OPTIMAL op1tima4l, adj.; adv. -T.
(i sht i fackspr.)
1) som utgör optimum (se d. o. 1); äv. allmännare: mest gynnsam, lämpligast avpassad (i fråga om styrka l. längd o. d.). Lidforss VäxtLiv 55 (1904). För intellektuellt arbete anses den optimala arbetstiden ligga lägre (än för kroppsarbete). SvD(B) 1945, nr 100, s. 4.
2) (mindre br.) störst, högst, bäst, som bäst. Att hastigast möjligt, medan vårmusten i jorden är optimal, få jorden .. tillsådd. TT 1927, Allm. s. 98.
