NUNA nɯ3na2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[av finlandssv. nuna, ansikte; jfr finlandssv. piskisnuna, okvädinsord för drucken person; av oklart urspr.]
(vard.) ansikte; särsk. med tanke på dess utseende o. uttryck. Fryntlig, gemytlig, glad, trött nuna. EvQvanten (1846) i Hembygden- (Hfors) 1910, s. 247. Hånlöjet, som lekte i gubbens skrynkliga nuna. KalSvFolkskV 1909, s. 289.(Boken) som på omslaget prydes av författarens borgerligt gemytliga nuna. SvD(A) 1930, nr 224, s. 8.— särsk. (i Finl.) i uttr. le l. skina o. d. i sin nuna, för att beteckna att ngns ansikte präglas av ett leende l. skiner o. d. Otto log i sin frusna nuna. Helsingius Dagdr. 18(1914). ”Uff! de smakar bra” sa' Cajus och sken som solen i sin runda nuna. Vallgren MatGubb. 90(1917).
SAOB
