publicerad: 1950
O- ssgr (forts.):
OMÄGNA, f.; best. -an. [sannol. avledn. av omägna, v.] (†) äckel, vämjelse; kväljning(ar). Schultze Ordb. 3000 (c. 1755). —
OMÄGNA ω3~mäŋ2na, v. -ade; l. (i bet. 2) OMÄGNAS ω3~mäŋ2nas, v. dep. -ades; äv. (i bet. 2) OMÄNGAS ω3~mäŋ2as, v. dep. -es, -des, -ts. (o- 1582—1852. å- 1824. -mägna (-mägh-, -meg-) 1582—c. 1755. -mägnas (-mängn-) 1739—1852. -mängjas (-meng-) 1734—1741) [fsv. omäghnas, bli kraftlös, försvagas, sv. dial. omägna, omägnas, omängas, känna äckel; jfr isl. úmegna, bli kraftlös l. medvetslös; avledn. av det ord som föreligger i fsv. omäghin, isl. úmegin, vanmakt, till mägen]
1) (†) bli (ut)matt(ad) l. kraftlös; äv.: svimma. En annar (pilgrim) omegnar och försmechtar aff heta, torst och siukdom. PErici Musæus 5: 271 b (1582). Verelius 296 (1681).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) känna äckel l. vämjelse l. avsmak, vämjas; få kväljningar; äv.: kräkas; särsk. i uttr. omägnas åt l. vid ngt, känna äckel för l. få kväljningar av ngt. Bureus Påw. D 1 b (1604). Hoo som förste och andre resan drager til siöös, .. skal näplig vndslippa med mindre han moste omegna (kräkias). Schroderus Comenius 467 (1639). Sahlstedt (1773: vid). Man pimplar hoglandsvin — omängnas åt Madera. Bellman (BellmS) 4: 107 (1780). ÖoL (1852). —
OMÄKTIG. [fsv. omäktogher; jfr mlt. unmechtich] (†) vanmäktig; maktlös, kraftlös; svag. G1R 28: 301 (1558). Isogæus Segersk. 860 (c. 1700). Schultze Ordb. 3007 (c. 1755). särsk.
a) i uttr. omäktig till ngt l. (till) att göra ngt l. omäktig göra ngt, oförmögen l. ur stånd till ngt resp. (till) att göra ngt; omäktig över ngt, som icke har makt över ngt (o. kan fördriva det). OPetri Sacr. D 1 a (1528: ther til). Quinnorna .., som .. omechtighe äre sine affecter och begärelser at quäfwia och fördempa. Schroderus Liv. 477 (1626). VDAkt. 1665, nr 414 (: til at). PersSlafv. 166 (1800: öfver).
c) utfattig, utblottad; äv.: insolvent. L. Paulinus Gothus MonPac. 349 (1628). Risingh KiöpH 75 (1669).
Avledn.: omäktighet, r. l. f. (†) vanmakt; oförmåga. Linc. (1640). Schultze Ordb. 3007 (c. 1755). särsk. om sexuell impotens. VDAkt. 1650, nr 1. Därs. 1684, nr 158. —
OMÄLD, p. adj. [till mäla, v.2] (†) icke omtalad l. omnämnd; särsk. dels (ss. predikativt attribut) liktydigt med: i det tysta, dels i uttr. (icke) lämna l. låta ngt omält, (icke) underlåta att nämna l. meddela ngt, låta bliva omält om ngt, ingenting nämna om ngt, icke gå in på ngt. AOxenstierna Bref 4: 247 (1646: Om). (Jag) kan .. eij omält låta, huru såsom (osv.). VDAkt. 1689, nr 1243 (1688). Richardson Krigsv. 1: 388 (1738: lämna). (Tron på det rätta har) segrat omäld och utan pris / I dalar dolda. Bååth Dikt. 26 (1879). —
OMÄLT, p. adj. [fsv. omälter (SthmTb. 3: 26 (1492: omelt, n. sg.)); till mäla, v.1] (†) icke (upp)mätt; utan (upp)mätning. SthmTb. 31/10 1586. Verelius 297 (1681). —
OMÄLTAD, p. adj. icke mältad; särsk. om säd o. d.: som icke beretts l. förvandlats till malt. Kiellberg KonstnHandtv. Brenv. 3 (1753).
Spoiler title
Spoiler content