OPPOSITIONELL op1osiʃ1ωnäl4 l. -ωs-, äv. -it1ʃ-, l. 01004, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-el 1885—1904. -ell 1873 osv.)
Etymologi
[jfr t. oppositionell, eng. oppositional; till OPPOSITION]
1) som (gärna) opponerar sig, oppositionslysten; äv.: kritisk, avvisande; äv. i utvidgad anv., om yttrande l. värksamhet o. d. Ungdomen är ofta oppositionell mot de äldres auktoritet. Schybergson FinlH 2: 248(1889). Att Tavaststjerna intog en oppositionell hållning till den runebergska skolan. Wägner Lagerlöf 2: 97(1943).
2) [specialanv. av 1] polit. som hör till oppositionen (jfr OPPOSITION II 3) l. går dess ärenden l. handlar enligt dess önskningar; riktad mot regeringspartiet l. de styrande o. d.; regeringsfientlig. KaptPuff 1856, nr 16, s. 2.(Professorerna) Cousin och Guizot, som ansågos oppositionele, (befalldes) att upphöra med sina föreläsningar i Sorbonne. PedT 1890, s. 400. Först i december 1779 utkom (i Sverige) en tidning, som kunde kallas oppositionell. SvFolket 7: 396(1938).
