[jfr eng. numen; av lat. numen, gudomlig vilja, gudom; besläktat med lat. abnuere, nicka m. m.; eg.: vilja uttryckt gm nickande. — Jfr NUMINÖS]
i sht kulturhist. o. rel.-hist. (natur)gudomlighet, gudomligt väsen. Romarna antogo tillvaron av ett numen i gamla träd och lundar. NoK 27: 54(1923). Han kände med en plötslig rysning platsen fylld av en hemlighetsfull närvaro. Här bodde ett numen, om ej en gud. Åkerhielm Tib. 77(1929).
