ORIG ω3rig2, adj. -are; äv. (med prägel av bygdemålsfärgat spr.) OREN ω3ren2, adj.2; n. oret; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) UREN ɯ3ren2, adj.; n. uret; förr äv. ORE, adj.
Ordformer
(ore c. 1635. oren 1545 (: oredh, n.)—1913. orig 1727 osv. orin 1738—1755. uren (uhr-) 1699—1754 (: uret, n.))
Etymologi
[sv. dial. oren, uren, urig; jfr d. dial. o(r)n, ån, d. (dial.) oret, nor. dial. aaren; möjl. till en germ. rot wur-, i avljudsförh. till roten i VARM;formen orig sannol. gm suffixbyte uppkommen ombildning av oren; formen ore sannol. uppkommen (gm bortfall av t) ur n. oret. — Jfr OR, sbst.2,ORNA, v.1—2]
om säd l. mjöl o. d.: hopbrunnen l. unken o. d.; numera vanl. (om mjöl l. ost o. d.): som skadats av l. som innehåller or (se OR, sbst.2);unken på grund av förekomst av or; i sht förr äv. om bröd: som bakats av unket l. av or skadat mjöl. Malth[et] war oredh. 2SthmTb. 1: 88(1545). Dhet andra gambla kornet, som gammalt och oreth war och bing brunnet. VDAkt. 1702, nr 88. Så föreställer jag mig med nog säkerhet, at det man kallar origt eller unket Mjöl, icke är annat, än dessa djur (dvs. mjölor), samt deras ägg, hudar och as. VetAH 1774, s. 75.DA 1808, nr 4, s. 1 (om bröd).Östergren(1934).
