidén) in på eget vis / Sin lilla käcka hop. Runeberg 2: 37 (1848). Bremer Hertha 312 (1856).
2) till II 2, = inlära 3. Berndtson (1880). Att det är svårt att lära in alla dessa .. namn. BygdFolk 1: 282 (1927).
LÄRA TILL10 4.
1) (†) till I.
a) till I 1 b: undervisa (ngn); lära upp. Polhem Invent. 45 (1729).
b) till I 1 f: läxa upp (ngn). (Han) skulle .. chicanera mig och lära mig til. VDAkt. 1790, nr 523.
2) (†) till II 1: lära sig ytterligare, lära sig mera. Swedberg Ordab. (1722).
3) [jfr d. lære en til] (bygdemålsfärgat i södra Sv.) till III 1: i uttr. lära sig till, utbilda sig, få övning (för utbildning i visst yrke). Innan jag skulle börja lära mig till som konduktör. Hedenstierna Fideik. 135 (1895). Wägner ÅsaH 131 (1918).
LÄRA TILLBAKA. (†) till II 4: vänja sig av med. Schroderus Os. III. 1: 103 (1635). Malpart berättas intet informera väl, utan måste hans disciplar med möda lära tillbaka igen de manér, han lärt dem. Schück FUpsala 201 (i handl. fr. 1724). Schenberg (1739).
LÄRA UPP10 4, äv. OPP4. till I 1 b: öva upp (ngn l. sig i l. till ngt l. att göra ngt); utbilda (ngn l. sig); i sht i fråga om praktiska yrken. Lära upp ngn i skomakeri l. till skomakare l. lära upp en skomakare. Weste (1807). Jag lärdes till fredliga idrotter opp. Kullberg Dikt. 79 (1850). (De hade) lärt upp nya kullor .. att knyppla och väfva. PT 1909, nr 264 A, s. 3. Det går i allmänhet lättare att lära upp bokbindare än boktryckare. DagbrKongo 337 (1911). (De) fingo .. lära upp sig, huru jakten skulle gå till. Högberg Utböl. 1: 28 (1912). Han hade lärt upp honom i vira. Siwertz Sel. 1: 197 (1920). BygdFolk 1: 85 (1927: till affärsman). jfr upplära.
LÄRA UT10 4. jfr utlära.
1) till I 1 c: meddela undervisning i (ngt) l. kännedom om (ngt); äv.: sprida ut (villomeningar o. d.); äv.: lära bort (konster o. d.). At icke lära ut villomeningar är väl godt. LBÄ 5—6: 39 (1797). Att föräldrar .. icke i allmänhet må anses ega skicklighet att lära ut sina egna kunskaper och färdigheter. Järta 2: 478 (1828). (Näcken) lärde gärna ut sin konst. 3SkånS III. 1: 70 (1894). Nilsson FestdVard. 23 (1925).
2) (med facklig prägel) till II 1 b: inhämta de kunskaper som fordras l. stå att vinna i ett fack l. ämne (l. över huvud); särsk. om handtvärkslärling: fullfölja hela sin utbildning, genomgå sin utbildningstid så att man blir fullt utbildad l. fullärd; äv. med innehållsobj. Ther tomlade mången helt, / J skÿrmÿssel och telt, / mången tet förskrächte, / som inte hadhe lärd ut fechte. Visb. 1: 138 (c. 1620). Dee, som lähredrengier ähre, att dee obligera sigh vela lähra uth. RP 7: 484 (1639). Poiken skall sine Läroåhr fullkommeligen hoos Änkian lära uth. MeddNordM 1897, s. 89 (1656). Han behöfwer all sin Lijfztijd lära i sin Chirurgie hinner doch aldrig lähra uth dhen. HdlCollMed. 1690, s. 48. Jag (hade) lärt ut och gjordt mitt gesällstycke. Blanche Tafl. 2: 106 (1845, 1856). Hos .. (en handskfabrikör) ha .. de tre bröderna .. ”lärt ut” yrket. SD(L) 1902, nr 167, s. 2. GHT 1936, nr 95, s. 21.
Ssgr (Anm. Vissa ssgr, särsk. av typen läro-, kunna även anslutas till lära, sbst.): A: LÄR-ANSTALT, -ART, -BARN, -BOK, se E.
(II 1 c) -BREV. (lär- 1674 osv. lära- 1589. läre- 15821746. läro- 1622 osv.) [jfr t. lehrbrief]
1) (förr) skriftligt intyg varigm ngn förklarades ha fullföljt sin utbildning (”lärt ut”) resp. efter fullgjort gesällprov av skråämbetet förklarades vara gesäll, gesällbrev. SthmTb. 20/10 1582. JernkA 1819, s. 21.
2) (lär-) skriftligt intyg utfärdat av fabriks- och handtvärksförening åt lärling som tjänat ut sin lärotid, gesällbrev. FFS 1923, s. 396.
-DRÄNG, -FADER, se E.
(II 1 c) -FLICKA, f. (i sht i fackspr.) jfr -pojke. Serenius Tt 4 a (1734).
(II 1 c) -FYRVÄRKARE~0200. (lär- 1690 osv. läre- 1708) (förr) mil. (vid krigsmakten anställd) person som utbildades till fyrvärkare (se fyr-värkare 1); jfr lära, sbst. 1 c. KrigVAT 1847, s. 322 (1690). KrigVAH 1810, s. 140.
(II 1 b) -GIRIG. (lär- 17531932. läre- 1766. läro- 1735) [jfr d. lærgerrig] (numera mindre br.) som har starkt begär efter kunskaper; äv. i utvidgad anv., om ngns läggning l. dyl.: som röjer att ngn har starkt begär efter kunskaper. Lärogiriga Åhörare. Triewald Förel. 1: Föret. 5 a (1735). Hans samtal var på engång lärgirigt och lärorikt. Atterbom Minnest. 2: 388 (1835). Östergren (1932).
(II 1 b) -GIRIGHET~002, äv. ~200. (lär- 17451932. läre- 17401824. läro- c. 1750) (numera mindre br.) jfr -girig. 2Saml. 6: 32 (1740). Atterbom Siare 2: 275 (1843). Östergren (1932).
-GOSSE. (lär- 17381934. läre- 1740. läro- 17441915) [jfr t. lehrbursche]
1) (föga br.) till II 1 b, = lärjunge 1 c. Schultze Ordb. 1463 (c. 1755). Högberg JesuBr. 1: 149 (1915).
2) (i fråga om ä. förh., mindre br.) till II 1 c: (handtvärks)lärling. Lind (1738). PH 6: 4540 (1757). 2SvKulturb. 1—2: 222 (1934).
-GRUND, se E.
(I 1) -GUDINNA. (enst., †) i pl., om muserna; jfr lärdoms-gudinna. Stiernhielm Parn. 1: 6 (1651, 1668).
-HUS, se E.
-JUNGE, -JUNGINNA, se lärjunge med avledn.
(II 1 b) -KAMRAT. (†) person (barn) som får undervisning tillsammans med ngn annan (ngra andra); skolkamrat, klasskamrat; studiekamrat. SvMerc. IV. 2: 179 (1758). Envallsson Herreg. 10 (1784).
(II 1 c) -KONDUKTÖR. (lär- 1908 osv. läre- 1688) (förr) mil. fänrik vid fortifikationen; jfr -fyrvärkare samt konduktör, sbst.2 2 a slutet, ävensom lära, sbst. 1 c. Schmedeman Just. 1214 (1688). (Han) antogs 1685 till lärkonduktör, blef 1686 konduktör. 2NF 17: 1478 (1912).
(II 1 c) -KONSTAPEL. (lär- 1681 osv. läre- 16621757. läro- 1725) (förr) mil. innehavare av lägsta underbefälsgraden vid artilleriet o. kustartilleriet; jfr -fyrvärkare, ävensom lära, sbst. 1 c. Mönsterrulla 1662. Prytz HistUpplysn. 214 (i handl. fr. 1681). KrigVAT 1847, s. 323 (om förh. c. 1700).
-KONTRAKT, -KURS, -MEDEL, -MEJERI, -METOD, se E.
(II 1 c) -MINÖR. (förr) mil. innehavare av lägsta underbefälsgraden i minörtjänsten (vid artilleriet); jfr -fyrvärkare, ävensom lära, sbst. 1 c. PH 10: 676 (1776). KrigVAH 1810, s. 140.
(I 1) -MODER l. -MOR, f. (lär- 16801910. läre- 15821805. läro- 17341865) [jfr ä. d. læremoder, isl. lǽrimóðir] (i fråga om ä. förh.) (äldre) kvinna som hade hand om barns (uppfostran o.) undervisning, lärarinna, uppfostrarinna, handledarinna. SthmTb. 26/3 1582. 1 Lärmor (vid frimurarebarnhuset), som (har) at inöfva Barnen i spinning, läsning. DvSchulzenheim PVetA 1799, Bih. s. 195. Hembygden(Hfors) 1910, s. 161 (om förh. 1840).
-MÄSTARE, -MÄSTARINNA, -PLAN, se E.
(II 1 c) -POJKE. (lär- 1667 osv. läre- 16211753. läro- 16511792) [jfr t. lehrbursche] (numera i sht vard.) (yngre) lärling. BtÅboH I. 2: 158 (1621). Landsm. XVIII. 1: 3 (1912).
-PREMIUM, -PROV, se E.
(II 1, II 1 c) -PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (lär- 1621 osv. läre- 16211831. läro- 17391893) [jfr t. lehrgeld]
1) (förr) avgift som betalades (av lärling l. skolelev) för den undervisning han erhöll. MeddNordM 1898, s. 73 (1622). Bergstedt Clément PolEkon. 221 (1868). Löfgren TenngjH I. 1: 21 (1925).
2) i bildl. anv. av 1, om förluster l. motgångar l. obehag i samband med misslyckade försök l. misstag på grund av bristande erfarenhet o. d.; i sht i sådana uttr. som ge l. betala (dryga, dyra) lärpängar (för ngt). Forsius Fosz 465 (1621). Så ha de Swenska lärdt konster, men giedt ok store Lärpenningar (dvs. landets fetma, must ok kärnatill utlänningar). Columbus Ordesk. 11 (1678; uppl. 1908). At, när en Domare eller Advocat, då först lärer processen, sedan han kommit til syslan, blir lärepenningen alt för dryg. Nehrman PrCiv. 6 (1732). LAHT 1928, s. 732.
-RIK, se E.
(II 1 c) -SAPPÖR. (förr) mil. innehavare av viss underbefälsgrad bland sappörerna; jfr -fyrvärkare, ävensom lära, sbst. 1 c. PH 15: 132 (1791). Konstapel Movitz .. blef efter älfva års tjänst ”lärsappör”. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 273 (1912; om förh. 1752).
(II 1 b) -SJUK. [jfr ä. sv. dial. (Södermanl.) lärsjuk, febersjuk, om barn vid tandsprickningen] (†) om barn: som har lärsjuka (se -sjuka 2). Tholander Ordl. (c. 1875).
-SJUKA. (lär- 1868. läre- 1740) (†)
1) till I 2, om överdriven benägenhet att förkunna Guds ord o. att vittna. Detta (ställe i Skriften) är emot en otidig lähresiuka både hos onda och nybörjare i det goda. SRosén (1740) i KyrkohÅ 1911, MoA. s. 43.
2) [jfr ä. sv. dial. (Södermanl., Närke) lärsjuka] till II 1 b: (lindrigare) sjukdom hos små barn vilken ansågs stå i samband med att barnet lärt sig ngt (t. ex. att gå, att tala osv.). UpsLäkF 1868—69, s. 309 (om diarré).
-SPRÅK, -SPÅN, -STOL, se E.
(I 1) -STUGA. (lär- c. 1635. läro- 1631) [jfr d. lærestue] (†) skola; (mindre) lärosal. L. Paulinus Gothus ThesCat. 342 (1631). Schroderus Dict. 152 (c. 1635).
(II 1 c) -STYRMAN~20 l. ~02. (lär- 16801918. läro- 1923) (förr) sjömil. innehavare av lägsta underofficersgraden vid flottan inom styrmansstaten; jfr -fyrvärkare, ävensom lära, sbst. 1 c. BoupptSthm 10/7 1680. Han (blev) 1739 .. lärstyrman, 1741 medelstyrman, 1743 öfverstyrman. SvBL 6: 228 (1868). Hornborg Segelsjöf. 363 (1923).
(II 1 b, c) -SVEN. (lär- 17171897. läre- 15561832. läro- 17211893) [jfr d. læresvend, isl. lǽrisveinn]
1) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) = -pojke. G1R 26: 732 (1556). SvSaml. 1: 7 (1756). EkonS 2: 316 (1897; om medeltida förh.).
2) (†) elev; studerande. Roman Holbg 214 (1746). Molander Förn. (1762; i titeln). Lärsvennerna vid det Carlbergska läroverket. KrigVAT 1843, s. 303.
3) (numera bl. ngn gg i högre stil) om person som hyllar l. sluter sig till de läror osv. som ngn viss person förkunnar, lärjunge (se d. o. 2); äv. bildl. Lillienstedt Christus A 3 a (1694; bildl.). ”O, du Senekas värdige lärosven!” skämtade hans dryckesbröder. Rydberg Sägn. 54 (1874).
-TIMME, -TON, se E.
(II 1 b) -VILLIG. [jfr t. lehrwillig] (numera föga br.) intresserad av att lära sig; äv. i utvidgad anv., om uppmärksamhet o. d.: intresserad. (Lärjungarnas) lärvilliga aktgifvande på .. (Jesus') föredrag. Melin JesuL 3: 43 (1849). SDS 1897, nr 7, s. 3. Persson Björnh. 92 (1918). Östergren (1932).
(II 1 b) -VILLIGHET~002, äv. ~200. (lär- 1766. läro- 1760) (numera föga br.) jfr -villig. GbgMag. 1760, s. 148. Rydén Pontoppidan d 2 b (1766).
(II 1) -VÄRD, adj. (lär- 1824. läre- 1749) (mera tillf.) om kunskapsstoff: som är värd att läras. Lärevärda vetenskaper. Annerstedt UUH Bih. 4: 9 (i handl. fr. 1749). Pontin ÅmVetA 1824, s. 8.
-ÅR, -ÄMNE, -ÖVNING, se E.
B (†): LÄRA-BREV, se A.
C (†): LÄRE-BARN, -BOK, se E.
-BREV, se A.
-DRÄNG, -FADER, se E.
-FYRVÄRKARE, -GIRIG, -GIRIGHET, -GOSSE, se A.
-HUS, se E.
-JUNGE, se lärjunge.
-KONDUKTÖR, -KONSTAPEL, se A.
-KONTRAKT, -LYSTNAD, -METOD, se E.
-MODER l. -MOR, se A.
(I 1) -MODERSKA. (†) ”lärmoder”. SthmTb. 13/11 1587.
-MÄSTARE, -MÄSTARINNA, -ORDNING, se E.
(II 1 c) -PASS. (†) intyg att ngn fullföljt sin utbildning till mästare (i visst yrke), mästarbrev. VRP 1667, s. 291. PH 4: 2644 (1703).
-PERSON, se E.
(II 1 c) -PIGA. (†) lärflicka. G1R 4: 312 (1527).
-PILT, se E.
-POJKE, se A.
-PROV, se E.
-PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, se A.
-RIK, se E.
-SJUKA, se A.
-SKOLA, -SKRIFT, -SPRÅK, -SPÅN, -STAD, -STOL, -STÅND, se E.
-SVEN, se A.
-SÄTT, -TID, -TIMME, -TUNNA, se E.
-VÄRD, se A.
-VÄRK, se lärovärk.
-ÅR, -ÄMBETE, -ÄMNE, se E.
D (†): LÄRING-SÄTT. sätt att lära sig ngt. SvMerc. 3: 591 (1757). Jfr E.
E: (I 1) LÄRO-ANSTALT~02, äv. ~20. (lär- 1805. läro- 1817 osv.) [jfr t. lehranstalt] (i sht i fackspr.) undervisningsanstalt; skola. Kullberg Soyaux 37 (1805). Våra offentliga Läroanstalter. FörslSkolordn. 1817, s. VII. Läroanstalt för Landtbrukare. AB 1869, nr 127, s. 2. jfr forst-, handels-läroanstalt.
-ART, sbst.2 (sbst.1 se under lära, sbst.) (lär- 17291808. läro- 17571781) [jfr t. lehrart] (†)
1) till I 1: sätt att undervisa, undervisningsmetod. Bælter GudS 3 (1751). Pestalozzis lärart. Broocman TyUnd. 2: 176 (1808).
2) till II 1 b: sätt att inhämta kunskaper. Nehrman InlJurCiv. 6 (1729).
(II 1 c) -AVTAL~02, äv. ~20. (i fackspr.) avtal varigm idkare av handtvärk l. industri hos sig anställer en person under 18 år för utbildning i ett yrke. PT 1900, nr 197, s. 3. Minnesskr1734Lag 1: 461 (1934).
(I 1, II 1) -BAN l. -BANA, r. l. f. [jfr ä. t. lehrbahn] (†) om meddelande l. inhämtande av kunskaper, betraktat ss. ett värksamhetsfält l. en del av ngns levnadsbana l. dyl.; undervisning resp. studier l. studietid; äv. konkretare: lärokurs. Ödmann StrFörs. 1: 130 (1799). De af adel, hvilka med beröm slutat lärobanan i Uppsala. Fryxell Ber. 8: 89 (1838). Hwasser VSkr. 1: 3 (1852).
-BARN. (lär- 1621. läre- 16181696. läro- 16311847) (†)
1) till II 1: skolbarn, lärjunge; äv. i utvidgad anv., om (äldre l. yngre) person som undervisas i kristendomen, katekesen o. d. SUFinlH 5: 355 (1618). Lärobarnens antal i .. Skolan. TFolksk. 1852, s. 83 (1847).
2) till II 1 c: barn som gick i lära för yrkesutbildning. PH 2: 1509 (1739).
(I 1) -BOK; pl. -böcker. (lär- 16751877. läre- c. 1550. läro- 1762 osv.) [jfr t. lehrbuch] (vid undervisning använd) bok som meddelar (elementära) kunskaper i visst ämne. Lärobok (för den högre, lägre undervisningen) i historia, matematik osv. Lärobok för självstudier i tyska, engelska, franska. Ludvigsson Norman 3 (c. 1550). Lärobok i fäderneslandets historia. Odhner (1870; boktitel). Lärjunge infinne sig .. på utsatt klockslag .. med nödiga läroböcker försedd. SFS 1878, nr 53, s. 15. jfr elementar-lärobok. särsk. (†) med anslutning till lära, sbst. 2, 3: bok som meddelar (i sht teologisk l. filosofisk) undervisning enl. en viss ”lära” l. ngn viss författares l. åsiktsriktnings uppfattning l. dyl.; äv. om vissa didaktiska skrifter i Nya testamentet (äv. kallade dogmatiska böcker). Molander Förn. 75 (1762). N. Testamentets böcker indelas med afseende på deras innehåll i: Historiska, Dogmatiska (l. Läroböcker) och Prophetiska. Norbeck Theol. 10 (1840; äv. i den postuma uppl. 1884).
Ssgr: läroboks-författare. Cavallin (1876).
-litteratur. facklitteratur (rörande visst ämne) som utgöres av läroböcker. TLär. 1846—47, s. 374.
-BREV, se A.
(I 1) -DEL. (†) vetenskapsgren vari undervisning lämnas; läroämne; äv., med anslutning till lära, sbst. 2, 3: avsnitt av en lära. Många vid Scholorne tienlige och nyttige lärodehlar. HFinSkolvH 3: 221 (1748). Annerstedt UUH Bih. 4: 240 (i handl. fr. 1767). Agardh BlSkr. 1: 106 (c. 1855).
(I 1) -DIKT, r. l. m. [jfr t. lehrgedicht] litt.-hist. undervisande, upplysande, sedelärande dikt, didaktisk dikt; äv. om den del av skaldekonsten som (förr ställd vid sidan av andra diktarter, ss. lyrik, epik o. dramatik) framställer vishets- o. sederegler i versform. Kolmodin QvSp. 1: B 4 a (1732). I tredje delen af Poëmet, anföres den Allmänna Skaldekonsten, .. Här förekomma (bl. a.) .. Operan, Satiren, Lärodigten. Gyllenborg Skald. 8 (1798). NoK 97: 20 (1930).
(I 1) -DIKTA. [avledn. av -dikt] (föga br.) skriva lärodikter; dikta på sådant maner som är utmärkande för lärodikter. Lärodiktande parvenuer. BEMalmström 4: 236 (c. 1860). (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 154 (1913).
(I 1) -DIKTARE. [jfr t. lehrdichter] litt.-hist. person (skald) som skriver lärodikter. Tranér Anakr. 127 (1833). NoK 112: 25 (1931).
(I 1) -DIKTNING. [jfr t. lehrdichtung] litt.-hist. jfr -dikt. Grubbe EstetOrdl. (c. 1845). Wrangel Dikten 85 (1912).
(II 1 c) -DRÄNG. (lär- 15471908. läre- 15501749. läro- 15941930) [fsv. läredränger; jfr d. læredreng] (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) gosse l. yngling som går i lära (i sht i handel l. handtvärk); lärpojke; stundom: elev. GripshR 1547—48. Läredrenger i Reckne Camaren. KlädkamRSthm 1555 K, s. 189 a. Gulsmedernes lährodrenger. Skråordn. 174 (1594). Hjelt Medicinalv. 1: 236 (i handl. fr. 1686; hos barberaremästare). ILandtmät. 1725, s. D 1 b (hos landtmätare). Bæckström Rörstr. 27 (1930; om förh. på 1740-talet).
(I 1) -FADER, i bet. 1 förr äv. -FAR. (lär- 16391745. läre- 15261767. läro- 1554 osv.) [fsv. lärefadhir; jfr d. lærefader, isl. lǽrifaðir]
1) (†) man som undervisar ngn i ngt; (skol)lärare; informator; särsk.: lärare i kristendom; präst (l. annan kyrkans tjänare). GlMat. 3: 7 (NT 1526). Gudh alzmechtigh giffue woro biscopar och lärefädher en rätt kundskap j sin helga ordh. OPetri 2Post. 223 a (1530). Peer Juthe the fattige barns lärefader i Daneuikenn. 3SthmTb. 1: 31 (1592). SUFinlH 1: 165 (1601). Man vördar Presten i almänhet, såsom lärefar. GbgMag. 1760, s. 596. Schrevelius CivR 3: 376 (1849).
2) (†) = kyrko-fader 1 o. 2. At monga helga lärefädher haffua .. lärdt och påbudhit ath ächteskapet skal wara prestomen frijt. OPetri Echt. C 1 a (1528). Sahlstedt Hoffart. 20 (1720). Rydén Pontoppidan 313 (1766). Berndtson (1880).
3) ärevördig l. auktoritativ person (i sht från ä. tid) på religionens l. litteraturens l. vetenskapens l. politikens osv. område; person vars åsikter ngn annan gjort till sina egna; (ngns) auktoritet l. förebild. I tänkandet blefvo Fichte och sedermera nästan uteslutande Schelling .. (Atterboms) lärofäder. Thomander 3: 8 (1857). (J. G. Richert) är liberalismens lärofader och föregångsman. Warburg Richert 2: 422 (1905). SvTeolKv. 1932, s. 57.
(I 1) -FORM, sbst.2 (sbst.1 se under lära, sbst.); pl. -er. (föga br.) pedag. undervisningsmetod; framställningsform (vid undervisning). Grenander Niemeyer 111 (1805). Det gifves ingen läroform, som ensam passar för någon klass eller för något ämne. Dahm Skolm. 45 (1846). Lysander Faust 59 (1875). Arcadius Folksk. 106 (1903).
-FRIHET~20 l. ~02. [jfr. t. lehrfreiheit]
1) till I 1: (akademisk lärares) frihet att i undervisning, skrifter osv. framställa den uppfattning han anser vara den rätta. Den akademiska lärofriheten. Skulle en regering hafva lust och magt att göra ingrepp i lärofriheten. SC 3: 42 (1822). 2NF 34: Suppl. 866 (1923). särsk. i fråga om religiös förkunnelse: rätt att förkunna den bekännelses trosåskådning som man omfattar. Oldendorp 2: 388 (1788).
2) (i fråga om ä. skolförh.) till II 1 b: frihet för lärjunge l. hans målsman att välja de läroämnen vari lärjungen skall undervisas. Tegnér (WB) 6: 138 (1826). Därs. 292 (1830). Ramström UndV 62 (1833).
(I 1) -FULL. (†) = -rik. En kort doch herlig och lärofull Sentens. Linc. F 2 a (1640). SvMerc. 6: 708 (1761).
(II 1 b) -GIRI. (†) begär att inhämta kunskaper; vetgirighet. Lange Norby 55 (1742).
-GIRIG, -GIRIGHET, -GOSSE, se A.
(I 1) -GREN. (†) undervisningsgren; vetenskapsgren; läroämne. Ödmann StrFörs. 1: Föret. 1 (1799). Den filosofiska fakultetens skilda lärogrenar. Schybergson FinlH 1: 452 (1887).
-GRUND, r. l. m. (lär- 1754. läro- c. 1765 osv.) [jfr t. lehrgrund]
1) (i fackspr.) grundval för (vetenskaplig) uppfattning o. framställning av ngt; grundsanning; jfr lära, v. I 1. Leopold 6: 188 (1786). Linnés botaniska lärogrunder. VetAH 1816, s. 106.
2) (i sht i fråga om ä. förh.) teol. trosartikel som utgör grundval för andra artiklar i trosläran; äv. mer l. mindre oeg.; jfr lära, v. I 2 a, b, ävensom lära, sbst. 3. Tessin Bref 2: 16 (1754; oeg,). Ödmann AnvSkrift. 48 (1822). Norbeck Theol. 7 (1840). (Läran om Kristus) förklarades .. för dogmatikens ”lärogrund”, ur hvilken de öfriga dogmerna skulle härledas. Claëson 2: 44 (1858).
-GÅNG; pl. (i bet. 1) -ar.
1) (enst., †) till I 1, om de pelargångar som omgåvo ett antikt gymnasium. SvMerc. 6: 774 (1761).
2) [jfr t. lehrgang] (mindre br.) pedag. till I 1, om förloppet l. fortgången av undervisning; vanl. konkretare, om den ordning i vilken delarna i en kurs, ett läroämne l. dyl. framställas (i lärobok l. undervisning) l. inhämtas (av eleven); äv.: lärometod, undervisningsmetod. Normalpl. 1878, s. 38. Att framställningen (i en lärobok i fysik) mer än hittills borde afse en experimentell lärogång. PT 1896, nr 141, s. 3. Samtalen komma att följa katekesens lärogång. SD(L) 1896, nr 427, s. 8. Globen 1925, s. 51.
3) (i högre stil, föga br.) till II 1 b, bildl., om vandring (gm livet) varunder man inhämtar kunskaper l. visdom. Wulff Gnosspelius 18 (1887). Genom en hård lärogång i livets skola .. höjde .. (Dante) sig så väldigt över sin tid, att (osv.). Dens. Dante 34 (1897).
(I 1) -GÅVA, r. l. f. (†) förmåga l. skicklighet att meddela kunskaper l. färdigheter; begåvning l. fallenhet för att undervisa; vanl. i pl.; jfr gåva, sbst. 2 b. VDAkt. 1735, nr 159. HFinSkolvH 3: 363 (1783). Män .. med lefvande anda för vetenskap och utrustade med stora lärogåfvor. Strinnholm Hist. 3: 842 (1848). Thomander 2: 386 (1853).
(I 1) -HUS. (lär- c. 1698. läre- 15541747. läro- 17411913) [jfr d. lærehus] (†) (högre l. lägre, offentlig) undervisningsanstalt; skola; lärovärk; universitet; äv. (o. urspr.) konkret, om byggnad(er) rymmande dylik anstalt; äv. i uttr. övre lärohus, om gymnasium; nedre lärohus, till gymnasiet förberedande lägre undervisningsanstalt. Schmedeman Just. 30 (1554; om kyrka). At the almänne Lärohusen äro Tre slag: Scholar, Gymnasier och Academier. Eklund Upf. 386 (1746). VDAkt. 1780, nr 431 (om universitet). Sedan jag gått igenom nedre och öfre Lärohusen i Vexiö. Därs. 1785, nr 144. SFS 1913, s. 828 (konkret).
(I 1, II 1) -INNEHÅLL~102, äv. ~200. särsk. pedag., = -stoff. PedT 1900, s. 97. SFS 1923, s. 551.
(I 1) -INRÄTTNING~020. (föga br.) undervisningsanstalt; skola. 1SAH 2: 330 (1788, 1802). Publika och privata Läro-inrättningar i Riket. AdP 1815, 2: 738. SlöjdkomBet. 1907—08, s. 108.
-KONSTAPEL, se A.
(I 1, II 1 c) -KONTRAKT. (lär- 18421885. läre- 17391788. läro- 18511900) [jfr t. lehrkontrakt] (numera bl. tillf.) lärlingskontrakt. PH 2: 1509 (1739). PT 1900, nr 197, s. 3.
(I 1, II 1) -KURS. (lär- 1877. läro- 1828 osv.) [jfr t. lehrkursus] pedag.
1) kurs för viss utbildning; jfr kurs 7. BerRevElLärov. 1832, s. 31. Lärokursen .. tager sin början .. 15 Augusti. AB 1869, nr 127, s. 2. särsk. konkret, om skriftlig framställning av en kurs; jfr kurs 7 d α. BetUnd. 1828, s. 52.
2) = kurs 8. BerRevElLärov. 1843, s. 15. Ämneskonferens tillkommer .. att .. närmare bestämma lärokurser för hvarje klass eller ring. SFS 1905, nr 6, s. 48.
(I 1) -KVÄDE. (†) = -dikt. Atterbom Siare 2: 62 (1843). Dens. PoesH 1: 59 (1848).
(II 1 b) -LYSTEN. [jfr d. lærelysten] (†) vetgirig. Andersson Verldsoms. 3: 359 (1854). Hildebrand Hedn. 52 (1866).
(II 1 b) -LYSTNAD. (läre- 17561765. läro- 17591902) [jfr d. lærelyst] (†) vetgirighet. SvMerc. 1: 659 (1756). NärBörj. 200 (1902).
(I 1) -MATERIAL. (numera föga br.) pedag. jfr -stoff. SvLittFT 1837, sp. 430. (Vid undervisning i kristendom) gäller det .. ett läromaterial af öfversinnlig art. PedT 1894, s. 3. SFS 1909, nr 28, s. 29.
(I 1) -MEDEL. (lär- 1808. läro- 18051892) [jfr d. læremiddel] (†) pedag. hjälpmedel (ss. läroböcker, kartor, skrivhäften osv.) vid undervisning. Grenander Niemeyer 157 (1805). SFS 1892, Bih. nr 5, s. 43.
(I 1) -MEJERI. (lär- 1900. läro- 1885 osv.) (i fackspr.) anstalt för undervisning i mejerihantering. MalmöhHushSQv. 1885, s. 214. —
-METOD. (lär- 18011846. läre- 17811804. läro- 17781883) särsk. (mindre br.) pedag. till I 1: undervisningsmetod. Skolordn. 1778, s. XXIII. Lyttkens Läsl. 21 (1883).
-MODER, se A.
(I 1) -MÄSTARE. (lär- 16561919. läre- 15611797. läro- 1631 osv.) [fsv. läremästare; jfr isl. lǽrimeistari]
1) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) (skol)lärare; informator. Svart G1 2 (1561). Lagerbring Skr. 23 (c. 1764; om informator). Heidenstam Folkung. 2: 16 (1907). särsk. (†) om lärare i skolans övningsämnen. Läromästare: .. Öfverläraren Ling: Gymnastik. ÅrsbNElSkolSthm 1860—61, s. 25.
2) (i fackspr.) om person (ss. handtvärksmästare l. självständig företagare inom handeln o. d.) som svarar för lärlings (elevs) utbildning; lärlings mästare; principal. CivInstr. 266 (1643; om landtmätare). TT 1900, Allm. s. 242.
3) i allmännare anv. av 1 o. 2, om person som i fråga om kunskaper l. färdigheter i allm. l. vitterhet l. konst l. vetenskap o. d. är l. framstår ss. ngns lärare l. förebild l. föregångsman. Murenius AV 512 (1662). 2VittAH 9: 412 (1805, 1811). I bergbrytning och jernförädling hafva Vallonerne varit Svenskarnes läromästare. Palmblad LbGeogr. 161 (1835).
4) (i sht i vitter stil) bildl., om sak. Öfningen är bäste Läremästaren. Törning 117 (1677). Erfarenheten är en dyr läromästare. Wolter Symask. 3 (1866). 3SAH 16: 308 (1902; om tiden).
(I 1) -MÄSTARINNA101032. (lär- c. 16201860. läre- 15951749. läro- 1730 osv.) [jfr d. læremesterinde, t. lehrmeisterin] kvinnlig läromästare; lärarinna.
1) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) motsv. -mästare 1. Schroderus Os. 1: 448 (1635). Swedberg Schibb. c 3 b (1716). Barnen äro fördelta uti 11 Klasser, som bestridas af 5 Lärare och 6 Lärmästarinnor. Broocman Mag. II. 1: 73 (1811). NF 1: 1208 (1876). särsk. (†) motsv. -mästare 1 slutet. Schwerin Upf. 21 (1805). Palmblad Nov. 2: 186 (1819, 1841).
2) (†) motsv. -mästare 2; äv.: hustru till l. änka efter läromästare (i denna bet.). VDAkt. 1707, nr 604. 2RA 3: 716 (1734).
3) (föga br.) motsv. -mästare 3. Schroderus Albert. 1: 27 (1638). Björnståhl Resa 2: 172 (1774).
4) (i vitter stil) motsv. -mästare 4. Chesnecopherus Skäl Ff 1 b (i handl. fr. 1595). Historien hwilcken är .. en lärmesterinna til thet gemena lefwernet. Gustaf II Adolf 66 (c. 1620). Grekland, som .. blef hela Europas läromästarinna i konster och vetenskaper. Ekelund 1GH 14 (1826).
(I 2) -NORM. teol. trosbekännelse l. dogm som antagits l. fastställts ss. norm för religionsförkunnelsen i ett visst land l. dyl. Snellman Stat. 266 (1842). Fehrman OrientK 26 (1920).
-OMRÅDE~020. särsk. (i fackspr.) till I 1, om (till professur l. dyl. hörande) område för vetenskaplig (forskning o.) undervisningsvärksamhet. 2SAH 33: 16 (1861).
(I 1) -ORDNING. (läre- 1639. läro- 17531828) [jfr t. lehrordnung] (†) om den följd i vilken kunskaper av visst slag meddelas. Schroderus Comenius 750 (1639). Att all läroordning må vara genetisk. Järta 2: 509 (1828).
(I 1) -PERSON. (läre- 16261638. läro- 16301640) [jfr t. lehrperson] (†) i pl.: lärare (o. lärarinnor); lärarpersonal. Thyselius HdlLärov. 2: 74 (1626). TÅbo 1782, s. 12 (1638). HFinSkolvH 3: 52 (1640).
(II 1 b) -PILT. (läre- 1695. läro- 17371755) [fsv. lärepilter] (†) skolgosse. Florinus Voc. 68 (1695). Dalin Vitt. II. 5: 41 (1742, 1755).
(I 1) -PLAN, r. l. m. (lär- 1900. läro- 1805 osv.) [jfr t. lehrplan] särsk. (numera bl. i icke fackligt spr.), undervisningsplan. Grenander Niemeyer 156 (1805). Folkskolans läroplan. Göransson Kern 2: 73 (1877). SvD(B) 1942, nr 78, s. 7.
(II 1 b) -PLIKT. särsk. (i Finl.) om skyldigheten för barn i viss ålder att besöka folkskolan, skolplikt. FFS 1921, s. 331.
-POJKE, se A.
-PREMIUM. (lär- 1838. läro- 1747 osv.) (förr) premie som utbetalades till företagare som antog lärlingar i sin rörelse; jfr lära, v. II 1 c. Fatab. 1927, s. 111 (1747). Stråle RörstrH 99 (1879).
(II 1 b, c) -PROV. (lär- 17641862. läre- 17091759. läro- 1747 osv.) prov varigm ngn visar vad han lärt sig gm viss utbildning; numera nästan bl. (i fråga om ä. förh.) om gesällprov. Geisler Fägnet. E 1 a (1709; bildl.). Stipendiaterne (vid Ultuna) .. vare .. skyldige underkasta sig de läroprof, lärarerådet för betygs meddelande bestämmer. SFS 1892, nr 80, s. 9. PT 1900, nr 196 A, s. 3 (om gesällprov).
-PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, se A.
(I 1) -RIK. (lär- c. 17551759. läre- c. 16551798. läro- 1744 osv.) [jfr t. lehrreich] som skänker nyttiga kunskaper l. insikter l. erfarenheter; som berikar ens vetande; i sht om skrift, föredrag, samtal o. d. KOF II. 2: 20 (c. 1655; om skrift). (Drottning Lovisa Ulrikas) samtal voro lärorika. Höpken 1: 198 (1786). (För vissa akademiska lärare) är en censorsresa så lärorik, att (osv.). SvD(B) 1941, nr 110, s. 9.
Avledn.: lärorikhet, r. l. f. Nordström Samh. 1: VI (1839).
(I 1) -RUM, n. i sht pedag. (skol)rum avsett för undervisning; klassrum; förr äv. om (skol)klass (se klass 4 a). VDAkt. 1724, nr 139 (om skolklass). Skrifningarna borde .. ske på lärorummet. PedBl. 1875, s. 88.
(I 1) -SAL. [jfr t. lehrsaal] jfr -rum; numera i sht i högre undervisningsanstalter, ss. universitet o. d. PT 1758, nr 28, s. 4. V. Rydberg föreläser .. i lärosalen nr 2. DN 1894, nr 8834 B, s. 1.
(I 1, II 1) -SKOLA, r. l. f. (läre- 1561c. 1700. läro- 1841) (†) skola där bokliga kunskaper inhämtas, lärdomsskola; äv. bildl.: skola. LPetri ChrPred. B 3 a (1561). (Polismästare Liljensparres) omsorg (var det), som förvandlat mitt fängelse till en läroskola för mitt hjerta. Crusenstolpe Mor. 4: 237 (1841).
(I 1) -SKRIFT. (läre- 1635. läro- 17701904) [jfr t. lehrschrift] (numera mindre br.) undervisande skrift, didaktisk skrift. Schroderus Os. 1: 719 (1635). Läroskrifter för folket (måste) vara snillets och vetandets sanna mästerstycken. Frey 1850, s. 103. Quennerstedt Värld 22 (1904).
(I 1, II 1) -SPEGEL. (numera bl. ngn gg arkaiserande) samling av (lärorika) sederegler. Murbeck CatArb. 1: 40 (c. 1750). Lefvernes-beskrifningar äro Lärospeglar för dem som lefva. GbgMag. 1759, s. 60. Högberg Vred. 1: 62 (1906).
(I 1) -SPRÅK. (lär- c. 1755. läre- 16651807. läro- 16401853) [jfr t. lehrspruch] (numera föga br.) lärorik sentens; tänkespråk. Linc. Yyy 5 a (1640). Swenska Ordseeder och Lährespråk. Grubb (1665; i titeln). Dalin (1853).
(II 1 b) -SPÅN. (lär- 16961885. läre- 16171740. läro- 1739 osv.) [fsv. lärespan] urspr. sannol. om spån på vilket ngn lär sig l. övar sig att tälja; anträffat bl. bildl.: sak (l. person) som är föremål för ngns experiment i ngt avseende, ”försökskanin”; numera nästan bl. om ngt som utgör resultatet av ngns experiment l. övningar l. studier l. som ger prov på ngns färdigheter i visst avseende; äv. om (gm värksamhet vunnen) erfarenhet, ”lärdom”; numera särsk. i uttr. göra sina lärospån (i ngt, ss. i ett visst arbete l. yrke o. d.), göra sina första försök, vinna erfarenhet, inhämta de första kunskaperna l. färdigheterna (i ngt); förr äv., i sht i fråga om akademiska studier: lärdomsprov, läroprov; förr äv. i uttr. taga sig en lärospån av ngt, taga lärdom av ngt. L. Paulinus Gothus Ratio 28 (1617; bet. oviss). Dhen något skal lähra, han giör altijdh sin lährespåån illa; .. Lährespån är intet Mästerstyckie. Grubb 109 (1665). Ondt wara Läkiarens lährespåån. Dens. 644. Hvad jag dessa tu åren giort, bör allenast anses för en lärospån. Dalin Arg. 2: 444 (1734, 1754). Lät våre Gran-junkrar taga sig häraf en lärospån. Björnståhl Resa 3: 232 (1779). Sedan jag vid välbemälte Academie aflagt flere Lärospån. VDAkt. 1783, nr 500. En sanning, som .. var känd och erkänd — icke genom lärda skrifter, utan omedelbart genom krigets lärospån. Wrangel SvFlBok 456 (1898). Antagligen ha dessa första dramatiska lärospån utfallit ganska klumpigt. NoK 112: 9 (1931). (Ss. journalist) gjorde (hon) sina lärospån i tidningen. SvD(A) 1934, nr 354, s. 9.
(I 1) -STAD. (läre- 1747. läro- 16631847) (†)
1) undervisningsanstalt; lärosäte; särsk.: (lärdoms)skola. Stiernman Rel. 107 (1663). Scholor och Gymnasier äro the förste Läro Städerne, hvarest ungdomen til .. låfvärdige vetenskaper skall upfostras. Skolordn. 1724, s. 33. Lärostaden på Visingsö. VDAkt. 1731, nr 633. SynodA 1: 639 (1797).
2) stad som är säte för lärdomsskola. VDAkt. 1751, nr 467. VCollScholP 8/6 1847.
(I 1) -STAT. (†) (en undervisningsanstalts) lärarstat. LittT 1795, s. 421. Hedborn 2: 218 (1839). Schulthess (1885).
(I 1) -STIL. (numera knappast br.) om den stil som utmärker undervisningslitteratur l. didaktisk vitterhet; didaktisk l. dogmatisk stil. Möller (1790). Olde FrSpr. 126 (1843). Cannelin (1921).
(I 1, II 1) -STOFF. [jfr t. lehrstoff] pedag. om den kunskapsmängd som ingår i viss lärokurs l. visst ämne l. viss lärobok vari undervisning lämnas l. varom vetande inhämtas. Verd. 1888, s. 178. Vi (ha) icke uppdelat lärostoffet i bestämdt afgränsade årskurser och lektioner. Cederschiöld o. Olander Upps. 1: 3 (1896).
(I 1) -STOL. (lär- c. 17551812. läre- 16391755. läro- 1722 osv.) [jfr t. lehrstuhl] om föreläsares l. förkunnares, i sht en predikants l. (universitets)-lärares kateder; numera nästan bl. i utvidgad anv., om professorsämbete, professur, professorsstol. Akademisk lärostol, professur. Bekläda, inneha, inrätta en lärostol (i ett visst ämne). Bestiga lärostolen (i ett visst ämne), bildl.: tillträda professuren. Schroderus Comenius 730 (1639). Lärostolar vid scholorna. LittT 1795, s. 25. 2SAH 5: 189 (1809; om predikstol). Sedan .. uppträde den afgående Rector uti lärostolen, och hålle ett Tal. FörslSkolordn. 1817, s. 22. Vår första akademiska lärostol i geografi. DN 1895, nr 9261, s. 2. Sjövall o. Höjer 15 (1929).
-STUGA, se A.
(I 1) -STUND. [jfr t. lehrstunde] (†) undervisningstimme, lektion. Oldendorp 2: 453 (1788). (Ling) erbjöd sig att i .. (främmande språk) gifva lärostunder. Atterbom Minnest. 2: 23 (1840). Klint (1906).
(I 1, II 1) -STYCKE, sbst.2 (sbst.1 se lära, sbst. ssgr). [jfr t. lehrstück] (numera föga br.) pedag. stycke l. del l. avdelning av ngt som skall inläras; förr äv.: undervisningsämne; förr särsk. om katekesens huvudstycken. Catechismi läro- och öfnings stycker. OxBr. 12: 90 (1641). Wallquist EcclSaml. 5—8: 261 (1794; om undervisningsämne). Arcadius Folksk. 180 (1903).
-STYRMAN, se A.
(I 1) -STÅND. (läre- 16141746. läro- 1611 osv.) [jfr t. lehrstand]
1) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) det samhällsstånd som utgjordes av lärare (o. präster); lärarstånd (o. prästestånd); förr äv.: lärarkår (vid viss undervisningsanstalt). OxBr. 12: 511 (1614). BraheBrevväxl. II. 1: 35 (1646; om professorerna vid Åbo universitet). Benzelstierna Cens. 26 (1738). Pleijel Herrnh. 42 (1925; om prästeståndet).
2) (i fråga om ä. teologisk åskådning) sammanfattande, om kyrkans lärare o. deras åhörare; i sht [efter t. lehrstand, nährstand und wehrstand] i förb. med närestånd(et) o. värjestånd(et), ss. sammanfattande beteckning för de tre s. k. huvudstånden. Lundström LPGothus 1—2: Bil. 18 (1611). RARP 4: 234 (1649). Biurman Brefst. 27 (1729). jfr HPleijel i FrSkildTid. 508 (1938).
(I 1) -STÄLLE. [jfr t. lehrstelle (i bet. 2)] (†)
2) lärarbefattning, lärarsyssla. VDAkt. 1758, nr 14. OCWåhlin (1802) i UUPr. 1/10 1910, s. 7. —
-SVEN, se A.
(I 1) -SYSSLA, r. l. f. (†) lärarsyssla, lärarbefattning; lärargärning. Bælter JesuH 5: 930 (1759). 2SAH 7: 14 (1813).
(I 1) -SÅNG. litt.-hist. lärodikt. Atterbom PoesH 1: 60 (1848). Lärosången Passionerna. 2SAH 48: 186 (1861). Wrangel Dikten 211 (1912).
(I 1) -SÄTE. [jfr t. lehrsitz] (högre) undervisningsanstalt; särsk. om universitet l. högskola; äv. i utvidgad anv., om ort där ett lärosäte är beläget. Oelreich 57 (1755). Gustaf III 1: 9 (1771; om universitet). SFS 1905, nr 6, s. 47 (om lärovärk). Helsingfors (är) ett av Nordens största lärosäten. Upsala(A) 1927, nr 32, s. 3.
(I 1) -SÄTT. (läre- 1743. läro- 1617 osv.)
1) pedag. sätt att undervisa; undervisningsmetod. Dähnert 174 (1746). Folkhögskolans .. lärosätt. PedBl. 1877, s. 65.
2) (numera föga br.) sätt att (uppfatta o.) framställa en viss (i sht en religiös) lära; framställning; tänkesätt; jfr lära, v. I 2. Sielffua Lärosättet i Catechismo. L. Paulinus Gothus Ratio 34 (1617). Hvilket ock torde vara sant efter tidens lärosätt. Lagerbring 1Hist. 1: 530 (1769). De Kantiska och Fichteska Lärosätten uti Rättsläran. Biberg 2: 44 (c. 1820). Norbeck Theol. 9 (1845). Jfr D.
(I 1, 2) -TAL. (†) undervisande, förmanande l. uppbyggligt tal, förmaning; förkunnelse; predikan. Rydén Pontoppidan 147 (1766). Oldendorp 2: 196 (1788). (Jesus') sista lärotal i Jerusalem. Rogberg Pred. 1: 274 (1827).
(I 1) -TERMIN. (föga br.) termin (vid undervisningsanstalter). FörslSkolordn. 1817, s. 8. 3SAH 4: 27 (1889).
(I 1, II 1 b, c) -TID. (läre- 17981886. läro- 1690 osv.) [jfr t. lehrzeit, lernzeit] tid under vilken ngn erhåller undervisning l. utbildar sig; årlig l. daglig lästid i skola; studietid; särsk. om lärlings utbildningstid; äv. bildl. Swedberg SabbRo 1562 (1690, 1712; bildl.). Efter att ha gått i läran en lärotid av 3—5 år blir (snickar-)lärlingen utlärd. Landsm. XVIII. 1: 3 (1912). SFS 1933, s. 146 (vid allmänt lärovärk).
(I 1) -TIMME. (lär- 1803. läre- 1804. läro- 18041909) [jfr t. lehrstunde] (numera mindre br.) pedag. undervisningstimme, lektion. KrigsmSH 1803, s. 51. SFS 1909, nr 28, s. 9.
(I 1) -TON ~tω2n. (lär- 1794. läro- 18461908) (mindre br.) om den ton, det sätt ngn använder vid undervisning; äv.: docerande ton. (Skämtet) måste vara lätt och behagligt och dock icke lättsinnigt, förståndigt, men ej i en kärf lär-ton. Hasselroth Campe 233 (1794). PedT 1908, s. 384.
(II 1 c) -TUNNA, r. l. f. (läre- 1585. läro- 1881 osv.) [fsv. läre tunna] (förr) tunna öl varmed ett skrås medlemmar undfägnades vid handtvärkslärlings antagande. SthmTb. 30/1 1585. Hildebrand Medelt. 1: 359 (1881).
(I 1, II 1) -TVÅNG. [jfr t. lehrzwang] särsk. (i Finl.): skolplikt. AtlFinl. 19: 8 (1899).
(II 1) -UNGDOM. (†) studerande ungdomen; skolbarn. L. Paulinus Gothus Arch. 57 (1630). Karlson ÖrebroSkolH 3: LV (1875).
-VILLIGHET, se A.
-VÄRK, se d. o. —
(I 2) -VÄRKSAMHET~102, äv. ~200. teol. förkunnelse av den kristna läran. (Apostlarnas) läroverksamhet. Wikner Pred. 369 (1879).
(I 1) -VÄRKSTAD. (i fackspr.) värkstad för yrkesundervisning. TT 1871, s. 19.
(II 1) -YRKE. (†) läroämne; lärdomsgren; studieområde. SvMerc. 1765, s. 3. VDAkt. 1795, nr 250.
(II 1) -ÅLDER. (†) om den tid i en människas liv som framför allt ägnas åt studier; studieår; skolålder, skolår. AJourn. 1813, nr 134, s. 2. AB 1893, nr 297 A, s. 3.
(II 1) -ÅR. (lär- 15931853. läre- 15291755. läro- 1649 osv.) [fsv. lär(e)ar]
1) om vart särskilt år av ngns utbildningstid; studieår; äv. om läsår vid undervisningsanstalt. Dalin Arg. 1: 341 (1733, 1754). Effter .. 10 Academiska läro-År vid Åbo-Academie. VDAkt. 1785, nr 308. SFS 1908, nr 79, s. 17 (om läsår).
2) (utom i fråga om ä. förh. numera bl. bildl.) i pl., = -tid. G1R 6: 254 (1529). (1600-talet) var en tid af poetiska öfningar, det var den svenska poesiens läroår. 2SAH 41: 274 (1866). Ambrosiani SvSkråämb. 8 (1920).
-ÄMBETE~020, äv. ~200. (läre- 15931801. läro- 1582 osv.)
1) (i sht i högre stil) till I 1, om (ngns) värksamhet l. syssla ss. lärare, lärarvärksamhet, lärarsyssla; undervisningsvärksamhet; äv. konkretare: lärostol. Thyselius HdlLärov. 2: 231 (1624). När .. (Linné) erhöll det andra Läro-Embetet i (medicinska) Faculteten. Franzén Minnest. 1: 134 (1814). 3SAH 4: 74 (1889).
2) [efter mlat. magisterium] teol. till I 2 a, om den funktion hos prästämbetet som består i att tolka o. förkunna Guds ord; äv.: prästämbete. PErici Musæus 5: 210 b (1582). RA I. 3: 102 (1593). (Världsliga saker) som Läre-Embetet egenteligen intet angå. Kyrkol. 2: 2 (1686). Läro-ämbete antog icke Jesus förr, än Han var trettio år gammal. Kolmodin QvSp. 2: Gggg 2 b (1750). Fehrman OrientK 80 (1920).
-ÄMNE. (lär- 1852. läre- 1690. läro- 1749 osv.)
1) till I 1: undervisningsämne; ofta (i sht i fackspr.) motsatt: övningsämne. DA 1771, nr 48, s. 3. SFS 1933, s. 142.
2) (†) om person (barn) som (gm sin begåvning) är lämplig(t) att gå i lära; jfr lära, v. II 1 c. Ruder Anl. 22 (1749).
3) (†) till II 1: förmåga att inhämta kunskaper osv., fattningsförmåga, begåvning. Nordberg C12 1: 15 (i handl. fr. 1690).
(I 1, II 1) -ÖVNING. (lär- 1807. läro- 16311838) (†) värksamhet att meddela l. inhämta kunskaper l. färdigheter; undervisning; studium, (själv)studier. L. Paulinus Gothus ThesCat. 152 (1631). Det nöje Sjelfverksamheten skänker vid hvarje rätt afpassad Läroöfning. FörslSkolordn. 1817, s. 104. SvLittFT 1838, sp. 505.
Avledn.: LÄRAKTIG, adj.
1) (†) till I 1: skicklig i att undervisa. 1Tim. 3: 2 (NT 1526). Falck Und. A 2 a (1558). VDAkt. 1675, nr 161 (om präst).
2) (†) om skrift: didaktisk; sedelärande; jfr lära, v. I 1. Schroderus Os. 2: 332 (1635).
3) (†) om sak: lärorik; jfr lära, v. I 1. (Prästens) sköna och ganska lährachtiga Prädickningar. VDAkt. 1692, nr 442. Schultze Ordb. 2535 (c. 1755).
4) till II 1 b; om person (l. djur): som har lätt för att inhämta kunskaper l. färdigheter, som har lätt för att lära; begåvad; förr äv.: villig att lära; äv. (numera ngt vard.) i uttr. (vara) läraktig av sig. VocLib. adj. (c. 1580). Ähr .. (lärgossen) snäll och lärachtigh af sigh, lähre på Fyre åhr. MeddNordM 1898, s. 73 (1622). At .. (främmande trosbekännare) wilia wara lärachtige, och uthi desse stycken (dvs. dopet o. nattvarden) låta sigh grundeligen underwisa. Thyselius Bidr. 87 (1623). Läraktige barn. LinkConsCirc. 272: A 2 b (1793). särsk.
a) (†) i uttr. läraktig till ngt, som lätt lär sig ngt. Muræus Arndt 1: 11 (1647). Schultze Ordb. 2535 (c. 1755).
b) (föga br.) i utvidgad anv., om själsförmögenhet: som vittnar om l. röjer god förmåga (hos ngn) att inhämta kunskaper; äv.: som lätt låter sig påvärka, lättledd. Thyselius HdlLärov. 1: 68 (1617). 2SAH 12: 404 (1827).
Avledn.: läraktighet, r. l. f. särsk. till läraktig 4. PH 8: 188 (1766).
LÄRARE, se d. o.
LÄRBAR, adj. (mera tillf.) till II 1: som kan inläras. Lantingshausen Young 1: 73 (1787). Dygden är .. ”lärbar”. 2NF 26: 285 (1917).
Avledn. (mera tillf.): lärbarhet, r. l. f. Den .. akademiska uppfattningen af diktkonstens lärbarhet. KyrkohÅ 1915, s. 258.
LÄRDOM, se d. o.
LÄRELIG, adj. (†) till II 1 b, = läraktig 4. Wollimhaus Ind. (1652).
LÄRELSE, r. l. f. [fsv. lärilse, lärdom, undervisning] (†) till II 1 b: inhämtande av kunskaper l. färdigheter. Lind (1749; under lernung).
LÄRERSKA, f. [fsv. lärirska] (†) till I 1, 2: lärarinna; förkunnerska; äv. oeg. Tit. 2: 3 (Bib. 1541). JPGothus EHeldin C 4 b (1636). Sahlstedt Hoffart. Bih. 30 (1720; oeg.). Der (an)-stäldes Lärerskor, til Barnens undervisning. Kolmodin QvSp. 2: 542 (1750).
LÄRIG, adj. (†) till II 1 b, = läraktig 4. SvMerc. 1: 28 (1755).
LÄRING l. LÄRINGE, m. (-ing 16931890. -inge 17461764. -ingen, sg. best. 1776. -ingar, pl. 17331915) [sv. dial. läring, lärling] (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) till II 1 b, c: gosse l. yngling som erhåller utbildning, lärling, elev; lärjunge (i skola l. dyl.). Rosenfeldt Nav. 75 (1693). Läringar i Chirurgien. HdlCollMed. 1/6 1733. Ambrosiani DokumPprsbr. 104 (i handl. fr. 1776). Simon magus, trollkarlen från Gitton i Samaria, de egyptiske presternas läring. Rydberg Sägn. 22 (1874). Högberg JesuBr. 1: 102 (1915; vid jesuitseminarium). jfr ny-läring.
LÄRLING, se d. o.
LÄROSAM l. LÄRSAM, adj. (lär- 16421909. läre- 1679. läro- 16821917) [jfr mnt. lersam (i bet. 2)]
1) (föga br.) lärorik; jfr lära, v. I 1. Lärosamma Predikningar. VDAkt. 1710, nr 204. En sådan övning .. är mycket lärosam. Modersmålsund. 127 (1917).
2) (†) till II 1 b, = läraktig 4. Palmchron SundhSp. 397 (1642). Schultze Ordb. 2538 (c. 1755).
Avledn. (till lärsam 2, †): lärsamhet, r. l. f. = läraktighet. Richardson Krigsv. 1: 28 (1738). Schultze Ordb. 2538 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content