SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
OSTIARIE os1tia4rie l. ωs1-, l. 10302, m.; best. -ien; pl. -ier; i sht förr äv. OSTIARIUS -a4rius osv., m.; best. -ien, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -ier.
Ordformer
(osccerius 1596. ostiarien, sg. best. 1872 osv. ostiarier, pl. 1834 osv. ostiarius c. 16351914)
Etymologi
[av lat. ostiarius, dörrvaktare, till ostium, ingång, till os, mun (se ORAL)]
1) kyrkohist. om förh. inom den romersk-katolska kyrkan: innehavare av det lägsta av de fyra mindre, kyrkliga ämbetena, med uppgift att bl. a. vakta kyrkporten o. sköta klockringningen. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 71 (1834). Brilioth SvKyrkKunsk. 193 (1933). jfr (†): (Sv.) Ostiarius. (T.) Pfförtner. (Lat.) Ostiarius. Schroderus Dict. 132 (c. 1635).
2) (om ä. förh., i sht i Finl.) elev med vissa åligganden, delvis motsv. en ordningsmans. SkrGbgJub. 6: 381 (1596). Ostiarius, hvars befattning var att hålla gossarne i styr innan läraren inkom. HLittSt. 3: 125 (c. 1890; i Finl.). Ostiarierna .. egde att passa på skoluret och genom ringning ge tillkänna läsetimmens början och slut .. och sköta om nödig belysning o. s. v. Strömborg Runebg IV. 1: 144 (1896; vid Borgå gymnasium).
Spoiler title
Spoiler content