SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OARTIG ω3~a2rtig, adj. -are. adv. -T; förr äv. OÅRDIG l. UNARDUG, adj.
Ordformer
(oartig 1626 osv. oårdig 16121614. vnardug(h) 1526)
Etymologi
[jfr d. uartig, mnt. unardich, nt. unaardig, unordig, t. unartig, ävensom fsv. onardhoghet, sbst.; av O- 1 o. ARTIG; formerna unardug o. oårdig efter mnt. resp. nt.]
1) (†) icke av god l. behörig l. vederbörlig beskaffenhet.
a) om person: som ingenting duger till l. kan uträtta, oduglig, oskicklig; jfr ARTIG 1 a. (Det hjälper föga) at Mannen är arbetsam och Qwinnan ther emot i Huushåldet oartigh, laat och kräszligh. Schroderus Albert. 1: 200 (1638).
b) om djur: av enkel l. dålig ras, simpel, dålig. Linné Vg. 66 (1747).
c) om sak (jfr d, e): olämplig, icke ändamålsenlig; särsk. dels om jord: ofruktbar, dels om väder: otjänlig l. dålig, dels om köld: svår; jfr ARTIG 1 b. Herlicius Alm. 1627, s. 11 (om väder). Inbygda stolar äro (i kyrkan) nygiorda, men wijda och oartiga. Murenius AV 87 (1642). Oartigh köld. Thuronius Alm. 1660, s. 23. Serenius EngÅkerm. 114 (1727; om jord).
e) om sjukdom o. d.: elakartad. Eichstadius Alm. 1643, Progn. s. 3 a. Almqvist TreFr. 2: 122 (1842).
2) [jfr motsv. anv. i d., mnt., nt. o. t.; eg. specialanv. av 1] (†) med avs. på ngns l. ngts förhållande till moralen l. anständigheten l. konvenansen o. d.; jfr ARTIG 2.
a) vanartig; moraliskt mindervärdig, (moraliskt) dålig, ond, illasinnad; äv.: elak, stygg; äv. med sakligt huvudord; jfr OARTAD 2 b. Vnardugha och argha menniskior. 2Tess. 3: 2 (NT 1526; Bib. 1541: wanartigha). Understundom .. daskade (Hilmer) .. styft på (de båda gossarna) ..: Det var rätt, när de voro oartige. Dalin Arg. 2: 205 (1734, 1754). Alla husen .. hänga tilsammans i Skåne omkring en fyrkantig gård, så at icke en hund slipper ut eller in när porten är stängd, mycket mindre oartigt folk. Linné Sk. 130 (1751). PH 8: 535 (1766; om sinne). Lindfors (1824).
b) som bryter mot l. är oförenlig med god sed l. konvenansens fordringar o. d.; ohyfsad; ohövisk; ofin; otillständig; stundom svårt att skilja från 4. Schroderus Liv. 253 (1626). Een Barbarisk Menniskia .., som war ganska oartigh vthi sina åthäfwor. Dens. Os. III. 1: 20 (1635). Oartig kärlek. Bliberg Acerra 170 (1737). En Hustru anses (i Frankrike) för oartig, som har den enfaldigheten at vara sin Man trogen. Lanærus Försök 71 (1788). Lindfors (1824). jfr (skämts.): Flugorna äro oartige på våra visdomsbref. Topelius Dagb. 4: 385 (1840).
3) (†) som bryter mot l. är oförenlig med god smak l. stilkänsla o. d.; barbarisk; otymplig; smaklös; ful; äv.: som saknar (all) konstmässighet l. fyndighet o. d., okvick, dum, enfaldig; i sht med sakligt huvudord l. ss. adv.; särsk. om smak: dålig; jfr ARTIG 3, 5, 6. Thetta Brefwet är .. vtaff en Barbarisk Styyl och oartigt sammansatt. Schroderus Os. 1: 193 (1635). (Alberik) lät raka sitt Håår och Skägg, ganska oartigt och ojemt, såsom en Narr. Därs. 2: 641. (Alltför långa daktyliska verser) äre Spökeformige och oartige. Arvidi 156 (1651). Elliest säges icke oartigt at nattugglan flugit, när man tror någon sak .. genom gull och penningar vara uträttad, eftersom på de Atheniensers mynt stod en nattuggla präglad. Lundberg Paulson Erasmus 190 (1728). Deras oartiga smak. Hof Skrifs. 23 (1753). CAEhrensvärd (SVS) 1: 166 (1783).
4) [jfr 2 b] icke artig (se d. o. 7) l. förekommande l. uppmärksam; som bryter mot (de konventionella) reglerna för artighet (se d. o. 5); ohövlig; äv. om handling, yttrande, sätt o. d.: som vittnar om l. röjer dylik egenskap; i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 2 b. Murberg FörslSAOB (1791). Björn FörfYngl. 33 (1792). Liljecrona RiksdKul. 62 (1840; i fråga om handlingssätt). Man var oartig nog (vid Örebro möte 1529) att främst avskaffa de heliga kvinnornas åminnelsedagar. Nilsson FestdVard. 172 (1925).
Avledn.: OARTIGHET (oa´rtighet Weste), r. l. f.
1) (†) till 1 d: dålig beskaffenhet på grund av förekomst av oarter (se oart 4 a); äv. konkretare: oart. Hiärne Berghl. 453 (1687; konkretare). Garney Masmäst. 239 (1791).
2) (†) till 2, 3: vanartighet l. ohöviskhet o. d.; äv.: otymplighet l. smaklöshet; äv. konkretare, om leverne l. yttrande o. d. som vittnar om l. röjer dylik egenskap; särsk. i uttr. säga ngn oartigheter, ge ngn ovett, vara otidig mot ngn. (Att) j icke löpen medh them vthi samma öffuerflödugheetz vnardugheet. 1Petr. 4: 4 (NT 1526; Bib. 1541: vthi samma slemma oskickeligha wesende). Stylens Mörkheet och Oartigheet. Schroderus Os. 1: 470 (1635). Sahlstedt (1773). Björn Fanfan 15 (1786: säger). särsk.: osed, oart (se d. o. 2). Weste (1807).
3) till 4: ohövlighet; äv. konkretare, om oartig handling l. oartigt yttrande o. d. Begå en oartighet. Murberg FörslSAOB (1791). Schildt Gide Äkt. 26 (1948).
Spoiler title
Spoiler content