OKVÄDE ω3~kvä2de, n.; best. -et; pl. -en
Etymologi
[fsv. oqväþi (ArbogaTb. 1: 31 (1455)), sannol. substantivering av en adjektivisk ia-stam med bet.: som icke får l. kan sägas (jfr isl. úkvǽði, -a, adj., mållös); ytterst till KVÄDA, v.2, i bet.: säga]
(numera i sht arkaiserande i skriftspr.) ärerörigt l. skymfligt l. smädligt tillmäle, skymford, skällsord, glåpord, okvädinsord; förr äv. dels: ärerörig l. smädlig tillvitelse, dels: okvädande. VRP 7/6 1736. (Vi) hafvom måst uthärda de falskasta, men ock svårasta oqväden. VDAkt. 1785, nr 37. Skulle någon .. med .. oanständiga ord öfverfalla them, som utmätningen förrätta, så plikte han .. En Rdr för oqvädet. VästmFmÅ 14: 67 (1815). Ackté Minn. 1: 140 (1925). — särsk. (†) i sådana uttr. som kasta okväde(n) på ngn, hava okväden emot ngn, smäda l. okväda ngn, tillfoga (ngn) okväden, smäda l. okväda (ngn). Frågades hustru Elin om hon på föregående sätt kastat oqväde på sin man? VDAkt. 1736, nr 32 (1735). PH 4: 2711 (1748: tilfogas). The emot .. Doctor Tilliander hafde utlåtelser och oqväden. VDAkt. 1749, nr 423.
Ssgr: OKVÄDES-ORD, se d. o. —
