SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
OFRÄLSE ω3~fräl2se, n.; best. -et.
Ordformer
(ofrälse (-ällse o. d.) 1622 osv. ofrälsi 1593 (: ofrelsis Bonde))
Etymologi
[fsv. ofrälse, ofrihet; jfr isl. úfrelsi, ofrihet; av O- 1 o. FRÄLSE, sbst., l. avledn. av OFRÄLS]
1) (†) ofrihet; träldom; jfr FRÄLSE, sbst. 3, OFRÄLS 1. Stiernhielm Fateb. B 3 b (1643). (Islänningarna, som förbjudits resa hem från Norge, tyckte) at emot them blef en .. swår obillighet föröfwad, klagandes .. öfwer thetta sit ofrälse. Peringskiöld Hkr. 1: 634 (1697; isl. orig.: ufrelse). Strinnholm Hist. 2: 253 (1836; isl. orig.: ufrelsi); jfr 2.
2) (†) saknad av frihet från utskylder till kronan (för gods l. hemman o. d.), skattskyldighet; äv. om samhällsställning som åtföljer (l. urspr. utmärkts av) dylik skattskyldighet, oadligt stånd; särsk. i uttr. gifta sig l. avla barn o. d. i ofrälse, gifta sig osv. med oadlig person; jfr FRÄLSE, sbst. 5, OFRÄLS 2. (Adlig ogift kvinnas l. änkas) barn som hon i ofrälse afler, ware skildh widh alt Jordegodz arff. Schmedeman Just. 217 (1622). Stiernhielm Fateb. C 1 b (1643). Hennes syster är .. gift i ofrälse. Forssell Hist. 1: 123 (1869; efter handl. fr. 1576).
3) (numera nästan bl. om ä. förh.) sammanfattande, om oadliga personer l. de oadliga stånden; jfr FRÄLSE, sbst. 8, OFRÄLS 2. Wedberg 1HD 489 (i handl. fr. 1789). Skulle platserna (i högsta domstolen 1789) fördelas lika mellan frälset och ofrälset? Därs. 13 (1922).
Ssgr (numera nästan bl. om ä. förh.): A: (2, 3) OFRÄLSE-DOTTER. (†) dotter av oadliga föräldrar. Serenius Hh 1 a (1734). —
(2, 3) -FOLK. (†) sammanfattande, om personer som icke tillhöra adeln, (de) ofrälse. Serenius H 4 b (1734). Börjesson E14 69 (1846). —
(2, 3) -GIFTE. (†) om adlig persons gifte med oadlig. Schmedeman Just. 638 (1672). —
(2) -GODS. (†) gods som icke åtnjuter frälsefrihet l. är av frälse jordnatur. FörarbSvLag 1: 69 (1689). Lindfors (1824). —
(2) -HAMMARE. (ofrälse- 1696 osv. ofrälses- 1726) (förr) stångjärnshammare utan frälsefrihet; motsatt: frälsehammare. Bergv. 1: 482 (1696). —
(2) -HEMMAN. (†) jfr -gods. Nordforss 2395 (1805). Lindfors (1824). —
(2, 3) -HUSTRU. (numera bl. tillf.) hustru till ofrälse person. Olivecrona LagbGift. 55 (1851). —
(2) -JORD. (†) jord som icke är av frälse natur. Bergv. 4: 257 (1805). —
(2, 3) -KVINNA. (ofrälse- 1681 osv. ofrälses- 1636) (numera bl. tillf.) kvinna av ofrälse stånd. Schmedeman Just. 222 (1636). —
-MAN, se d. o. —
(2, 3) -PERSON. (†) ofrälse person. LMil. 1: 194 (1683). PH 1: 305 (1721). —
(2, 3) -SLÄKT. oadlig släkt. —
(2, 3) -STÅND.
1) (numera knappast br.) oadlig samhällsställning, oadligt stånd; äv. (i sht i sg. best.) konkretare, sammanfattande, om de samhällsklasser l. personer som icke tillhöra adeln. PH 4: 2873 (1749). DA 1793, nr 284, s. 2 (sammanfattande). Lindfors (1824); jfr 2.
2) (förr) om vardera av de tre ofrälse riksstånden; särsk. om varderas samling representanter vid ståndsriksdagarna; i sht i pl. Lagerbring 1Hist. 4: 410 (1783). SvRiksd. I. 3: 325 (1933; om ä. förh.).
B (†): (2, 3) OFRÄLSES-BONDE. bonde som icke är frälsebonde; jfr krono-, skatte-bonde. Schmedeman Just. 106 (1593). —
-HAMMARE, -KVINNA, se A. —
-MAN, se ofrälseman. —
(2, 3) -OFFICERARE. officer av ofrälse stånd; anträffat bl. i pl. LMil. 1: 87 (1681).
Spoiler title
Spoiler content