SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OHIAD, p. adj. (ohigad 1784. ohijad 1749) (†) icke besvärad l. trakasserad; jfr hia, v.2 Lind (1749). Dähnert (1784).
OHILL, OHILLUT, se ohäll, ohällig.
OHINDERLIG, adj.; adv. -en (RARP 4: 622 (1651), Stiernman Riksd. 1815 (1680)), -it (CivInstr. 311 (1626)), -t (Murberg FörslSAOB (1791)). [fsv. ohinderlicæ, adv. (SvTr. 2: 246 (1357))] (†)
1) som icke är till hinder l. i vägen, icke hindrande; jfr hinderlig 1. CivInstr. 311 (1626). Man bör försvåra för fienden afståndens bedömmande. Hvarje föremål som är ohinderligt för egen eld .. är härtill tjenligt. Hazelius Artill. 171 (1833).
2) som icke hindras l. kan hindras; ss. adv.: utan hinder; jfr hinderlig 2. RARP 3: 270 (1642). En majestätlig flods ohinderliga gång. Wallin Vitt. 1: 243 (1808). särsk.
a) ss. adv., övergående i bet.: obestridligt (?). Skepsbyggerijet, som hafwer ohinderligen den nyttan medh sigh, att (osv.). RARP 4: 622 (1651).
b) ss. adv., i fråga om äganderätt: utan klander. Stiernman Riksd. 1815 (1680).
OHINDERSAM. (†) = ohinderlig 2. Richardson Krigsv. 2: 249 (1741). Därs. 3: 291 (1749).
OHINDRAD, p. adj. [fsv. ohindraþer]
1) icke hindrad l. hejdad; jfr hindra 2. HSH 1: 19 (1527). Fröken Juliana, / Var vindögd och lång, gick med fötterna in, / Af födsel och ohindrad vana. Lenngren (SVS) 2: 223 (1798). Ohindrad in- och utförsel. Thyrén SvPol. 8 (1911).
2) (numera knappast br.) i fråga om klander mot l. tvist angående äganderätten till ngt: oklandrad; jfr hindra 3. OPetri Tb. 136 (1526). Erich Jönssonn och hans arfuinger skole ware effther thenne dagh aldeles ohindrett och oqualdh om för:ne Jord. UpplDomb. 2: 56 (1579). JB 15: 1 (Lag 1734).
OHINNLIG3~20, äv. 040, l. OHINNELIG3~200, äv. 0400, adj.; adv. -en (†, Atterbom PoesH 2: 7 (1848)). (-elig c. 17851898. -lig 1831 osv.) (i vitter stil) bildl.: som man icke kan hinna l. uppnå, oupphinnlig, ouppnåelig; jfr hinna, v.2 2 b. Thorild (SVS) 1: 175 (c. 1785). Klopstock .. (är) ohinnelig i inbillning och tanka. SP 1790, nr 138, s. 2. Det var icke ohinligt fjerran, det hon sökte. Hallström Purpur 107 (1895). Schiöler Jan. 33 (1928).
OHISKLIG. (-elig 1700. -lig 18051934) (numera bl. mera tillf.) förskräcklig, faslig, hemsk, hisklig; äv.: ofantligt stor, ofantlig, omåttlig; jfr o- 3. Natten dherpå wäxte en ohjskelig storm opp. KFÅb. 1912, s. 357 (1700). Hon klagar öfver en så ohisklig hetta. Lindegren 1: 110 (1805). De ohiskligaste svartmålningar. Söderberg SistB 180 (1934).
OHISTORISK.
1) som icke omtalas i historien; som icke spelat ngn roll i historien; varom man icke har ngn kännedom gm historien; som icke har ngn historia; jfr historisk 2 c, d. Atterbom VittH 155 (1845). De ohistoriska folkens statsbildande verksamhet. Hildebrand FörhistF 58 (1873). (Cavallin o.) Lysander 258 (1875). FoF 1941, s. 69.
2) som icke utgår från l. beror på vad som (värkligen) skett i äldre tider l. den utveckling som ngt genomgått; jfr historisk 4; särsk.: som icke överensstämmer med det som värkligen skett, icke sann; jfr historisk 4 a. Äfven ämnen .. ur de Spanska, Arabiska o. a. häfderna, blifva vanligen så ohistoriskt, så osannt behandlade att (osv.). Polyfem II. 43: 3 (1810). Sednare författare ha .. på ett ohistoriskt sätt bedömt Nordens klosterväsende. Brunius SkK 302 (1850). Det ohistoriska i din af evangelisterna berättade historia. Wikner Tank. 116 (1872). En ohistorisk folksägen. 2SAH 50: 352 (1874). AntT XX. 2: 9 (1914). Beckman SprL 6 (1918).
Avledn.: ohistoriskhet, r. l. f. (mera tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara ohistorisk. Östergren (1933). särsk. till 2; äv. konkret. Begå .. en ohistoriskhet. Almqvist SvSpr. 239 (1840). SvBL 5: 27 (1864).
OHITTLIG. (-elig 1715. -lig 16981791) (†) som man icke kan finna l. upptäcka, som det är omöjligt att finna osv.; jfr hitta, v. 1, 2. Granatenflycht Penn. 5 (1698). Murberg FörslSAOB (1791).
OHJÄLPBAR, adj. (†) som icke kan avhjälpas, ohjälplig (se d. o. 3). Själen .. faller .. tillbaka .. i sitt medvetna, ohjelpbara elände. Wallin 1Pred. 2: 69 (c. 1830).
OHJÄLPLIG3~20, äv. 040, förr äv. OHJÄLPELIG (ohje´lpelig Weste), adj.; adv. -en (Wallin 1Pred. 2: 28 (c. 1830) osv.), -t. (-elig 17581824. -lig 1791 osv.)
1) som icke kan hjälpas, som man icke kan giva ngn hjälp; om ngt sakligt: som icke kan upphjälpas l. förbättras; hopplös. Murberg FörslSAOB (1791). I denna belägenhet hade jag varit alldeles ohjelplig, om icke (osv.). Castrén Res. 1: 143 (1842). Hans affärer äro ohjelpliga. Cavallin (1876). Den mägtige vore en dåre, om han spilde magtens medel för att hjelpa den ohjelplige. 2SAH 55: 160 (1878).
2) (numera knappast br.) som icke kan hjälpa sig l. reda sig själv, hjälplös. Presidenten (var) något ohjelplig med att sköta sig sjelf. Bremer Pres. 323 (1834).
3) som icke kan avhjälpas, som man icke kan råda bot på l. för; som man icke kan ändra l. rätta o. d. En ohjälplig förlust, skada. Murberg FörslSAOB (1791). Nederlaget blef ohjelpligt. Malmström Hist. 2: 323 (1863). Detta var ohjälpligt. Detta kunde aldrig botas, aldrig göras ogjort. Lagerlöf Troll 2: 47 (1921). särsk.
a) (†) övergående i bet.: oerhört svår l. besvärlig. En svår och ohjelpelig vind. Loenbom Stenbock 2: 241 (1758).
b) (†) om sjukdom: obotlig; om sår: oläklig. Almqvist DrJ 106 (1834). VexjöBl. 1842, nr 4, s. 1.
c) (†) i uttr. ohjälplig av ngt, som icke kan avhjälpas av ngt. Den stora, af menniskomakt ohjelpliga nöden. Wallin 1Pred. 3: 139 (c. 1830).
d) ss. adv.: på sådant sätt att det icke kan avhjälpas l. ändras; definitivt, oåterkalleligen; äv.: oundvikligt. Saken är ohjelpligt förlorad. Murberg FörslSAOB (1791). (Han) var .. ohjelpligt enfaldig. 2SAH 12: 353 (1827). Nu var det ohjälpligt slut med de soliga middagstimmarna. Hellström Storm 180 (1935). särsk. (mindre br.) i utvidgad anv., utan tanke på ngt ofördelaktigt, övergående i bet.: ofantligt, mycket; stundom övergående i bet.: fullständigt, alldeles. Hon var ohjelpligt täck. Benedictsson FruM 279 (1887). En ohjälpligt klok karl var det. Koch Timmerd. 23 (1913). Det är ohjälpligt påtagligt, att (osv.). Nordenstreng EurMänRas. 114 (1917).
4) övergående i bet.: oduglig, ”omöjlig”. VDAkt. 1790, nr 185. Hexametern (i Ingelmans dikter) är ohjelplig. SvLittFT 1835, sp. 569. En ödslig, äfven för cykel ohjälplig väg. TurÅ 1907, s. 213.
5) som icke kan ändras, som icke låter ändra sig, ”obotlig”; om person: som icke frångår sin mening l. uppfattning l. sitt levnadssätt, ”inbiten”; om vana l. föreställning o. d.: fastgrodd, ingrodd. Frey 1850, s. 238. Ammianus Marcellinus är ohjelplig hedning, men präktig soldat. Rydberg Ath. 64 (1859). Han fick ett av sina ryck av ohjälpligt sanningssägande. Siwertz Sel. 2: 184 (1920).
6) om person: som man icke kan komma till rätta med, som icke vill ta reson. För ohjelplig förklaras hvar och en, som understår sig att tvifla på den nya visheten. Tegnér (WB) 3: 153 (1817). Söta far var så rasande ohjälplig, då han talade henne till rätta, att hon höll på att bli ond igen. Lagerlöf Liljecr. 61 (1911).
Avledn.: ohjälplighet, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara ohjälplig; äv. konkretare; särsk.
1) till 1. Murberg FörslSAOB (1791). (Merkantilismen har) bragt handeln och näringarna till heder och anseende i en tidpunkt af ekonomisk ohjelplighet. Forssell Stud. 1: 137 (1868, 1875). Högberg Baggböl. 1: 206 (1911).
2) (numera föga br.) till 2: hjälplöshet. Wallin 1Pred. 2: 101 (c. 1830). En ohjälplighet i det praktiska som (osv.). Östergren (1933).
3) till 4: otymplighet, ”omöjlighet”. Om man frånser den komiska ohjälpligheten i denna tyska Tragœdia, så (osv.). Schück Shaksp. 2: 74 (1916).
4) till 5, 6. Jag medgaf (vid politiska tvister med Elgström) den störtade konungens ohjelplighet, revolutionens (av år 1809) oundviklighet. Atterbom Minnest. 2: 114 (1847). SvRiksd. I. 1: 83 (1931).
OHJÄLPSAM3~02, äv. ~20. (-hjälp- 1603 osv. -hjälpe- 16311731)
1) icke hjälpsam l. tjänstvillig, ovillig att lämna hjälp; jfr hjälpsam 1. Balck Es. 134 (1603). En sådan, som är ohielpsam emot then nödstelta må intet tenckia, at han elskar Gud. Swedberg Cat. 74 (1709). Hofberg SvFolksägn. 100 (1882).
2) (†) oeg., om vind l. väderlek l. årstid: otjänlig; besvärlig, hinderlig. Broman Glys. 1: 390 (1723). Ohjelpsamma vintrar. Wrangel Räm. 216 (i handl. fr. 1824).
Avledn.: ohjälpsamhet (ohje´lpsamhet Weste), r. l. f. till 1. Murenius AV 57 (1640).
OHJÄLPT, äv. OHULPEN, p. adj. (-hjälpt (-hie-, -hje-) 1619 osv. -holpen 1541 (: oholpna, pl.)1582 (: oholpne, pl.). -hulpen 1585 osv. -hulpt 1923 (i vers))
1) som icke blivit hjälpt l. erhållit hjälp i nöd l. fara o. d.; jfr hjälpa, v. 1. Enkior haffuer tu lätit gå oholpna. Job 22: 9 (Bib. 1541). Aldrig gick någon ohulpen från hennes dörr. Linder Tid. 219 (1924).
2) som icke erhållit hjälp i o. för utförande av visst arbete o. dyl. l. uppnående av visst syftemål o. d.; jfr hjälpa, v. 3. Handelen blifver i ett nedslagit tilstånd, så länge jordbruket lämnas ohulpit. Fennia XVI. 3: 53 (1761); jfr 1. Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa af bördan. 2Mos. 23: 5 (öv. 1893).
3) (†) icke främjad l. understödd, icke förd framåt; jfr hjälpa, v. 6. Nu är min förmögenheth .. blifven mykit svagh .., at jagh nu .. nödgas .. släppa .. (min sons) studia, mitt i hans ungdoms lopp, ohulpna. OxBr. 12: 593 (1644).
4) (†) om missförhållande o. d.: icke avhjälpt; jfr hjälpa, v. 9, avhjälpa 6. Schönberg Bref 2: 11 (1778). Alle klagade däröfver, alle sköto skulden på hvaran, och likväl blef det ohulpet. Därs. 291 (om bristfälligheten i K. XI:s bokliga kunskaper).
OHJÄRTLIG. (†) icke hjärtlig l. vänlig l. välvillig; jfr hjärtlig 4. Schück FUpsala 128 (cit. fr. c. 1730).
Spoiler title
Spoiler content