publicerad: 1949
OKYNNIG ω3~ɟyn2ig, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(okyndig(h) 1635—c. 1750. okynnig (-gh) 1635 osv. okynnog 1749—1755)
Etymologi
1) (†) om människa: (av naturen) dålig l. omoralisk, syndig, ohederlig, lastbar; äv. om dylik människas beteende l. levnadssätt o. d.; särsk.: ”ful”; äv. ss. adv.; jfr OKYNNE 1. Schroderus Os. 2: 505 (1635). Om Brudens föräldrar förnimma sedhan om Brudhgumens Persohn at han okynnigh och oduglig Karl är, och (osv.). Barckhusen Cotossichin 154 (1669). At rätta och bättra sitt okyndige Lefwerne. Schmedeman Just. 1458 (1696). Ganska få menniskjor finnas så okynnige, at de til en början .. ville stjäla och röfva sig det de ärligen kunde förtjena. Calonius 3: 19 (1798). Lindfors (1824). — särsk.: obehärskad, otyglad, obändig. Schroderus Dict. 195 (c. 1635). Då .. fäderna på eftermiddagen tagit sig något till lifs, ertedde sig hr Thore något okyndig och slog näfven i vännebänken. Warholm Herdam. 1: 174 (cit. fr. 1679).
2) (numera bl. i anv. som kunna uppfattas ss. oeg. anv. av 3) om tamdjur: som har oarter; ondsint; som stångas l. bits; jfr OKYNNE 3, OKYNNES. MeddNordM 1897, s. 107 (1653). Okynniga kattor och tanklösa qvinfolk föda krukomakaren. Granlund Ordspr. (c. 1880). jfr (†): När strömmingen vid landet är okyndig, och vil gerna ränna långraden .. efter landet, så (osv.). VetAH 1748, s. 130.
3) som gör ohägn l. skada av lust att vålla förargelse l. trassel, som uppträder förargelseväckande l. hänsynslöst l. egensinnigt; i sht om barn l. halvvuxen ungdom; särsk.: som ställer till ”rackartyg”; äv. i utvidgad anv., om sak: som vittnar om dylika egenskaper; förr äv.: vanartig; i ä. språkpr. stundom svårt att skilja från 1. Okyndige och wanartige Barn. Rudbeckius Luther Cat. 84 (1667). Man far förbi .. eländiga kojor, möter trasiga, okynniga ungar och (osv.). Geijer Brev 25 (1809). Att lägga okynniga händer på en förfluten tids vördnadsvärda monumenter. Polyfem IV. 42: 1 (1811). Ett klander, som endast i ett par detaljer är behörigt, men annars rent okynnigt. VL 1895, nr 255, s. 2. FoF 1929, s. 92.
4) gäcksam, (skälmskt) retsam, ”odygdig”; som hittar på spratt l. driver med ngn. Grimberg VärldH 4: 340 (1930). Att lägga band på de okynniga infallen och den sprudlande vitaliteten. HågkLivsintr. 12: 229 (1931).
Avledn.: OKYNNIGHET, r. l. f. särsk.
1) (†) till 1: omoral, synd; äv.: brist på anständighet o. hyfsning, ”oskicklighet”; råhet; äv. om uppträdande som vittnar om dylika egenskaper. BoupptSthm 1670, s. 866, Bil. Fylleri och annan okyndighet. Rhyzelius Ant. 16 (c. 1750). Nordforss (1805).
Spoiler title
Spoiler content