SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OHOJ ohoj4 l. å-, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. =.
Ordformer
(ohoj (ohåj) 1846 osv. å-hoj (å håj) 1842)
Etymologi
[jfr d. ohoj, t. ahoi, eng. ahoy, ohoy; jfr HOJ, interj. Jfr Ideforss PrimInterj. 1: 297 (1928)]
I. interj.; vanl. ställt omedelbart efter benämningen på det l. den som anropas; jfr HOAJ, HOJ, interj. I 2 a.
1) sjöt. anropsord varmed man påkallar uppmärksamhet av fartyg l. av ngn som befinner sig på större avstånd. ”Båt, ohoj — hvarifrån, hvarthän?” Carlén Ensl. 2: 277 (1846). Stortopp ohoj! Smith 280 (1917). Den prejande ropar: ”Skepp (båt) ohoj! Stoppa!” UnderbefIKustartill. 1945, s. 90.
2) i allmännare anv. av 1. Fosterlandsvänner ohoj! Något måste göras för vår svenska flottas säkerhet! Hedenstierna FruW 249 (1890). Ohoj alla vackra flickor i stan! Sjödin Undr. 130 (1910).
3) i arbetssång o. d. som markerar rytmen vid tungt arbete utfört ryck- l. stötvis av flera personer gemensamt; jfr II 1 nedan.
II. sbst.
1) ropet ”ohoj”; jfr I 3 ovan. Örnungen reddes till en ny färd på den klarnade böljan; manskapet skrek sitt muntra ”å-hoj!”. Carlén Rosen 495 (1842; i fråga om rodd). Det var knappast dager ute, när jag väcktes av ångvincharnas gnissel och arbetsbasarnas ohåj. Essén KessSthm 46 (1916).
2) (tillf.) larm, väsen, ”ståhej”. Det uppstår ett förfärligt ohoj, när lokföraren sätter till hela verket auf ein mal och hjulen börja leka slipsten med rälsen. Essén Vap. 137 (1917).
Spoiler title