publicerad: 1950
ORDA ω3rda2, v. -ade. vbalsbst. -AN (i vitter stil, mera tillf., med ålderdomlig prägel, Stjerne Sol 166 (1906) osv.), -ANDE; -ARE (tillf., Holm ASRålamb 29 (1841)).
Ordformer
(ora c. 1700. orda 1600 osv.)
Etymologi
[sv. dial. ola, ora; jfr dan. o. nor. orde, nor. dial. orda, isl. orða; avledn. av ORD, sbst.2; jfr fsv. ordhan, utlåtande (SthmTb. 3: 217 (1495))]
1) till ORD, sbst.2 1, 3: tala; prata; ofta med bibegrepp av (onödig l. självbelåten) vidlyftighet l. omständlighet: utbreda sig, orera; särsk. i uttr. orda om, stundom äv. över ngt (för ngn), förr äv. (i uttr. orda om ngt): omtala l. omnämna ngt. Visb. 3: 393 (c. 1700). (Sv.) Han ordade ej therom, (t.) er erwehnte .. dessen nicht. Lind (1749). Om jag ordar något för Dig öfver min närvarande belägenhet. Sjöberg (SVS) 2: 236 (1824); jfr d. Unga jungfrur anstår bäst, att orda kort. Palmblad SophSorg. 353 (1840). Herr Hazelius (har) i sin .. skrift både vidt och bredt ordat om vårt Elementarläroverks stora brister. SKN 1844, s. 252. Ingenting att orda om. Ferlin Goggl. 128 (1938). — jfr OM-ORDA. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) (numera bl. tillf.) orda med, förr äv. åt ngn (om ngt) (jfr d slutet), tala vid l. med l. prata med ngn (om ngt). Sahlstedt (1773: åt). ”Med mig behöfver du”, svarade han, ”alls icke mera orda om denna sak ..”. Bååth Gudrun 132 (1900).
β) (†) orda till ngn, tala till ngn; äv. ss. vbalsbst. i uttr. ngns ordande till ngn, konkretare, om yttrande som ngn riktar till ngn. Hur' sku vij töras fram och orda / Til Unga Herren. Wrangel Tor. 30 (1738). Fahlcrantz 4: 118 (1865: ordanden).
γ) (numera bl. tillf.) orda för l. mot ngn l. ngt (jfr c), tala l. yttra sig för resp. mot ngn l. ngt. Stiernstolpe ESkr. 139 (c. 1820: för). Hellberg Samtida 2: 20 (1870: mot).
b) (numera knappast br.) övergående i bet.: hålla tal; föra ordet (se ORD, sbst.2 2 d). Orda i Sv. academiens namn. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Lidbeck Anm. 326 (1798).
c) i opers. pass.; särsk. i uttr. det (l. här o. d.) ordas (l. blir ordat o. d.) om ngt, det (l. här osv.) talas l. pratas om ngt; förr äv. dels i uttr. det är ordat för ngt, det är redogjort för ngt, dels i den fristående satsförkortningen så ordat, sedan detta sagts l. talats. Här ordas om at nyttja tiden. Lenngren (SVS) 1: 20 (c. 1775). Så ordadt, skiljdes foster-bröderna ifrån hvarandra. SvFolks. 74 (1844). Kihla, för hvilket ords härkomst är ordadt s. 182. Ahlqvist Kult. 215 (1871). SvD(A) 1929, nr 145, s. 30.
d) tr.: tala l. prata (ngt); säga (ngt); numera nästan bl. (mera tillf., särsk. i uttr. orda ngt om ngt) med obj. bestående av ett neutralt pron. o. d.; ngn gg äv. med avs. på prat o. d.: framföra l. komma (fram) med; förr äv. dels: (om)nämna (ngt), dels med avs. på lagbud: muntligen giva. Alth huadh som .. fands (i vissa brev), som oss kunne ware till nogeth försuar heller hielp, thet war alth vteslutedh och inthz ordett. HB 2: 347 (1600). Allt hvad du .. ordar om din förskräckelse för lärda ståndet tror jag ej serdeles på. Geijer Brev 109 (1811). (G. I) ordade .. lagbud och lät dem sedermera .. upptecknas. Järta VSkr. 1: 247 (1832). (Jätten) begynte .. orda mycket fagert snack. SvFolks. 39 (1844). Wulff Leopardi 236 (1913). jfr (†): Gud skydde vår Smorda! / .. Den röst (dvs. detta yttrande l. denna önskan), / Hvart Bröst / Med vördnad skall orda. TornSp. 29/5 1777, s. 6. särsk. (numera bl. tillf.) ss. anföringsverb vid dir. l. indir. anföring; förr äv. i uttr. orda åt ngn (att), säga till ngn (att). Swedberg Lefv. 233 (1729: åt). Villigt begynte igen den förståndige Petrus att orda: / Nu (osv.). Runeberg 1: 34 (1832). Liljecrona RiksdKul. 171 (1840).
3) (†) till ORD, sbst.2 4; vid läsning: bilda ord gm uttalande o. sammanbindning av de med bokstäverna betecknade ljuden. Tessin Bref 2: 358 (1755).
Särsk. förb.: ORDA FRAM. (†) till 1; i uttr. orda fram ngt om ngt för ngn, nämna ngt om ngt för ngn; jfr orda 1 d. Lagerström Gir. 88 (1731).
Spoiler title
Spoiler content