SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
OHI ohi4 l. å- l. ω-, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. =.
Ordformer
(ohi 1892, 1899. åhi 1909)
Etymologi
[jfr OHEJ]
I. interj.; använt för att markera rytmen i ett arbete l. i vågornas rörelse o. d. Där ute i villande hafvet, / där sjöarna skyhöga gå, / slottet Elsemoore ligger begrafvet — / ohej! ... ohi!. .. ohå! Fallström VDikt. 2: 35 (1892, 1899).
II. sbst.: ropet ”ohi”. Engström 2Bok 123 (1909); se för övr. under OHEJ II.
Spoiler title
Spoiler content