ONYTTA ω3~nyt2a, r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 1 c, †) -or.
Ordformer
(o- 1526 osv. u- 1540. å- 1541)
a) (†) i uttr. ngts onytta till ngt, ngts värdelöshet för (ernåendet av) ngt. Villoandan dristar beropa sig på förnuftet, för att bevisa gudaktighetens onytta till ett lyckligt lif. Lehnberg Pred. 1: 284 (c. 1800).
2) (†) skadlighet, (svår l. lindrig) skada, ogagn, nackdel. RP 10: 616 (1644). Om sådant lärer ske med Konungens nytta eller onytta i längden, kan man ännu intet wiszt säga. HC11H 5: 67 (1671). Ingen må å annars Allmänning fara .. och med någrehanda åtgärd onytto giöra. PH 2: 1121 (1734). Dalin (1853). — särsk.
a) i uttr. komma till onytta, för att beteckna att ngns ankomst icke är önskvärd l. att ngn vållar besvär l. är till hinders gm att komma o. d.? Han kom her .. til ånytte, ty thet hade inthet giordz behoff, thet han skulle komme hit. BtFinlH 3: 132 (1541; jfr 1).
b) i uttr. bruka ngt till onytta, bruka ngt till ngt skadligt l. olämpligt o. d. Att de bruka gåfvan till synd och onytta. Murbeck CatArb. 1: 466 (c. 1750; möjl. till 1).
Anm. 1:o I följande språkprov kan möjl. föreligga ett numera obr. oböjl. adj. med bet.: oduglig l. värdelös l. onyttig l. gagnlös [jfr fsv. onytta, adj., onyttig]. The fattige .. personer .. schole icke medt någon .. long drögsel till någen unytte eller forgefves bekostnad .. uppeholdne .. blifva. RA I. 1: 264 (1540). jfr (†): Förspille och till onytte göre någett eckvercke. G1R 28: 472 (1558); jfr ONYTT 2. 2:o Med avs. på en möjl. föreliggande ssg till detta ord se ONYTTIG anm. sp. 991.
