publicerad: 1902
ARTIG a3rtig2, adj. -are (superl. artigst(e) Ehrenström Complimentbok 183 (1741)). adv. -T ((†) = Rel. om Ulr. Eleon. intågh 1680, s. A 3 b, Rudbeck Atl. 3: 440 (1698), Lagerström Bunyan 1: 111 (1727)); jfr ARTLIGA.
Etymologi
[liksom d. artig af t. artig, som ansluter sig till art i bet.: vederbörlig l. tillbörlig l. god art l. beskaffenhet (jfr ART 7), motsv. nt. ardig, arig, holl. aardig; jfr mht. ertec, ertic, af medfödd l. nedärfd god beskaffenhet]
1) (†) af god beskaffenhet, duglig, bra, förträfflig.
a) [jfr ä. d. der kommer offte en wduelig søn effter en artige fader] om person: framstående till läggning o. egenskaper, duglig, duktig, bra; förträfflig. Biskopen och Consistorium .. skola ther om beflijta sigh, at the måge then (till hospitalssyssloman) bekomma, som förståndigh, artigh och snell, ia retrådigh och trogen är. Laurelius i KOF II. 1: 476 (1659). (Jarlen hade) en dotter som het Swafa; hon war en artig pijga. Verelius Herv. 66 (1672; isl. skorungr mikill). (Det) är hoos allom gement (dvs. vanligt) att kalla den, som är snäll och manhafftig, een Artig Man. Rudbeck Atl. 4: 97 (1702). — särsk. skicklig (inom visst fack l. område); ”slängd” l. durkdrifven (i ngt, i att göra ngt). En artig och konstig (dvs. konstförfaren) handwerksman. Lex. Linc. (1640, under mechanicus). At många äre så artighe och wijse til at disputera om strijdzartiklarna. Muræus 1: 343 (1648). Sådan en artig Skytt är Amor, at han drabbar (dvs. träffar) i mörkret. Stiernhielm Cup. 3 (1649).
b) [jfr ä. d. artige mandoms gierninger (Vedel)] om sak: af god beskaffenhet l. kvalitet, god, bra, förträfflig; stundom närmande sig bet.: lämplig, ändamålsenlig; i ngt senare tid ofta med försvagning af bet.: ganska l. rätt god, inte (så) dålig, inte oäfven. Artigh och wacker Bygning höfwes een Adels-Person. Brahe Oec. 63 (1585). Herren Zebaoth (har) i sex daghar .. Himmel och jord ganska artigh och godh giordt och skapat. Vigæus Horol. D 1 b (1632). Fast (dvs. mycket) artiger Gödzel. Rålamb 13: 13 (1690). (Vi finna i våra äldsta sv. skrifter) en artig och richtig ordens sammansettning eller Syntaxin. Swedberg Schibb. d 3 a (1716). Brundisi .. har en artig hamn. Lenæus Hübner Geogr. 196 (1726). Edra .. Lagar .. äro nog artiga. Dalin Vitt. 3: 314 (c. 1750). Var därom angelägen, att allehanda bemärkelige .., artige och nätte ord, talsätt och ordspråk blifva upletade. Hof Skrifs. 266 (1753). Maria. .. Jag är hvarken kär i Öfverstens rang eller hans ekipage. Fru Miller. Båda delarna äro åtminstone rätt artiga. Granberg Dram. 205 (1811). — iron. om ngt (synnerligen) dåligt, olämpligt o. d.: ”förträfflig”, ”präktig”, ”utmärkt”. Kan hända hon så långt uti sin blindhet går / Och det beslutet tar at gifva honom handen; / Då blir det artigt förespändt! Lannerstierna Äfventyr 34 (1790). Han är just i ett artigt tillstånd. Dalin (1850). — särsk.
α) [jfr ä. d. de behendelig og artig røre deris lemmer] adv.: skickligt, väl, behändigt; stundom närmande sig bet.: listigt, fiffigt, slugt (jfr 5 a); äfv.: konstnärligt, med konst. Hon (dvs. Semiramis) haffuer och bygdt een swåre sköön Lustgårdh j Babylon, högt öffuer Jorden, så konstrigt och artigt, at then Lustgårdhen war räcknadh ibland the siw Vnder j Werlden. Lælius Res. 1: 172 (1588). Man finner well en ringa Man, / Den artigt nogh tornera kan. Asteropherus 6 (1609). Strutzer, them Inwånarena mächta artigt weeta att fånga. Kiöping Resa 9 (1667). Denne (runsten) var artigt ritad med slängor (dvs. slingor). Linné Sk. 4 (1751). Det är ett nöje till att se, huru artigt den trefne holländaren vet att förena det nyttiga med det angenäma. J. Wallenberg 224 (1771). Du, som så artigt för din konstnärs hand (dvs. konstnärshand). Tranér Anakr. 157 (1827, 1833; med afs. på målaren F. Westin).
β) i n. sg. ss. predikativ: bra, vackert. Det artigaste är, att detta hospitals underhåll icke hänger på rikets kassor. J. Wallenberg 104 (1769). Det vore ju rätt artigt, om jag till en början kunde uppehålla mig två terminer i Upsala. Böttiger 6: 99 (c. 1875).
2) med afs. på ngns l. ngts förh. till moralen, anständigheten, konvenansen osv.
a) [jfr t. die herren waren ganz artig] (numera knappast br.) om person: sedesam, höfvisk; hyfsad; hygglig l. städad i seder o. uppförande. Folket blef artigt och mer belefvadt. Dalin Hist. 1: 40 (1747). Våra soldater, och hussarerna med, ä' alla här på trakten anständigt och artigt folk. Böttiger 3: 30 (1843; bygdemålsfärgadt). — iron. om person som uppför sig mindre hyfsadt l. städadt l. fint osv.: ”hygglig”, ”snygg”, ”fin”. Dalin Arg. 1: 97 (1733, 1754). Artiga herrar! .. supa och rusta hela dagen igenom, fylla folk om qvällarna (m. m.). C. I. Hallman 232 (1776). Du är mig just en artig pojke! Dalin (1850). — [jfr d. saa længe barnet er artigt faaer det ingen hug, t. ein artiges kind] om barn (l. ung person): som (artar l.) artat sig väl, välartad, sedig, snäll; stundom närmande sig bet.: foglig, lydig. Min son .. / Tog til i växt och åhr, blef artig, täck och sedig. Kolmodin Qv.-sp. 1: 553 (1732). Samtyck til vår bön: / Lät se, tu artig äst och böjlig, såsom skiön. Därs. 687 (framställdt ss. yttradt af de båda äldste till Susanna i Babylon). Artiga barn: bene morati. Lindfors (1815). i nedsättande bet. om vuxen person som ej har l. visar tillbörlig själfständighet i åsikter l. handlingssätt: ”snäll”, ”beskedlig”. Domstolarne skola efterhand fyllas med artiga gossar, som tro på sina förmän och gå dem under ögonen. Askelöf Objudn. g. nr 5, s. 1 (1829).
b) (†) om djur: välartad, sedig, from. Det kan dömas, huru artig och sedig Grollen var, när Hilmers Dotter, en öfvermaga Fänta, red honom rätt flinkt. Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740). Högström Lapm. 81 (1747).
c) (numera knappast br.) om uppförande, handling o. d.: sedesam, höfvisk; taktfull, passande. Försichtigt, och med mått, sig väl och artigt skicka. Kolmodin Qv.-sp. 1: 125 (1732). I alla Ridderliga öfningar öfvergingo de sina jämnlika, och alt hvad de giorde, skedde med en artig munterhet. Mörk Ad. 2: 360 (1744). — fin, som är af l. hör till god(a) ton(en), ”comme il faut”, ”chic”. Ehrenström Complimentbok 183 (1741). Många (kvinnor) .. tro sig bättre kunna behaga under en länt mantel af veklighet och flättja. De tillåta sig ingen ting oanständigt i sielfva värket; men det är så artigt, så nymodigt, mena de, at synas annorlunda. Dalin Arg. 1: 17 (1754).
3) för att beteckna, att ngn l. ngt gör ett angenämt o. behagligt intryck l. att ngt verkar roande l. underhållande osv.
a) [jfr holl. een aardig mensch, een heel aardig en recht fatsoenlijk gezelschap] (numera knappast br.; jfr dock slutet) om person l. personlig egenskap o. d.: som eger ett behagligt, vinnande, intagande sätt o. angenäma umgängesgåfvor; behaglig, angenäm, älskvärd, älsklig. Brita ... Det är en alt för artig Karl, den Herr Kalf ... Han har oförlikneliga Manierer. Dalin Vitt. II. 5: 87 (1738). Jag Gratulerar mig, den ähran at hafva, vppå detta Bröllop med ett så artigt Fruntimmer bekant at varda. Ehrenström Complimentbok 137 (1741). Ert angenäma och artiga väsende har rätt förnögt mig. Därs. 181. Det var et ganska artigt och stort sälskap, och där gjorde vi många hederliga och artiga bekantskaper. Björnståhl Resa 2: 63 (1773). — särsk. (föga br.) i uttr. göra sig artig (mot ngn), (söka) visa sig älskvärd, ”göra sig grön”. Ofta när den arma ungen (dvs. bondbarnet) vil göra sig artig, så hutas han ut. Tessin Bref 1: 285 (1753). Se, hvad han gör sig artig emot gubben. Almqvist (1842). — [jfr d. vær saa artig] (mindre br.) i uttr. var så artig, var så god l. snäll. Gustaf nedanför verandan. .. Hvad är det frågan om? Kammarherrn. Var så artig och kom upp! Michaelson Ungkarlsh. 140 (1892).
b) (numera föga br., hvard. med en viss skämtsam anstrykning) om förhållande l. konkret sak: angenäm, behaglig, ”skön”; stundom närmande sig bet.: läcker, delikat. Ack middag, som nu nalkas, / Du rör min fina smak! / Båd hog och tunga svalkas / Af mången artig sak. Dalin Vitt. II. 6: 10 (1740). Huru mycket änn Hans Vördighet må ropa: / Rikdom är blott grus, förgänglighet och mull; / Är det likaväl rätt artigt, att tillhopa / Ha en samlad fyrk af några tunnor gull. Wadman Saml. 1: 112 (1830). Penningar äro alltid artiga att hafva. Dalin (1850). Petersson Tibull. 70 (1860).
c) [jfr ä. d. en fortælling, som er heel artig, holl. een aardig feest samt wilt gij dit reisje met ons medemaken? Dat zou aardig zijn] (numera föga br.) om handling l. sysselsättning l. händelse l. om berättelse, skrift o. d.: underhållande, roande, intressant; treflig, rolig, nöjsam; lustig, munter. Skämt, och all artige Pussar (dvs. puts, upptåg). Stiernhielm Herc. 96 (1668). Åh .., nu lär Argus bli öfvermåttan artig til NyÅret. Dalin Arg. 2: 1 (1734, 1754). Nå det var rätt artigt att vi råkas här, / Min goda Granqvinna! C. I. Hallman 12 (1783). Vid din läsning, lemna det som endast kan vara artigt och nöjsamt at veta, men sök förnämligast det, som rör och förbättrar hjertat, och som uplyser förståndet. Liljestråle Kempis 36 (1798). Förmodligen läser Cousine då historien? — det är visst ett rätt artigt studium. Bremer Fam. H* 1: 180 (1831). En artig roman, berättelse, historia. Dalin (1850). En artig och mycket omtyckt poetisk lek var gåtan. Strindberg Sv. folket 1: 44 (1882). — iron. om ngt för ngn (synnerligen) obehagligt l. oangenämt osv.: ”angenäm”, ”treflig”. Livijn S. skr. 1: 404 (1824). Carlén Repr. 431 (1839). Inom sig tänkte han: det ser ut att bli just ett artigt äfventyr. Topelius Fält. 3: 64 (1858).
d) (†) vacker, ”härlig”. Friheten är dock en artig sak. Lindfors (1815). Om jag med kritikens fackla / Har stört, kanske, en artig ungdomsdröm, / Det vore okärt. Atterbom LÖ 2: 268 (1827, 1854). Hon .. blickade på honom så svärmiskt, som om hon skådat in i en hel, lång och artig framtid. Almqvist Grimst. 12 (1839).
4) [jfr d. men at dreje kanoner af is — er noget endnu artigere, t. das ist doch artig, sie verdammen mich ohne mich gehört zu haben] (numera föga br.) om ngt som väcker ens intresse l. lockar ens nyfikenhet l. öfver hufvud verkar frapperande o. öfverraskande: som är af (ett visst) intresse, intressant, märklig; äfv. (ofta med mer l. mindre ironisk anstrykning) om ngt som väcker l. är egnadt att väcka förvåning: märkvärdig, egendomlig, kuriös, underlig, sällsam. Elliest äro medh Ympningar åthskillige artige Stycken. Risingh Landb. 42 (1671). Denna artiga (run-)Stenen. Rudbeck Atl. 2: 499 (1689). En liten artig händelse. Nordberg 1: 471 (1740). Här ha vi åter en ny halfmetall, det är artigt at han (dvs. J. K. F. Meyer) och Bergman nästan just på en och samma tid uptäckte densamma. Scheele Bref 400 (1781). Et ganska artigt document .. är följande förteckning på de Skånske Säterier och Gårdar. Sjöborg Saml. t. Skånes hist. 38 (1801). I öfrigt är det artigt att se, huru mången förborgad andemening, hvarom författaren aldrig vetat det minsta, kritiken inlägger i poesien. Tegnér 6: 21 (1826). Livijn S. skr. 2: 347 (c. 1840). Agardh (o. Ljungberg) Stat. II. 1: 155 (1854).
5) gm sinnrikhet, fyndighet o. d. tilltalande.
a) [jfr ä. d. det faldt hannem ind aff hans egne artige tanker (Vedel)] (numera föga br.) om sak: som vittnar om kvickhet, fyndighet, skarpsinne o. d. — särsk.
α) [jfr d. et artigt indfald, at spille een et artigt puds, holl. een aardige woordspeling] om (enstaka) tanke, infall, påhitt o. d.: fyndig, kvick, sinnrik; spirituell. Machina .. Artigt påfunnen list, behendigt bedrägerij. Lex. Linc. (1640). Denna Gåta är heel artig. Rudbeck Atl. 1: 215 (1679). Invånarena (i Holland) .. äro .. lustige och hafva artige infällen. Lenæus Hübner Geogr. 141 (1738). Då kom an på, at veta artigt raillera. Kalm Resa 3: 488 (1761). Det var et artigt svar; .. eine geschickte, feine Antwort. Möller (1790). Ett gladt och artigt skämt. Fahlcrantz 2: IX (1825, 1864). Tranér Anakr. 188 (1833). Spela någon ett artigt spratt. Dalin (1850). — jfr: Celador .. förer en artig penna. Dalin Arg. 1: 334 (1733, 1754).
β) fyndigt hopkommen, ej illa utfunderad (maxim o. d.); träffande (anmärkning); (ganska) skarpsinnig (anmärkning, fundering o. d.); sinnrik (uppfinning, inrättning o. d.). En gammal Munkbook, som .. Menniskiones lefwerne ganska artigt beskrifwer. Forsius Spec. A 2 a (1620). Rel. cur. 267 (1682). Herr Professor Ihre har med en Svänsk Heroisk vers artigt visat, huru litet reglorna af den Latinska Verskonsten skicka sig med den Svänska. Hof Skrifs. 282 (1753). Lundius har .. anfört åtskilliga artiga anmärkningar, om dessa Konungarnes Spekingar (dvs. rådgifvare). Schönberg Bref 1: 20 (1772). En mera ny och artig invention. Lenngren 178 (1793). En till transport af vinsäckar bestämd vagn .. försedd med en artig inrättning (för utminutering af vinet). Palmblad Fornk. 2: 111 (1844). Små artiga konster. Dalin (1850). — [jfr nt. dat's 'n aarigen snakk, holl. dat is een aartige vraag] iron. om ngt (synnerligen) dumt l. enfaldigt osv. Lindfors (1815). Minsann, en artig fråga. Almqvist (1842). Dalin (1850).
b) [jfr holl. je zoekt aardig te wezen en't mislukt je] (knappast br.) om person: kvick, fyndig, spirituell. Den, som sådant i andras närvaro gör (dvs. gör spe af den enfaldige), säger i sit hjerta: Si, huru artig, qvick och förståndig jag är! Tessin Bref 2: 137 (1754). Artig .. i tal, infällen: ingeniosus; facetus; .. festivus; .. argutus; acutus; salsus. Lindfors (1815).
6) gm sitt utseende o. d. tilltalande.
a) [jfr d. en gandske artig pige, holl. een aardig meisje, t. ein artiges mägdlein (Stieler)] (numera knappast br.) om person, i sht barn l. ung kvinna: som har ett behagligt, tilltalande yttre; vacker, täck; näpen, ”söt”, förtjusande. I thet han (dvs. Hercules) altså går .. / Trippar ett artigt Wijf, doch lätt af later, och anseend (dvs. utseende), / Til honom an. Stiernhielm Herc. 5 (1668). Lindfors (1815). Vi bli ett artigt par. Atterbom Lyr. 1: 145 (1815). Det är ett litet alltför artigt barn. Dalin (1850). — [jfr fr. vous êtes un gentil garçon, compagnon] iron. om ful, löjlig o. frånstötande person: ”vacker”, ”snygg”, ”fin”. Jo, min själ, en artig figur att få till man. Kexél 1: 64 (1776; om en gammal löjlig advokat). Dalin (1850).
b) [jfr ä. d. paa artig danske riim oc skaldre-viis udføre, holl. welk een lief en aardig liedje! aardige bloempjes, t. ein sehr artiger kleiner fuss, Darmstadt hat eine artige lage] (numera mindre br.) om sak l. sakligt begrepp l. (mindre) växt l. djur: vacker, täck, småtäck, näpen, nätt, behaglig. Roser och artige blommor. Stiernhielm Bröll. 8 (c. 1650). (En adertonårig flicka) upbeenar nett sit hår, / Och lagar, at alt artigt står, / Band, Kraga, Knytning, Ärmekruus, / Förn som hon går utur sit Huus. Lucidor Hel. P p 3 b (c. 1674). En sådan liten artig Fogel, som denna lilla Röd-Stierten är. Lagerström Bunyan 2: 52 (1727). 6 man i dansen, är en artig dans, då han färdigt göres. Linné Ungd. 2: 350 (1734). Kongsbacka, en liten sjöstad af artig belägenhet i anseende till sina vatten. Tidström Resa 1 (1756). En luktflaska eller annan artig nipp. J. Wallenberg 281 (1771). Jag minns ej mera slutet af den visan; / Hon är rätt artig. Atterbom LÖ 1: 154 (1824, 1854). Läsaren finner här .. artiga verser, som bevisa, att han (dvs. författaren) icke saknade anlag. Fahlcrantz 2: IX (1825, 1864). ”Det var en alltför artig pjes”, sade hon. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 29 (1832; i fråga om en fyrväppling). Han har en rätt artig stil. Dalin (1850). Den artiga (växten) Suriana maritima. A. T. Goës i Ymer 1882, s. 164. (Det utställda konstverket) är en liten artig grupp i brons, men icke mera. C. R. Nyblom i PT 1902, nr 92 A, s. 3.
7) [bet. utvecklad ur 2 o. 3] förekommande, förbindlig.
a) om person: som visar sig höflig, uppmärksam o. förekommande (mot ngn); uppmärksam, förekommande o. förbindlig i sitt sätt att vara (mot andra); ofta med ett visst bibegrepp af konventionalism o. yttre sken (som ej utgör ett uttryck för hvad man innerst tänker l. känner); jfr GALANT. En (mycket l. ytterst) artig man. En artig kavaljer, värd. Vara artig mot damer, mot alla. Mången af Flickor om vintren är tvär, / Som vänlig och artig om Sommaren är. Envallsson Slåtter. 5 (1787); jfr 3 a. Tegnér 5: 322 (1823). Ny-Perserne äro .. i sitt umgänge artige, ända till öfverdrift. Palmblad Handb. i geogr. 1: 95 (1826). Att jag litet kurtiserar, / att jag artig är mot könet, / det är blott mitt sätt att vara! Sturzen-Becker Sångmö 175 (1844). Ni är mera artig än uppriktig, då ni kallar mig kapten. Ty om ni tagit ringaste kännedom om min obetydliga person, så vet ni säkert, att jag ännu icke hunnit kaptens-graden. Sander Fog. 45 (1871). Alla berömde de utmärkta föräldrarne till de artiga och flitiga barnen, som .. alltid helsade så höfligt. Strindberg I vårbrytn. 1: 167 (1877, 1881). (Personer) som visa sig artiga endast af undergifvenhet för etikettens lagar. Hagdahl Fråga mig 175 (1883). E. C. Tegnér Sv. bild. 152 (1896). Direktören var själfva älskvärdheten, belefvad, artig och frikostig. Hagfors Dagens hjälte 147 (1901). jfr: Den höflige visar andra aktning; den belefvade visar denna aktning med ett passande iakttagande af bruk och sedvanor; den artige äger jämte belefvenhet lätthet, att på ett interessant och förbindande sätt yttra sig. Lidbeck Anm. 311 (1798); jfr 3 a, 5 b.
b) om handling, yttrande, sätt osv.: som röjer höflighet o. uppmärksamhet (mot andra), förekommande, förbindlig; ofta med ett bibegrepp af konventionalism. En artig hälsning, bugning. Ett artigt bref, svar. Han hälsar alltid så artigt. Vi välkomnades på det artigaste. Sophi bjöd honom i .. artiga ordasätt att bli qvar vid Hofvet. Kexél 2: 39 (1781). Män af förtjenst kunna umgås utan att säga hvarandra ett artigt ord. Leopold 3: 202 (1795, 1816). Låt se, att artigt du för gästen niger. Stagnelius 1: 566 (1823). Vid den nödvändiga omsorgen att förskaffa sig artiga manér och välja förståndiga ord, bör man noga vakta sig att ej synas tvungen och affekterad. Handb. om d. goda tonen 56 (1827). Vi blefvo här ganska artigt emottagne .. af Värden. Gosselman Col. 1: 35 (1828, 1830). Hans .. artiga sätt att vara och tala. Bremer Hem. 1: 21 (1839). Rydberg Vigg 7 (1875, 1883). Det är ej nödvändigt att aftaga handsken för att taga ett fruntimmer i hand, om den är ren och fin. Artigare är likväl att göra det. Sättet att vara 15 (1879). Om kylig dryck, som läskar, / Hon artigt ber. Bååth På gr. stigar 42 (1889). Svenskens höga uppskattande af ett artigt och tillmötesgående umgängessätt är väl bekant. Sv:s land o. folk 129 (1901).
8) [jfr holl. een aardig kapitaaltje, hij bezit eene aardige bibliotheek, t. eine artige bücher- und kartensammlung, ein amt mit einem artigen auskommen; bet. är möjl. utvecklad ur 6 l. ansluter sig i alla händelser närmast till denna bet.] (numera mindre br., med en viss hvardaglig anstrykning) ganska stor l. riklig l. rikhaltig l. omfattande, som icke är att förakta, ansenlig, respektabel, betydande, betydlig, afsevärd, aktningsvärd, ”vacker”; stundom: ”hederlig”; i sht med afs. på ett pluralt begrepp; numera gärna föregånget af ganska l. rätt. Han har lyckats skrapa ihop en rätt artig förmögenhet. Der (i kistan) kunde packas in en artig mängd af kläder. Livin Kyrkost. 66 (1781). Förmodligen har vid detsamma (bordet) druckits artigt af de sköna Rhenska vinerna. Beskow Vandr. 1: 204 (1833) [jfr fr. il boit gentiment]; jfr b. Hon .. (hade) fått en artig gåfva. Almqvist Grimst. 25 (1839). Det kostar minsann rätt artigt, att resa. Börjesson Solen sjunker 40 (1856). (Uppförandet af slottet) hade kostat honom artiga summor. Topelius Fält. 5: 136 (1867). En artig samling af (simfåglar). Böttiger 5: 24 (1867, 1874). En ganska artig lista kulturväxter. Elfving Kulturv. 4 (1895). Svensén Sverige o. dess grannar 31 (1901). — (numera föga br.) artigt i substantivisk anv., åtföljdt af prep. med. Eneman Resa 1: 106 (1712). I år har han fått ganska artigt med säd. Dalin (1850, under artigt). — särsk. med tanken på det plurala l. kvantitativa mindre tydligt framträdande:
a) ansenlig, duktig, försvarlig, (icke o)betydlig. Gubben satte hop artiga osanningar, och var i stånd att utdraga en sex qvarters historiestump till en hel kabellängd. J. Wallenberg 154 (1771). Han har artiga insigter. Weste Werther 10 (1783, 1796). Slagsmålet .. slutades med några rätt artiga blodviten. Gumælius Th. Bonde 73 (1828).
b) adv.: med besked, ordentligt, duktigt, grundligt. Det tål, att tänka artigt på. Thomander Skr. 3: 246 (1826). Jag blef artigt snäst (dvs. fick en ordentlig afsnäsning), må du tro. Crusenstolpe Mor. 1: 281 (1840). Det sjuder och kokar ganska artigt där ute (på fjärden). AB(L) 1901, nr 197, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content