ONA ω3na2, äv. ORNA ω3rna2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(ona 1920 osv. orna 1857—1908)
Etymologi
[sv. dial. (Uppl.) ona, vak, hål i is för visst slags fiske, ränna i is; motsv. mlt. wone, upphugget hål i is, lt. o. mht. wune (t. wuhne), hål i is, vak; sannol. besläktat med fpers. ŭnā-, hål (i jorden) m. m.; jfr MeijerbArk. 1: 119 f.(1937)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hål som man huggit i is för fiske; båtränna i is; vak. Cederström Fiskodl. 96(1857). Där .. (isen) bär, lura onor eller brunnar. Lindström Glimt. 62(1924). Onan var packad av snö och sörja, båten körde fast. Barthel Ramsöpojk. 77(1928).
