ORATION ω1raʃω4n l. ωr1-, l. -atʃ- (oratschón Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-tion (-nn) 1558 osv. -tjon 1671)
Etymologi
[jfr t. o. eng. oration; av lat. oratio (gen. -ōnis), avledn. av lat. orare, tala, bedja (se ORERA)]
1) (numera bl. i högtidlig stil samt skämts.) högtidligt l. vältaligt tal l. föredrag, i sht vid ngt högtidligt tillfälle. G1R 28: 71(1558). Den 18 Januarij .. hölltt Marskalken en widhlöfftigh Oration. RARP 1: 12(1627). Efter alla dessa orationer .. voro (stadens invånare) också, då man reste sig från bordet, synnerligen fulla av självaktning. Hellström Malmros 288(1931). — jfr LAMENTATIE-, TACKSÄGELSE-, TILLFÄLLIGHETS-ORATION.— särsk. (†) i uttr. framställa l. göra l. hava l. proklamera o. d. en oration, hålla ett tal l. ett föredrag. (I Strängnäs) hade M. Cnwt .. een Latinesk oration. Svart G1 70(1561). Petreius Beskr. 3: 21(1615: göra). Schroderus Os. 1: 423(1635: framställas). VärmlNatLdP 7/10 1696 (: proclamera).
3) (†) språklig(t) uttryck l. vändning. Lagerbring HistLit. 245(1748). På hösten slöt .. (professorn i poesi) Aeneidens tredje bok och förklarade några orationer i den fjärde. Annerstedt UUH II. 2: 119(1909; efter handl. fr. 1715).
Ssg: (1) ORATIONS-LATIN. (†) sådant latin som brukades i akademiska högtidstal. Detta (är) .. icke skrifvit på Akademisk Orations-Latin. Polyfem II. 8: 3(1810).
