SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
ODÅD ω3~2d, n. ((†) f. UHiärne Vitt. 90 (1665)); best. -et; pl. =.
Ordformer
(odåd (-dh) 1665 osv. odäd 1739)
Etymologi
[jfr d. udaad, nor. udåd, isl. údáð, f., mnt. undāt, ffris. undēd, f., fht. o. mht. untāt (t. untat, f.), feng. undǣd; av O- 2 o. DÅD]
(i skriftspr., ofta arkaiserande) ond handling, missgärning; ogärning, illdåd. UHiärne Vitt. 89 (1665). (Att Tiberius räddat det romerska riket) är man böjd att glömma för hans odåd. Rydberg RomD 26 (1877). Rig 1935, s. 69.
Ssgr: A (†): ODÅDIS-DRÄNG. [efter fsv. odädhis dränger] jfr odåds-man. HSH 40: 297 (1727; om anonym nidskrivare).
B (numera bl. arkaiserande, mera tillf.): ODÅDS-FOLK. koll., om illgärningsmän l. missdådare. Säve Yngl. 34 (1854). Från fastlandet kommer det bara tjuvar och odådsfolk. Heidenstam Svensk. 2: 141 (1910).
-MAN, m. ogärningsman, missdådare. Fornv. 1934, s. 109.
Spoiler title
Spoiler content