SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
OFRIAT, p. adj. n. sg. (numera bl. tillf.) i substantivisk anv., liktydigt med: att icke ha friat, förr möjl. äv.: att icke ha vunnit ngn hustru; jfr fria, v.2 1, 2. Ofrijadh håls för frijheet .. (dvs.) Dhen ensam är, han råder och allena om sitt. Grubb 609 (1665). —
OFRID(A), se ofred(a). —
OFRID(L)IG, se ofred(l)ig. —
OFRIDSAM 3~02 l. ~20 l. (numera föga br.) OFREDSAM3~02 l. ~20. [fsv. ofridhsamber (Mecht. 245 (i bet. 3))]
1) som icke vill hålla fred; benägen för strider l. tvister; stridslysten, trätgirig, grälsjuk, stridig o. d.; äv. i utvidgad anv., om uppförande o. d.: som vittnar om dylik egenskap. PErici Musæus 1: 75 b (1582). Sturske och ofredsamme underhafvande. TurÅ 1909, s. 136 (1777). VDAkt. 1783, nr 161 (om uppförande). Sjöberg Kvart. 436 (1924). jfr (bildl., †): Hiertskått å hiernbrått ihop: twå ofredsamma ledsamma syslor. Runius (SVS) 1: 289 (1713); jfr 3.
2) (†) som innebär l. utmärkes av strider l. misshälligheter l. krig o. d.; äv.: krigisk (se d. o. 2), krigs-, ofreds-. RA I. 2: 264 (1568). I ofridsam tijd tiänte en (av adelsmännen) under Schweden. Bolinus Dagb. 33 (1668). Hagberg Pred. 1: 45 (1814).
3) (†) som icke har lugn; uppfylld av oro l. strid o. d., orolig. Jtt ofridsamt samwet. OPetri 1Post. 31 b (1528). Wallin 2Pred. 1: 168 (1821).
Avledn.: ofridsamhet l. (numera föga br.) ofredsamhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) till 1. BL 9: 84 (1739). —
OFRIND(LIG), se ofryn(lig).
Spoiler title
Spoiler content