SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
OPTIMAT op1tima4t, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. optimat, eng. o. fr. optimate; av lat. optimas (gen. -ātis), person tillhörande det konservativa partiet, vanl. i pl. optimates, om det konservativa partiet, eg. substantivering av m. sg. av optimas, förnäm, aristokratisk; till stammen i optimus (se OPTIMUM)]
(om förh. under den fornromerska republikens tid ungefär fr. o. m. bröderna Gracchus) person tillhörande det konservativa partiet (adelspartiet) l. den samhällsklass som företrädesvis uppbar detta; i sht i pl., om nämnda parti l. samhällsklass. ConvLex. 3: 117 (1824). En ny samhällsklass, optimaterna och penningmännen, (hade) trängt sig fram till makten. NoK 112: 24 (1931). — särsk. (numera föga br.) i utvidgad anv., om adelsman i allm.; äv.: storman, aristokrat. Nordström Samh. 1: 133 (1839). Almqvist Törnr. 3: 151 (1850). Lysande och storsinte optimater. Svedelius SmSkr. II. 1: 132 (1877). Hagström Herdam. 3: 173 (1899). särsk. bildl., om person som inom konst l. vetenskap intager en ledande ställning, hövding, storman. Optimater i Snillets verld. Atterbom SDikt. 2: 362 (1838).
Spoiler title
Spoiler content