O- ssgr (forts.):
OFRESTAD, p. adj. [fsv. ofrestadher]
1) (numera bl. tillf., bygdemålsfärgat l. i vitter stil) som icke försökts l. prövats l. satts på prov, som icke försöksvis använts; äv.: som ngn icke inlåtit sig på l. försökt sig på; jfr fresta I 1. Verelius 193 (1681). Kakus, som ville / Intet skändeligt brott eller svek ofrestade lemna. Adlerbeth Æn. 203 (1804). Bättre ofrestat än illa gjort. Ström SvenskOrdspr. 320 (1926). särsk. (†) närmande sig bet.: icke provad; jfr fresta I 1 a ε. Ofrestad klädning. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (†) om person: som icke (l. i ringa grad) prövat på ngt; oerfaren; jfr oförsökt 3. Lindfors (1824).
3) (numera bl. tillf.) som icke utsatts för l. känt lockelse l. dragning till ngt, som icke frestats (se fresta I 2); i äldre språkprov stundom svårt att skilja från 1 o. 4. Satanas lät ock wår förste Moder Ewa icke wara ofrestat, tå han henne ensam fann. JPGothus EHeldin B 4 a (1636). Ofrestade af behofvet. Wallin Rel. 2: 127 (1820, 1827). (Man) går helt lugnt och ofrestad förbi (butiksfönstren). Ramsay Barnaår 5: 58 (1905).
4) (†) icke ansatt l. angripen; icke hemsökt l. plågad; jfr fresta I 3. Att ther Engelland bleffve Skotterne öffvermechtig, skulle och vij eij bliffva ofrästade. RP 8: 120 (1640). Imedlertid hade de Fästningarne både på sidan och på ryggen, som eij skulle låta dem passera ofrästade. HSH 3: 195 (1713).
