SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OCKEL ok4el l. 32, m. l. r.; best. ockeln; pl. ocklar ok3lar2; l. OCKLA ok3la2, f. l. r.; best. -an; pl. -or; äv. OCKLE ok3le2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(ockel (okk-) c. 1600 osv. ockla (åck-) 1684 osv. ockle 1901. okel 1888. okla 1888. ukel 1732 (: Laxukel))
Etymologi
[sv. dial. (Norrl.) ockel; möjl. urspr. betecknande den fortplantningsdugliga formen av havslaxöringen l. dess yngel o. besläktat med nor. dial. okl, yngel, okla seg, föröka sig, till stammen i ÖKA, v., o. VÄXA]
(i vissa trakter, i sht i Norrl.) benämning på viss varietet av laxöring, havsöring, havslaxöring, ”börting”, ”börsting”. Bureus Suml. 40 (c. 1600). Molin FrÅdal 73 (c. 1895). SvUppslB 16: 1088 (1933; angivet ss. lokal benämning). — jfr BLANK-OCKLA, LAX-OCKEL.
Spoiler title
Spoiler content