O- ssgr (forts.):
ORANNSAKAD3~020, p. adj. [fsv. oransakadher] (i skriftspr.)
1) om sak: icke noga l. ingående undersökt l. granskad, icke rannsakad. (Han) later intet wara obesedt och oransakadt. L. Paulinus Gothus Arch. Dedic. B 1 a (1630). Hittills orannsakade sträckor av vår jord. Julpost 1932, s. 10 (1894). särsk. om rättssak l. rättsärende o. d. (Borgmästare o. råd må) icke vnderstå sigh skiute någhre ärender oransakede och odömde ifrån sigh til höghre doom. Stiernman Com. 1: 406 (1593).
2) (numera bl. tillf.) om person, i fråga om rättslig undersökning: icke rannsakad. Svart Ähr. 56 (1560). —
ORANNSAKLIG, adj. -are (Fernander Theatr. 523 (1695)). (-elig(h) 1541—1844. -lig (-gh) 1536—1844. -elig(h)it, n. sg. 1541—1638) (†) som icke kan utforskas, outgrundlig, outrannsaklig. Psalt. 145: 4 (övers. 1536). Huru obegripeligha äro .. (Guds) domar, och oranszakelighe hans wäghar. Rom. 11: 33 (Bib. 1541; NT 1526: oförsökeligha; Bib. 1917: outrannsakliga). (Nattvarden är) een stoor och oransakelig hemligheet. KOF 1: 269 (1575). 2SAH 22: 219 (1844).
