ORANT ωran4t l. or-, sbst.1, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. orant, it. orante; av lat. orans (gen. -antis), p. pr. av orare, tala, bedja (jfr ORATION)]
person som är stadd i bön till en gudomlighet; särsk. konst. om i gammalkristen konst ofta förekommande avbildning av bedjande med halvt uppsträckta händer; jfr ADORANT. Dalin 677 (1871). Många af oranterna, som vi ännu se målade i Roms katakomber i den tidens böneställning med upplyfta armar, ha nog bestått det (dvs. att kastas för lejonen). Quennerstedt KristKarakt. 20 (1911). Hellerström Liturg. 55 (1932).
Ssg: ORANT-STÄLLNING. konst. På sigillets ena sida ses en bild av den heliga jungfrun i orantställning. Fornv. 1932, s. 190.
