SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O ω4 (jfr anm. nedan), interj. o. sbst.2, n.; ss. sbst. best. (tillf.) o´t l. o´et; pl. (tillf.) o´n l. =; pl. best. (tillf.) o´na, stundom o´en. Anm. Allt efter växlande känslobetoning kan ordet antaga olika uttalsnyanser, utmärkta av varierande tonläge, av förlängning, stundom äv. av cirkumflekterad accent: ω4ω l. mer l. mindre tydligt efterslag av h: ω4h o. d. I skrift få dessa nyanser stundom uttryck i sådana former som oh l. ooo(o) l. i upprepningar o! o! o! o. d.
Ordformer
(o 1526 osv. oh 15281933. ooo(o) 19101945. ooo(o)h 19391947. Anm. Best. o. pl. skrivas äv. o-t, o-et, o-n, o-na, o-en)
Etymologi
[fsv. o; jfr d. (o. fd.) o, isl. ó, got. o, mnt. o, mht. ō (jfr sen fht. ō wī, ōwī), t. o, meng. o (eng. o, oh), lat. o, oh, gr. , , sanskr. ā (jfr Ideforss PrimInterj. 1: 169 ff. (1928)). — Jfr OHO]
I. (numera i sht dels i vitter l. högre stil, dels vard., särsk. i vissa trakter) interj. ss. uttryck för (mångfaldigt skiftande, starkare l. svagare) känslor l. sinnesrörelser; äv. ironiskt; särsk.
a) ss. uttryck för (jämmer över) kroppslig smärta; äv. (numera nästan bl. i vitter stil) i uttr. o ve! (jfr b); jfr AJ, interj. I 1. Ai! ô wee! / O wärck, ach wee! mijn Hand! min Foot! mitt Hierta swijder! Stiernhielm Häls. (c. 1650). Lo-Johansson Gen. 370 (1947).
b) ss. uttryck för klagan l. sorg l. ångest l. besvikelse l. rädsla l. skräck o. d.; äv. ss. uttryck för beklagande l. medömkan o. d.; äv. (numera nästan bl. i vitter stil) i uttr. o ve! (jfr a); jfr ACK I 1, HU I 4, VE. O medh hwrw stoort platz komma the vthi gudz rike som penninga haffua. Luk. 18: 24 (NT 1526). Thorild Straffs. 5 (1784; ironiskt). U, u, här är helvetet lössläpt. Jag tror, jag springer lefver och lungor ur mig. — Oh! oh! CFDahlgren 3: 70 (1822). Bremer Grann. 2: 32 (1837: o ve!). Det är ondt här i huset. .. O! O! O! Strindberg Kronbr. 48 (1902). O, sådana små fattiga stugor. TurÅ 1908, s. 190. särsk. (†) i uttr. o mig!, ve mig! O mig elendigan! Scherping Cober 2: 134 (1737).
c) ss. uttryck för ovilja l. harm l. (starkt) ogillande l. avvisande l. avsky o. d.; jfr ACK I 2, USCH. O tider, o seder! [efter lat. O tempora, o mores (Cicero)]. OPetri Clost. F 2 a (1528). O, hvad det luktade osnyggt! LfF 1897, s. 189. O, hvad den flickan retade mig! DN 1906, nr 13056 A, s. 2. särsk. (mera tillf.) i försvagad anv.
α) ss. inledning till en ironisk l. sarkastisk reflexion; jfr JO, interj. I 2 c. Fröken lofvade med ögonen (en kyss), fast lilla munnen teg. Oh, jag känner till flickorna. Jolin Mjölnarfr. 21 (1865).
β) ss. (starkt känslobetonad) inledning till en sats l. ett uttr. som innebär en motsats till det i det föregående utsagda; jfr ACK I 6. Vill jag bli hemma, oh! då skall jag genast ut. Remmer Theat. 2: 103 (1815).
d) ss. uttryck för önskan l. längtan l. saknad o. d.; äv. ss. uttryck för bön l. uppmaning o. d.; jfr ACK I 3. När hiertat .. sockar aff hiertans grund och sägher, Oh hadhe iach thet eller thz. OPetri 1Post. 67 b (1528). O hadhe iagh wingar såsom dwffuor, at iagh måtte flygha. Psalt. 55: 7 (Bib. 1541). Jag .. begynner bli ledsen vid Sidmouth... O för Gilberga elfven och Onstads vackra ängar! Geijer Brev 85 (1810); jfr FÖR, prep. I 36. O den som hade / vingar som fåglarne ha! Tegnér (WB) 3: 6 (1817). Säg mig, du doftande vind, som dansar i fröjd öfver fältet, / Såg du min lilja? o säg! såg du min rodnande ros? BEMalmström 6: 3 (1840). Lagerlöf Hauptmann Vinterball. 115 (1919).
e) ss. uttryck för glädje l. förtjusning l. beundran o. d. O huilkin diwpheet aff then ympnogheet som är bådhe j gudz wijszdom och j hans kundscap. Rom. 11: 33 (NT 1526). O, hvad lifvet dock är skönt! Wennerberg 2: 161 (1850, 1882). O, så han sjöng! Som en konstnär redan vid tjugu år. Nyblom Minn. 2—3: 73 (1904).
f) ss. uttryck för förvåning l. överraskning o. d. Artaxerxes, när han .. stillade sin hunger med groft bröd och nogra torra fikon, ropade .. o! at en sådan vällust varit mig obekant. Wennerdahl 80 (1748); jfr b. Idun 1947, nr 47, s. 15. jfr (†): O underligit, at ingen af the andra lärjungarna wille sälja Jesum, men Judas allena, som doch hade the mästa penningarna. Spegel Pass. 39 (c. 1680).
g) [jfr c, d, e] övergående i anv. ss. förstärkningsord, i uttr. o ja!, o nej! (äv. hopskrivet). (Musens moder sade): O ney mijn kära dotter, giör icke medh .. (kattan) noghon kunskap. Balck Es. 229 (1603); jfr c. Ädle Broder, allt för tidigt gången, / icke vill du glömma oss, o nej. Tegnér (WB) 2: 51 (1810). ”Är det längesen (din pappa dog)?” ”Oja. Jag minns honom inte ens.” Hedberg Större 409 (1946).
h) [jfr c, d, e] (numera i sht i högre stil) med mer l. mindre förbleknad bet., i förb. med ett sbst. l. pron. för att beteckna den l. det som man vänder sig till (med sitt tal o. d.); särsk. (i religiöst spr.) vid åkallan av Gud l. Jesus i bön; jfr d. För then skul äst tu vtan vrsaak o menniskia ee hoo tu äst som dömer. Rom. 2: 1 (NT 1526). O gudz lamb som borttagher werldenes synder, forbarma tich offuer oss. Mess. 1531, s. B 3 a. O, Yngling! om Du hjerta har, / At trampa Fäders fjät; / Flyg, til Dit Fosterlands försvar. Lidner (SVS) 2: 326 (1784). Vårt land, vårt land, vårt fosterland, / Ljud högt, o dyra ord! Runeberg 2: 3 (1846). O forna tiders kvinnor! Att tala om er är som att tala om himmelriket. Lagerlöf Berl. 1: 91 (1891). Karlfeldt Hösth. 73 (1927).
II. i substantivisk anv., om utropet o; tillf. äv. i utvidgad anv., i uttr. ack och o, om sorg l. klagan l. längtan o. d.; jfr I b, d. Ingen af dem hade för den andra berättat sitt lifs roman, eller uttömt sitt hjertas ack och o! Bremer Nina 236 (1835). (Lyssnerskan) lade in sina ”ack” och ”o´n” med stor hänförelse. Wahlenberg SkymtAns. 11 (1902).
Anm. En interj. oh förekommer äv. i det tillf. uttr. oh ja, ja, återgivande en suck; jfr HÅ, interj. 1 g, JA I 3 e. Gustaf III (1783) hos Levertin G3 103.
Avledn.: OA, v.1 (tillf.) säga ”o”. Backman Reuter Lifv. 1: 251 (1870). Kersti. O! Länsman. Vad o-ar hon för? Strindberg Kronbr. 63 (1902).
Spoiler title