publicerad: 1950
OM, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 705):
(I 12, III 10) OMBEKYMRA. (†)
1) refl.: bekymra sig l. vårda sig l. bry sig om (ngt). Gallius KGyllenstierna E 1 a (1645). Hvad åstunda .. (kvinnorna) sedan annat, och sig i detta lifvet ombekymra, än at kunna väl behaga och intaga manfolckens hierta och sinne. Lundberg Paulson Erasmus 35 (1728).
2) i p. pf.: som bekymrar sig l. vårdar sig l. bryr sig om l. fäster avseende vid (ngt). Widekindi KrijgH 451 (i handl. fr. 1612). (De skulle) ingen ting vara mer ombekymrade at hafva til hands och i beredskap än Svärd. Lundberg Paulson Erasmus 205 (1728). —
(I 1) OMBELÄGEN. (†) belägen omkring (ngt). At the ingen rättigheet hafwe til någhot Landskap, som them ombeläghet är. Schroderus Liv. 515 (1626). —
(I 1) OMBELÄGGA, v. (om- 1531—1929. vm- 1572)
1) placera sig l. befinna sig runt om (ngn l. ngt); omgiva (ngn l. ngt); omringa l. kringränna (ngn l. ngt); belägra (en plats); äv. bildl.; numera bl. ngn gg (starkt arkaiserande) i p. pf., dels: omgiven (av ngt obehagligt), dels: belägrad. Mess. 1531, s. C 1 a. Fete oxar haffua ombelagt migh. LPetri Psalt. 22: 13 (1560; Bib. 1917: omringa mig). En obeskrifweligh plåga, ett outhsägligit qwahl hafwer min sinnen så hårdt ombelagt, att (osv.). 2Saml. 1: 114 (c. 1669). Vår stad var ombelagd: doch intet anfall spordes. Kolmodin QvSp. 1: 222 (1732). (”Svinadrängen” klagar:) jag är af trynfä ombelagd. Karlfeldt FridLustg. 80 (1901). (Stegeholms borg) är särskilt bekant från femtonde seklet, / då den som oftast var ombelagd. Lundström Sjöfr. 140 (1929).
2) (†) i uttr. ombelägga ngn l. ngt med ngt, förse ngn l. ngt med ngt som omger honom osv. l. som täcker honom osv. runt om; äv. bildl. Tijn Konungsliga Spira och macht, / Är medh rettwijso ombelagd. Ps. 1572, Parabol. om samar. A 8 b; jfr Ps. 1695, 55: 3. Några hundrade Mäns klädningar, herrligen pyntade, besatte, stickade och med guld och sölfversnören ombelagde. HSH 12: 98 (1599). Nordenflycht QT 1748—50, s. 85 (bildl.). —
(I 21) OMBEMÄLT. (†) omnämnd; förut omtalad l. nämnd. Sedan huru Tårten skal fyllas och fazoneras, finner man vthi lengden här effter ombemält. Salé 112 (1664). VDAkt. 1781, nr 256. —
(I 12) OMBEMÖDA. (†) refl.: bemöda sig om (att osv.). Brenner Dikt. 1: 119 (1695, 1713). Doch bör hon (dvs. änkan) aldramäst sig troget ombemöda, / At glömskan ingen ting får rå om hennes döda. Därs. 2: 60 (1717). —
(I 16) OMBEPRÖVANDE, n. (i skriftspr., numera mindre br.) beprövande, omprövning. VDAkt. 1682, nr 19 (1681). Att man ville underställa saken konungens ombeprövande. HH XXV. 2: 100 (1810). Tholander Ordl. (c. 1875).
Spoiler title
Spoiler content