OFRÄLSE ω3~fräl2se, adj. oböjl.
(utom i fråga om ä. förh. numera bl. mera tillf.) som icke tillhör frälset (se FRÄLSE, sbst. 7, 8); oadlig; äv. i utvidgad anv., med sakligt huvudord: som tillhör l. utmärker l. har avseende på oadlig(a) person(er). De ofrälse stånden, (förr) präste-, borgar- o. bondestånden. Ofrälse släkter. Att frelses änkia eller jungfrw hafwer tagit ofrälse man. CivInstr. 44 (1618; möjl. ssg). (Hon) togh ofrelse giffte. BraheBrevväxl. II. 1: 33 (1646; möjl. ssg). Tå .. enthera maken begiärdt skilnad i ofrälse bo. RB 25: 4 (Lag 1734). Juliana, glöm aldrig din adliga ätt, / Lägg borrt dina ofrälse miner. Lenngren (SVS) 2: 223 (1798). Ingen ofrälse man hade ännu (1856) blifvit beklädd med excellensvärdigheten. De Geer Minn. 1: 151 (1892). Det skulle vara bra roligt att en gång få trampa .. (herrgårdens) gräsmattor med egna ofrälse skor. Blomberg Än 217 (1939). — särsk.
b) i mer l. mindre substantivisk anv., övergående i bet.: oadlig person l. (koll.) oadliga personer; äv. bildl.; jfr FRÄLSE, adj. II a. Lucidor (SVS) 192 (1672). Kan en förnäm Grefvinna svara, / Med väl bevarad värdighet, / På en ofrälses artighet? Leopold 2: 454 (1802, 1815). Livijn 1: 396 (1824; bildl.). Lika många frälse som ofrälse skulle (vid sjökadettskolan 1761) samtidigt föreslås (till officerare). Ekstrand Karlbg 23 (1937).
