SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
ONUS ω4nus, n.; best. (tillf.) -et; pl. onera400, äv. = (Östergren (1934)). Anm. Formen onera användes ss. sg.-form i ST 1935, nr 303 A, s. 7; jfr GHT 1897, nr 91, s. 2 (: oneror, pl.).
Etymologi
[av lat. onus (pl. onera), börda, pålaga m. m. — Jfr ONERERA, ONERÖS]
ngt som det åligger ngn att utföra l. prestera l. betala; i sht: (ekonomiskt mer l. mindre betungande) skyldighet (som åvilar en medborgare l. en fastighet), pålaga, besvär (se d. o. 2 b); stundom äv. allmännare: ngt betungande l. besvärligt. 1BorgP 306 (1669). Mantahlspenningar och .. andra onera. 2RARP 7: 404 (1734). Diverse onera .. såsom .. inqvartering, skallgång (osv.). Femårsber. 1822, SthmL s. 5. Langlet Husm. 56 (1883; om dagliga inköp till ett hushåll). (Att föreläsningar skola hållas under tentamensperioderna) innebär (inom vissa ämnen) ett ganska stort onus för (professorerna). UNT 1942, nr 252, s. 3. — jfr FASTIGHETS-ONUS.
Spoiler title
Spoiler content