OM, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 705):
(III 7) OMKOSTYMERA, -ing. (förr äv. -costum-) iföra (ngn) en annan kostym; i p. pf. äv. med refl. bet.: som kostymerat om sig; äv. bildl. Knorring Vänn. 1: 13 (1835). (Oxenstierna) fortsätter med att låta fantasien omkostymera hela den förfinade och förvekligade samtid, i hvilken han lefver. Lamm Oxenst. 371 (1911). Ett ögonblick efter var han omkostymerad i en oljig och fläckig chaufförsuniform. Cederschiöld UppNedvV 101 (1919). —
(III 1) OMKRAMA, -ning. särsk. i fråga om vänskaps- l. ömhetsbetygelse; jfr krama 1 a. (Hon) gjorde .. sig häftigt fri från hans omkramning. Moberg Rosell 231 (1932). —
(I 1) OMKRANSA, -ning (i bet. 1, numera föga br., Dalin (1853), Sundén (1887)).
1) anbringa en krans l. kransar omkring (ngn l. ngt); vanl. oeg. l. bildl.; numera nästan bl. (i poesi l. vitter stil) med nära anslutning till 2, i uttr. omkransad med ngt. (Källan) samlar sig nedan om kullen til en liten sjö med vass-röhr och viden omkransad. Enbom Gessner 11 (1794). De magra, gråbleka, med ett tunt och småkrusigt svart skägg omkransade kinderna. Langlet Ryssl. 169 (1898). Östergren (1933).
