SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
ONDGÖRA ωn3d~jö2ra l. ~jœ2-, v. -gör, -gjorde, -gjort, -gjord (se för övr. GÖRA, v.1); l. ONDGÖRAS ~jö2ras osv., v. dep. -göres l. -görs, -gjordes, -gjorts (se för övr. GÖRA, v.1). vbalsbst. -ELSE (†, GHT 1898, nr 237, s. 2, Hedberg Skrifb. 62 (1908)), -NING (†, AnderssonBrevväxl. 2: 95 (1848)).
Ordformer
(-göra (sig) 1791 osv. -göras (-gi-) 1728 osv.)
Etymologi
[av OND o. GÖRA, v.1]
1) (†) refl. o. ss. dep., utan följande prep.-uttr.: bli förargad l. uppretad, reta upp sig; äv.: söka anledning att träta; äv.: låtsas vara ond l. förargad. Ett mäkta .. högdragit sälskap, som ganska snart kan stikna och ondgiöras. Lundberg Paulson Erasmus 141 (1728). Ondgöra sig .. (dvs.) göra sig eller låssas vara ond; söka anledning att træta. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Johansson HomIl. 15: 101 (1848).
2) i uttr. ondgöra sig (ondgöras) över (förr äv. mot l. ) ngn l. ngt, bli l. vara förargad l. uppretad (äv.: reta sig) på ngn resp. över ngt; klaga över ngn l. ngt, ge uttryck åt missnöje med ngn l. ngt; ofta med (ngt) nedsättande bet., i fråga om missnöje l. klagan som är mer l. mindre obefogad l. är ett utslag av kverulans o. gnällighet; förr särsk. i uttr. ondgöras på varandra o. d., träta med varandra, ”skälla” på varandra. Och har vitnet .. en gång .. funnit them ondgöras på hvarannan. VDAkt. 1779, nr 494 (1775). Cyrus ondgjordes svårligen mot floden för ett sådant öfverdåd (näml. att rycka med sig en häst). Carlstedt Her. 1: 179 (1832). Skrifter, hvari den s. k. intelligensen .. ondgöres öfver sina vedersakare. JGRichert (1845) hos Warburg Richert 2: 252. Han gick .. på soaréerna endast för att ondgöra sig öfver, huru mycket sämre allting nu var arrangeradt än på hans tid. Lundquist Profil. 1: 192 (1884). Jag ondgjorde mig litet över Oskar som ideligen vände på huvudet. Nilsson HistFärs 162 (1940).
Spoiler title