OSTROGOT os1trωgå4t, äv. ωs2t-, l. -ro-, l. -gω4t, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. ostrogot, eng. ostrogoth, fr. ostrogot; av det urspr. från germ. spr. lånade lat. ostrogothi, östgoter]
hist.
1) östgot; vanl. i pl. Thorild (SVS) 3: 339(1792). Goterna delades i två stammar, visigoter och ostrogoter. 3NF 8: 861(1928). särsk. [efter motsv. anv. i fr.] (†) oeg., ss. beteckning för ohyfsad l. rå människa, barbar. Grefvinnan Nolcken .. skulle kunna anse mig för en äkta Ostrogoth. Gustaf III 5: 35(1810).
2) i pl., om ett av de forntida folk som enl. Jordanes funnos på ön Scandza. Fornv. 1940, s. 4.
