ONOMASTIKON on1omas4tikon l. å1- l. ωn1- l. ω1-, l. -ωm-, n.; best. -konet; pl. -ka (Sylwan Kellgren 80(1912)).
Ordformer
(äv. skrivet -stic-)
Etymologi
[jfr t. onomastikon, eng. o. fr. onomasticon; av gr. ὀνομαστικόν (βιβλίον), namn- o. ordförteckning ordnad efter sakgrupper]
(i fackspr., föga br.) namn- o. ordförteckning som ordnats efter den sakliga samhörigheten, icke (ss. i ett lexikon) alfabetiskt; äv. allmännare: (bok som utgör en) namnförteckning. Andersson(1845). Noreen VS 1: 49(1903). Sylwan Kellgren 80(1912).
